Patric gick i sina adoptivföräldrars fotsteg och blev pappa till föräldralöse Adrian

Far och son kramas.

Foto: Jessica Lund

När Patric fick möta föräldralösa barn på överfulla barnhem i Indien, där han själv har sina rötter, blev det än mer uppenbart att han själv ville adoptera. Men kampen – och därtill sjukdom – blev lång och svår innan han och Adrian äntligen kunde bli pappa och son.

Patric Nilsson lämnade Indien när han fyra månader gammal blev adopterad till Sverige.

41 år senare stod han själv på en flygplats med huvudet fyllt av samma tankar och förväntningar som sina adoptivföräldrar hade.

Men Patric gick i sina adoptivföräldrars fotsteg och blev pappa till föräldralösa Adrian. Det var år av längtan och även en lång tid av utredningar innan barnbeskedet kom.

Men alla hindren var inte rivna– byråkrati, pandemi och Patrics egen kamp mot långtidscovid har satt hans vilja och drivkraft på prov mer än en gång.

Patric som liten pojke.

Patric som liten.

Foto: Privat

Patric växte upp i trygghet. Han gick i en landsbygdsskola där det fanns två andra adopterade i samma klass. Han kände sig aldrig utanför och hade goda vänner.

Däremot kände han tidigt att Varberg inte var stort. Han drogs till storstaden och var duktig på att visualisera sin framtid och vem han ville vara.

– Jag har själv valt att inte gräva i det förflutna och vill inte se mig som annorlunda bara för att jag är adopterad. Biologi är ju inte en garanti för problemfritt liv. Vad säger att dina biologiska föräldrar är perfekta? Jag tror att man får ta ansvar själv för sin framtid, säger han.

Patric fick jobb på UD

När Patric kände rastlösheten och lusten efter spänning ta över då gav han sig ut i världen. Han ville gärna jobba med artister som manager eller något liknande, men satsade på utbildning till att börja med. Det blev studier – först i England och Tyskland, senare hoppade han på en kurs i statsvetenskap på Södertörns Folkhögskola.

Den utbildningen och det internationella intresset tog honom vidare till Utrikesdepartementet och på UD blev han först presschef och senare kansliråd.

Vid sidan av drev Patric eget som PR-agent i kultursektorn och fick på sätt även följa även denna dröm. Han satsade dessutom på utlandsuppdrag där han bland annat jobbade utifrån den svenska ambassaden i Indien.

Hela tiden kände Patric en barnlängtan och när han fick möta alla dessa föräldralösa unga på överfulla barnhem blev det än mer uppenbart för honom att det fanns många som saknade en egen familj.

Lång adoptionskamp efter separation från flickvännen

– När jag hade flickvän kändes det enklare, men sedan vi gick isär började jag tänka på alternativa vägar att bli pappa på egen hand. Adoption kändes självklart.

Indien är ett av få länder som är positiva till ensamstående som adoptivföräldrar och för sex år sedan satte Patric gång processen.

Porträtt Patrik Nilsson leende.

Adopterade Patric växte upp i trygghet i Varberg. Click to add image caption

Foto: Jessica Lund

Det skulle bli en lång och tuff resa med mängder av utredningar, intervjuer, kurser och tester. Allt fick han betala ur egen ficka.

– Det var en otrolig lättnad att bli godkänd till slut.

Därefter fick Patric vänta och vänta tills han två år senare fick ett barnbesked. Man hade hittat en liten kille på fem år som behövde en familj.

– Jag hade nästan gett upp tanken. Mitt liv var fantastiskt och jag hade ingen anledning att vara missnöjd. Men jag ville ha barn om det gick.

I dag är det annorlunda för nu är jag van vid att vi är en familj och om han är på besök hos mina föräldrar och jag är kvar i Stockholm så är det så otroligt tråkigt och tomt utan honom, konstaterar Patric.

Det skulle bli en lång resa till familjelivet. När allt var klart skulle Patric hämta sin blivande son Adrian, en liten kille som bodde på ett barnhem nära Bangalore.

I slutet av 2019 var det dags, men resan blev uppskjuten flera gånger. Först på grund av byråkrati ni Indien och sedan på grund av pandemin. Under tiden pratade de med varandra genom videosamtal.

Patric fick covid i väntan på hotellet

– I oktober fick jag äntligen klartecken att åka till Indien. Jag gjorde ett covidtest och allt gick bra, berättar Patric.

Han stannade fyra dagar på ett hotell i New Delhi i väntan på att Adrian skulle komma med flyg. Under tiden skulle han testas ännu en gång och då visade testet plötsligt positivt. Allt ställdes på ända.

– Det var en fruktansvärd chock. Det kändes som jag svek Adrian. Det var inte lätt för honom att förstå att jag skulle sitta i karantän i två veckor. Dessutom kände jag själv en stress eftersom jag visste hur få platser det fanns på sjukhusen i Indien om jag skulle bli riktigt dålig, säger Patric.

Efter karantänen uppstod nästa problem. Adrian fick inte längre flyga till New Delhi, utan Patric fick istället ta sig till flygplatsen i Bangalore.

