Oliver föll handlöst från ett träd

Mamma Carina Henriksson med sonen Oliver Liabäck, som föll fyra meter från ett träd och skadades allvarligt, har ett är kvar i huvudet men är i dag i stort sett återställd.

Ärret på huvudet finns kvar men i stort sett är Oliver helt återställd nu. Här tillsammans med sin mamma Carina.

Foto: Petra Älvstrand

”Oliver har fallit från ett träd och är på väg i ambulans till akuten”. Mamma Carina glömmer aldrig det fasansfulla telefonsamtalet och tiden efter, då ingen visste om hennes son skulle överleva.

Oliver Liabäck, 17, har under sin uppväxt bott på många ställen, bland annat i Lainio och Haparanda och de senaste åren i Linköping, dit han flyttade med sin pappa Martin Liabäck.

Han var van vid höga höjder och var en van trädklättrare.

”Operasångerskan från Lainio”

– Jag minns att de ringde från grundskolan och berättade att de sett hans huvud högt uppe i en trädtopp. Lärarna sa att vi måste säga åt honom att han inte fick klättra under skoltid, berättar mamma Carina Henriksson som är känd för norrbottningarna som ”Operasångerskan från Lainio”.

Vi träffas på ett kafé i Luleå strax innan Oliver ska resa tillbaka till Linköping där han går andra året på estetiska programmet.

Lillebror Helmer 10 år, och mamma Carina bor numera i Piteå. Det var där hon befann sig när hon fick ett fasansfullt telefonsamtal av Olivers pappa en söndagseftermiddag i början av mars ifjol då sonen hade fallit från ett träd och var på väg till akuten.

Mamma Carina, lillebror Helmer och Oliver konstaterar att fyra meter upp är en hög höjd att falla från.

Carina, Helmer och Oliver konstaterar att fyra meter upp är en hög höjd.

Foto: Petra Älvstrand

Grenen var död

Oliver och hans kompisar hade stått och hängt i en lekpark. Han hade blivit uttråkad och klättrat upp i ett träd. Han minns inte själv att det var särskilt högt. I själva verket befann han sig ungefär fyra meter upp.

– Grenen jag höll mig i var tjock, men den var död. Den knäcktes och jag föll baklänges. Jag hörde min kompis Benjamin skrika, sedan minns jag inget förrän jag låg i ambulansen, berättar Oliver.

Ambulanspersonalen ville att han skulle säga sitt personnummer. Han försökte gissa siffrorna men det gick inte. Sedan tappade han medvetandet igen.

”Var inte många minuter från att försvinna”

Nästa minne är när han befann sig på akuten och spottade ut några tandbitar.

– Och så kommer jag ihåg när de drog i min arm så det knakade. Men då hade jag fått morfin.

Olivers kompisar hade direkt ringt både 112 och till Olivers pappa som omedelbart kastade sig i bilen.

– Martin ringde mig och berättade att han var på väg till sjukhuset och lovade att hålla mig underrättad. Jag blev jätteorolig, berättar Carina.

Från akuten meddelade Martin att det inte såg bra ut. ”Vi ska in på operation nu och jag hör av mig när vi kommer ut”. Han berättade inte hur allvarligt det var.

– Han visste ju att jag ändå inte kunde göra något och nästa plan gick först dagen därpå.

Den ångestnatten genomled Martin själv i väntrummet medan läkarna kämpade för Olivers liv i fem timmar. När Oliver vaknade och tittade var det första han sa: "Förlåt pappa".

Under tiden ordnade Carina barnvakt åt lillebror och jagade en flygbiljett till första morgonplanet.

– När olyckan inträffade var Helmer hos mormor och morfar i Lainio, så vi bestämde att han skulle stanna där. Den natten sov Carina ingenting.

– Jag kollade mobilen hela tiden, men inga nya meddelanden kom. Martin hade sagt att han skulle meddela direkt han kom ut från operation. Men telefonen har aldrig varit så tyst och minuterna har aldrig gått så långsamt som den natten.

Värre än befarat

Tidigt nästa morgon flög hon till Stockholm och tog tåget till Linköping. Synen som mötte henne när hon kom in på sjukhusets intensivvårdsavdelning var långt värre än hon någonsin hade kunnat föreställa sig.

– Det finns inte ens ord för det. Oliver låg i sängen bland en massa apparater som blinkade och väste. Armarna var gipsade upp till armbågarna, han var intuberad, hade slangar i näsa och hals, ögat var helt igenmurat och hela huvudet var bandagerat. Båda underarmarna var brutna. Ena knät var vridet och svullet. Käken hade fått en fraktur och sju tänder var skadade. Han hade sträckt nacken.

Oliver Liabäck hade många olika skador då han vårdades på intensiven.

Oliver Liabäck hade många allvarliga skador då han vårdades på intensiven.

Foto: Privat

Men det värsta var en stor spricka i skallbenet och en massiv blödning i huvudet.

– Han var inte många minuter från att försvinna från oss, säger Carina.

Kirurgerna sågade upp ett hål i skallbenet, stoppade blödningen och sög ut blodet som tryckte på hjärnan. Tolv skruvar sitter än idag kvar i skallbenet.

Ont överallt

Oliver låg kvar på intensiven i nästan tre dygn. I början väckte personalen honom var femte minut för att han skulle blåsa ut koldioxid i en apparat och syresätta blodet.

