Jag tycker att jag är en modern kvinna, men ändå lever jag med en man från stenåldern. Särskilt på julen blir våra olikheter så tydliga. Ska jag bara stå ut år efter år?
Psykologen tipsar – så hanterar du konflikter kring julen
Min man och jag träffades när vi var relativt unga. Eller i alla fall jag. Jag var 25 år och hade precis studerat klart ekonomi på universitetet. Peter mötte jag första dagen på mitt nya jobb. Han var 16 år äldre och hade två barn från två tidigare förhållanden. Redan där borde jag kanske ha dragit öronen till mig, men jag var kär i denne äldre, charmige mannen och ställde inga frågor om vad som orsakat hans tidigare uppbrott.
Jag blev gravid ett par år senare och det var nog här som jag först började märka hans problem – han var enormt passiv hemma.
Vår lilla son var plötsligt "mitt" ansvar, eftersom det var jag som ville ha henne. Han "ställde upp" och gav mitt ett barn, och menade att han egentligen redan var nöjd med sina tre andra.
Jag ville inte tjafsa och förlikade mig med att det var så här det var nu. Vår vardag rullade ändå på bra, att bli mamma var så fantastiskt att jag inte tänkte så mycket på att jag drog det stora lasset hemma.
Gav mig dåligt samvete
Men på min dotters första jul blev det tufft. Hon hade knappt sovit något på hen hel vecka och både hon och jag var rejält griniga. Allra helst ville jag skippa julen, men min mans tre barn skulle komma och fira med oss så det gick han absolut inte med på.
– Men då kan väll du fixa med maten och paketen? Så kan jag passa på att vila? frågade ja.
Det gick absolut inte.
– Vad är du för en bonusmamma, bryr du dig inte om mina barn? sa han och gav mig dåligt samvete.
Den julen var hemsk, men jag försökte hålla en god min.
Ser inte hur det kommer att bli bättre
I dag är vår dotter tio år, och det har inneburit tio jular där jag handlat alla presenter, stått och lagat all mat, och har jag haft tur har min man hjälpt mig att spela tomte och kanske, kanske städa undan och diska.
Ibland när vänner hör av sig och ses, får jag svara nej för att min man vill inte "sitta barnvakt" år vår dotter. Han däremot åker på egna campingresor och resor med sin motorcykel, för att han behöver "egentid".
De anar nog hur jag har det, men säger inget. De är kanske för konflikträdda, och tror att jag trivs som det är.
Jag lever med en ojämställd man och jag är så ledsen över det. Samtidigt är jag inte tillräckligt stark för att bryta mig loss från vår relation. Min dotter älskar och avgudar sin pappa. Dessutom har vi köpt ett hus i ett fint område som jag vill att min dotter ska växa upp i. Rädslan att hon ska växa upp i ett dåligt område är för stor och jag skulle inte kunna köpa ut honom för att bo kvar.
Jag kan också se att han har fina sidor, även om hans egoism och patriarkala syn på en relation väger tyngre.
Nu är det jul igen, och det kommer bli same procedure as last year. Det är bara att uthärda och försöka att se glaset som halvfullt. Det finns kvinnor som har det mycket värre.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
