När Louise var 13 år tog hon droger för att stå ut

Louise som hade en svår barndom ger nu all kärlek till sin familj och dottern Milla.

Foto: Dan Mariegaard

Louises pappa försvann när hon var två. Hennes mamma blev sjuk och kunde inte ta hand om barnen. Louise lärde sig att ducka för slag och tvingades ofta ta hand om småsyskonen. Hon blev en arg tonåring som började ta droger som 13-åring för att mildra allt det svåra.

Det började med vodka tillsammans med tjejkompisarna och lite hasch så att hon kunde sova. Snart blev kokain, hasch och sprit en del av vardagen.

Louise Nørrevang var bara 13 år när hon började ta droger. De tre åren som följde blev turbulenta och slutade med att hon flyttade in i ett radhus hos sin vän i Bröndby Strand när hon var 16 år.

Hon var nästan klar med högstadiet men hade inga planer för framtiden.

Allt handlade om fester, alkohol och droger för Louise. Månaderna gick utan att någon ingrep.

Utkastad ur tre hem

– Min väns föräldrar hade flyttat. Trots att hon bara var 18 år bodde hon ensam med sin lillebror i huset, säger Louise.

När Louise kom dit hade hon redan kastats ut ur tre hem.

Av hennes mamma, som inte kunde kontrollera henne, sedan från sin mormor, från vilken hon hade stulit pengar, och nu från den bostad som kommunen placerat henne på.

Några av de andra tjejerna hade kallat Louises mamma för hora, och Louise fick ett vredesutbrott. Det blev slutet på den vistelsen.

– En pedagog från boendet körde mig ut till min vän och släppte av mig där. Hon var 18 år, så de trodde att hon kunde ta hand om mig. Det var oansvarigt men då tyckte jag att det var häftigt.

Livet var kaotiskt

Idag är Louise 25 år, förlovad med sitt livs kärlek, Casper, och mamma till Milla, fyra månader.

Radhuset i Solröd liknar alla andra barnfamiljshem med skötbord i badrummet och leksaker på vardagsrumsgolvet.

Familjeidyllen skiljer sig från den Louise växte upp i.

Då var hennes liv kaotiskt och präglat av försummelse. Hennes pappa försvann när hon var två år, så Louise växte upp med sin mamma, som var sjuk och inte kunde ta hand om Louise och hennes småsyskon.

– Vi var inte sällan ensamma hemma. Min mamma var ofta ute på kvällarna och nätterna, då fick jag vara hemma och ta hand om mina två syskon. Det var ungefär som att sitta i fängelse, minns Louise.

Blev en arg tonåring

När hon blev tonåring kunde hon inte längre hålla ”fängelset” borta, hon började dricka och ta droger.

– Jag hade inte mycket frihet, så när jag äntligen kunde komma iväg i en timme var fyllde jag den med sprit och droger, säger hon.Snart upptäckte hon att drogerna också hjälpte till att lindra kaoset i hennes huvud och ilskan att bli övergiven av föräldrarna

– Jag var en arg tonåring. Jag var oförskämd mot främlingar på gatan om de irriterade mig och gav mig på mina väninnor om jag inte tyckte att de uppförde sig ordentligt, säger Louise.

När Louise var liten fick hennes mamma diabetes. Sjukdomen gav henne ibland en form av blackout där hon fick raserianfall och slog dottern. Efteråt kunde hon inte komma ihåg vad som hade hänt.

Louise som barn tillsammans med sin mamma Sara.

Louise som barn med sin mamma, Sara Nørrevang.

Foto: Privat

– Hon längtade ibland efter mig när hon kände så. Men jag lärde mig snabbt att ducka när jag kunde se att det var raserianfall på väg, säger Louise.

Det gjorde inte hennes barndom lättare att ta hänsyn till mammans humörsvängningar i tidig ålder.

– På ett sätt fick jag vara mamma till min mamma.

Normalt ta kokain på jobbet

För Louise var droger lättillgängliga, och i 10 år tog hon kokain och rökte cannabis varje dag.

Under några år var hon också beroende av ecstasy.

– Jag fick jobb på en bodega i Vestegnen. Dit kom många rockare och det fanns alltid droger. Det var helt normalt för mig att bara gå ut i lagerrummet och ta kokain. Ägarna gjorde det också, så de brydde sig inte.

Som 18-åring fick Louise diagnosen ADHD. Nu fick hon äntligen en förklaring till sina tankar, kaoset i huvudet och den explosiva ilskan.

– Jag förstod att jag hade använt drogerna för att lugna och självmedicinera. Till exempel rökte jag mycket cannabis för att kunna somna. Annars sprang tankarna runt i mitt huvud i timmar.

Kärleken segrade

Efter tio års drogmissbruk var Louise fast. Men en dag besökte hon en vän, och där satt Casper.

För första gången såg någon att bakom ilskan och drogerna fanns en utsatt tjej som gömde sig under den hårda fasaden.

Casper visste att Louise tog droger. Han kommer själv från en kärnfamilj i Greve, och Louises liv var annorlunda än hans. Men han släppa henne, det fick brista eller bära.

Har skapat egen kärnfamilj

– Jag föll för Louises naturlighet. Hon är rak och säger vad hon tycker och jag gillar det. Självklart var hon också spännande och rolig att vara med, men hon är mycket mer än så. Vi kan prata om allt, och hon är min bästa vän, säger Casper Sonne medan han vaggar parets fyra månader gamla dotter, Milla, som är mest upptagen med att göra salivbubblor.

Casper har också en sexårig son, Marius, och även om Marius har en mamma har Louise tagit till sig honom som sin egen.