– Det gjorde ont överallt, men nacken och huvudet var värst, berättar Oliver.

Ett starkt minne han har är när hans kompisar hälsade på den tredje dagen.

– De har nu fått namnet superhjältekompisarna, Benjamin, Ida och Oskar räddade ju mig, säger Oliver och ler.

Eftersom han bara var vaken korta stunder kunde vännerna bara komma in i sjuksalen och stanna några få minuter. Sedan satt de i väntrummet ett par timmar tills nästa gång han vaknade till.

De första dagarna var kritiska. De visste inte om han skulle kunna gå, tala eller spela igen.

– Vi tittade maniskt på skärmen för att följa varje kurva och larm och fick regelbundet puffa till honom för att påminna honom om att andas, minns Carina.

Sedan flyttades han till en medicinavdelning där han blev kvar i nästan två veckor. Båda föräldrarna, hans bonusmamma Åsa Liabäck och hans två yngre syskon i Linköping fanns runt honom och avlöste varandra i att stötta honom.

– Alla, bonusföräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och bonussyskon i Linköping, Piteå och Tornedalen – ställde på olika sätt upp och det kändes otroligt fint, säger Carina.

Det var några fruktansvärda dygn ingen visste om han skulle överleva, och därefter några oroliga veckor då man inte visste om han skulle bli återställd.

Oliver spelade gitarr i sjukhussängen med brutna underarmar.

Trots brutna underarmar började Oliver spela gitarr redan i sjukhussängen. Musiken gav honom styrka att kämpa sig frisk.

Foto: Privat

– För varje framsteg han gjorde, när han kunde röra på fingrarna eller öppna ögat, tyckte vi det var fantastiskt, berättar Carina.

Så fort han blev lite bättre kom personalen med ett litet elpiano som han fick prova att spela på där han låg i sängen med gipsade armar. Sedan gjorde han framsteg efter framsteg, men det krävdes både tålamod och hårt jobb.

I princip återställd

– De hade sagt att jag skulle behöva ett års rehab, men redan efter ett kvartal var jag ute och gick, berättar Oliver.

Han var till en början hjärntrött, ljud- och ljuskänslig och hade ofta huvudvärk, men nu känner han sig i princip återställd. Och han kan spela både elbas och dragspel igen.

– Tack vare sjukvården. Det var tio personer inkopplade på Olivers behandling och rehab, och de var beredda att följa honom i ett års tid, säger Carina. De visste att han spelade elbas och dragspel och ena handen hade läkt snett.

Oliver Liabäck, som överlevde fallet från trädet, säger att han blivit mer försiktig.

Oliver Liabäck säger att olyckan gjort honom mer försiktig.

Foto: Petra Älvstrand

– I första luckan som uppstod bröt de upp Olivers hand och la in en stålplatta för att han skulle återfå rörligheten, säger Carina som tror att motivationen att kunna musicera igen har varit en stark motor i rehabiliteringen.

– Först kunde han inte ens hålla i elbasen, sedan tränade han upp rörligheten och musklerna tills han kunde spela igen. Han har hela tiden varit så envis, positiv och målmedveten.

– Jag känner en väldigt en stor tacksamhet att det gick så bra, att han fick hjälp så snabbt och att det var i närheten av Linköpings universitetssjukhus det hände, säger Carina.

Oliver har blivit mer försiktig som person.

– Det störde mig först lite. Fast jag börjar bli mer som förr nu, säger Oliver och ler.

”Kanske har jag blivit lite mer hönsmamma”

Han har inte fått klättra i träd för sina föräldrar, men en lyktstolpe har han varit uppe i erkänner han.

– Kanske har jag blivit lite mer hönsmamma, men jag försöker ändå låta bli, för barn är barn och ungdomar är ungdomar. Man vet ändå aldrig när olyckan är framme, säger Carina.

De har en överenskommelse efter olyckan och det är att Oliver alltid ska berätta var han är, särskilt på kvällarna.

– Speciellt när han ger sig ut med skoter. Så vi vet var vi ska börja leta om han är borta.

– Jag har känt att det har underlättat för mig om mina föräldrar vet var jag finns, så att de kan slappna av. Då släpper de mig lite friare, säger Oliver.

Carina Henriksson har arbetat hela sitt liv som operasångerska, regissör och manusförfattare. Hon tror att det kreativa skapandet kan hjälpa en människa att ta sig igenom jobbiga händelser och upplevelser i livet.

Se också: Christina blev hjärnskadad efter plastikoperationen

1:56

Efter reklamen: Christina hjärnskadades under plastikoperationen - så lever hon i dag

(1:56)

– Svåra saker som man har varit med om kan man bearbeta på scenen. Den rädsla oro, ångest och alla känslorna jag upplevt är något jag alltid kommer att bära inom mig, både privat och i mitt skapande, säger hon.Hon känner att synen på livet förändrats efter olyckan.

– Jag kan stanna upp i vardagen och se allt fantastiskt jag har omkring mig och jag har lärt mig att inte rusa fram och ta saker för givet.

Familjen har kunnat återgå till det normala igen. Lillebror Helmer tycker det är skönt.Vad betyder din storebror för dig?

– Mycket, säger han och ger storebror en snabb kram där de står ute på Storgatan för att bli fotograferade.

Vårdhunden Sia hjälper Anna efter olyckan: Hon är min bästa vän

Anna: Mina elefanter ger tröst åt föräldrar som mist sina barn