För att inte skrämma Adrian hade han sett till att överlämningen skulle ske försiktigt under fyra timmar, men personalen från barnhemmet fastande i trafiken och istället skulle allt hinnas med på en halvtimme.

Han bara tog min hand och så gick vi

– Jag var rädd att Adrian kanske inte skulle vilja följa med mig alls. Men han bara tog min hand och så gick vi. Han var jätteglad.

Det klickade direkt. Kanske var det bra att vi byggt upp vår relation via datorn först, säger Patric.

Han och Adrian bodde därefter några veckor på hotell i New Delhi innan de kunde få utresetillstånd. En tid då de kunde umgås på riktigt.

– Det kunde verka tufft, men jag tror att det stärkte oss.

Patric och Adrian i grönskan, Adrian på sparkcykel.

– Adrian är en stjärna som lyckas med allt. Han gillar både att pyssla och sportigare aktiviteter, berättar Patric.

Foto: Jessica Lund

Då var det värre när de kom hem till Sverige.

– Jag drabbades av postcovid och blev riktigt dålig. Hade feber på över 40 grader och maginflammation. Till slut hamnade jag på sjukhus.

Det kändes förödande. Allt Patric lärt sig var hur viktig anknytningstiden var när man adopterar ett barn och nu skulle de vara tvungna att vara ifrån varandra. Dessutom var Patric trött och inte riktigt sig själv efter att han fått lämna sjukhuset heller.

Adrian hade aldrig blivit vald

– Som tur var hade jag vänner och familj som hjälpte till, men det kändes inte alls bra. Jag var rädd att det skulle påverka Adrian negativt.

Det gick så långt att Patric ringde upp det indiska barnhemmet där en man kom med ett tryggt besked.

– Adrian har aldrig haft någon och nu har du valt honom. Han har väntat väldigt länge på dig. En person som vill ha honom. Det kommer gå bra. Och det där med att leva ihop med mamma eller pappa eller båda två, det är något ni i väst kommit på. Här kan barnen lika gärna leva med en moster eller en vän till familjen, det är inte det som är viktigt, samannen på barnhemmet.

Adrian och Patric Nilsson promenerar och ser glada ut.

Det enda som bromsar Patric Nilsson är hans envisa besvär med postcovid, men livet ser ändå mest ljust ut tack vare Adrian.

Foto: Jessica Lund

Då kände Patric att han kunde släppa ner axlarna och slappna av. Det var bara att göra det bästa av situationen.

– Det kändes skönt att få höra de orden.

Samtidigt var det inte jobbigt med Patrics återkommande problem med postcovid.

Maria stals och adopterades till Sverige: Mina biologiska föräldrar krävde mig tillbaka

– Det finns en okunskap och nonchalans inom området som gör det extra tungt att vara sjuk. Dessutom gick måendet upp och ner. Jag kunde vara på en middag och må bra ena dagen för att inte kunna ta mig ur sängen nästa. Många har svårt att förstå det.

Stigmatiseringen av många med den typen av sjukdomar var något som Patric fick uppleva.

– Det syns ju inte utanpå att man är hjärntrött och själv vill man bara tro att man är frisk igen så fort det känns en gnutta bättre.

Kunde bygga upp en relation med Adrian

Det som drev Patric var en stark vilja att komma tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt.

Patric och Adrian Nilsson kramar om varandra och skrattar på balkongen.

Adrian och Patric fick fin kontakt direkt, trots alla hinder och bakslag.

Foto: Jessica Lund

– Men jag tvingades att lugna ner mig och låta det ta sin tid. Det är helt emot min personlighet, men jag hade inget val, säger Patric.

Det lugnare tempot var däremot fördelaktigt för att bygga en relation till Adrian och det var viktigare än något annat.

– Adrian har verkligen varit en stjärna. Han lyckas med allt. Han gillar både att pyssla och sportigare aktiviteter, åker skridskor och går på dansskola. Teknik är också ett stort intresse – han skruvar isär allt han kan.

Tillsammans umgås far och son med Patrics vänner och mamma och pappa som numer blivit glada farföräldrar.

Se också: Marianne Mörck om uppväxten som adopterad: "Jag blev inlåst i tre dagar"
1:28

Efter reklamen: Se också: Marianne Mörck om uppväxten som adopterad: "Jag blev inlåst i tre dagar"

(1:28)

Slå på ljud

– De tycker verkligen om varandra och han har varit hemma hos dem själv också. Ibland funderar jag på om vi ska lämna Stockholm och flytta till Varberg så det blir närmare. Ibland saknar jag småstadslivet, berättar Patric, som numera även håller på att skriva en bok om den ovanligt dramatiska adoptionen.

Det enda som bromsar är att han har envisa besvär med postcovid till och från, men livet ser ändå mest ljust ut tack vare Adrian.

– När vi inte är tillsammans så saknar jag honom helt galet mycket.

Detta är Patric Nilsson

Ålder: 42 år.

Familj: Sonen Adrian.

Bor: I Stockholm.

Jobbar: På Utrikesdepartementet och som PR-konsult i eget företag.