Därmed är hon tvåbarnsmamma och har skapat den kärnfamiljsliv som hon själv saknade som barn. Och hon är bra på det.

– När Marius är här vill han hellre vara med Louise än med mig, skrattar Casper.

Innan Louise träffade Casper och Marius tog hon till droger när hon mötte motstånd och livet kändes svårt. Men som lejoninnan hon är har hon lagt den strategin på hyllan.

– Jag har sagt hejdå till det livet för min familj är viktigare. Mina barn ska aldrig uppleva att bli svikna, som jag själv blev, säger hon.

På Louises facebooksida står det ”Den bästa hämnden är att vara lycklig”. Det är en kommentar till hennes uppväxt. Till hennes pappa, som inte var där, hennes mamma, som inte kunde hantera uppgiften och till kommunen som inte kunde rädda henne. Det är också en påminnelse om att även om livet har bjudit på bakslag, har hon nu sin älskade familj, som hon kallar den största lycka i livet.

Se också: Marianne Mörck om uppväxten som adopterad: "Inlåst i tre dagar"

1:28

Efter reklamen: Marianne Mörck om uppväxten som adopterad: "Jag blev inlåst i tre dagar"

(1:28)

En guide i livet

En del av äran för Louises spårbyte går också till hennes tidigare kontaktperson, Rolf Eggert. Under hennes ungdom är Rolf den enda som har lyckats hjälpa henne, menar hon.

Louise är idag lycklig med fästmannen Casper och dottern Milla.

– Den bästa hämnden är att vara lycklig, säger Louise. Och lycklig är hon idag med fästmannen Casper och dottern Milla.

Foto: Dan Mariegaard

– De andra förstod mig inte. Rolf bara lyssnade utan att döma mig, till skillnad från de andra.

Även om Rolf inte längre är kontaktperson för Louise, har de två hållit kontakten, och det är fortfarande till honom hon ringer i de situationer där hon tidigare skulle ha drogat sig.

– Alla människor behöver stöd då och då. Rolf finns alltid där. Han har blivit min guide i livet.

Det är han som uppmanat och stöttat Louise i att läsa klart 9:e klass. Hon saknade bara matteprovet hon hoppade över i raserianfall som 15-åring. Nu ska hon utbilda sig till socialpedagog.

– Precis som Rolf har fått mig att tro på mig själv vill jag också hjälpa andra att få självförtroende. Hemma har vårt motto blivit ”Lita på dig själv och din magkänsla”. Jag vill hjälpa andra unga människor att få det förtroendet och jag är säker på att jag också kan göra skillnad för unga med problem eftersom jag själv har upplevt det och kan förstå dem.

Förlåter sin mamma

Louise har haft en svår relation till sin mor. Som barn och ung kände hon sig ofta sviken eftersom hennes mamma inte kunde ta hand om vare sig Louise eller hennes småsyskon.

Än idag är det Louise som tar ansvaret för sin 12 år yngre lillasyster, som fightas med många av de saker Louise själv kämpade med som tonåring. Ändå är Louise inte arg på sin mamma. Inte längre. Hon har valt att släppa det förflutna.

– Jag vet att det inte var avsiktligt att hon slog mig. Det var hennes sjukdom. Idag har mor och dotter ett bättre förhållande. De kan prata om saker och har ett närmare band än tidigare.

–Jag förlåter min mamma. Jag är bara glad att vi kan ha ett förhållande idag så Milla kan ha en mormor.

Mamman: Jag är stolt över Louise

– När Louise var barn fick jag ofta blackouts på grund av min diabetes. När det hände hade jag ingen aning om vad jag gjorde, säger Louises mamma, Sara Nørrevang. Hon vet att hon ibland slog Louise. Hon erkänner att hon förmodligen kunde ha varit en bättre mamma, men hon gjorde det så bra som hon kunde med sin sjukdom. Och med det hon själv hade i bagaget från sin egen barndom.

Allt detta hon hade förträngt tills för två år sedan när hon var med om en trafikolycka beroende på ett blodsockerfall då hon satt i bilen.

– Jag vaknade först när en polis satt bredvid mig i den totalkvaddade bilen. Olyckan fick mig att minnas många obehagliga saker från min egen barndom som jag hade förträngt, säger Sara. Med detta kom insikten om att hon hade låtit sina egna barn gå igenom samma saker.

– Hade jag hade vetat vad jag vet i dag hade jag gjort vissa saker annorlunda. Jag borde sökt mer hjälp själv, för nu kan jag se var jag har misslyckats. Jag har inte varit den mamma jag borde vara för Louise, för jag har inte lärt mig det själv, säger Sara.

Sara behandlas för närvarande för sin diabetes och får mer sällan blackouts. En sensor varnar när blodsockret blir för lågt. Hon hoppas att detta kan hjälpa Louise att känna sig trygg så att Sara en dag kan ta hand om sitt barnbarn.

– Siffrorna från min sensor kan delas så att Louise kan titta på sin telefon. På det sättet kan hon vara säker på att det inte kommer att falla om jag en dag får ta hand om Milla som jag är väldigt förtjust i.

– Jag kan inte förändra det förflutna, men jag försöker gottgöra så mycket jag kan, säger Sara. Hon och Louise har en bra relation idag. De har pratat igenom saker och lagt det som inte kan ändras bakom sig så att de kan se framåt.

– Jag är stolt över henne. Hon har kommit så långt i sitt liv och jag är glad att hon har det bra. Det är fantastiskt att hon väljer att använda sina egna erfarenheter för att hjälpa andra.