Petra fann sitt kall i dödens närvaro – och skrev en bok

Petra Hellberg sitter med munskydd och visir intill en persons sjuksäng.

Tidigare arbetade hon som barnmorska. Men Petra valde att byta till den palliativa vården av människor i livets slutskede.

Foto: AnnaCarin Isaksson

Vissa gör allt för att hålla döden ifrån sig, andra väljer att leva i dess absoluta närhet. Petra Hellberg är sjuksköterska på ett hospice – en plats där hon framför allt finns till för andra, men också har haft möjlighet att läka själv. I boken I mina händer delar hon med sig av sina erfarenheter och sin gripande livshistoria.

Bebisen skulle komma på storebrors födelsedag. Bli en present och ett efterlängtat syskon. En flicka, hoppades Petra i smyg. Hon hade ju redan två bröder.

Hon bodde hemma hos sin pappa de där dagarna kring förlossningen. Föräldrarna var skilda och hade nya liv på var sitt håll. Barnen uppdelade sinsemellan, så som det gjordes på den tiden. Petra hos mamma, bröderna hos pappa, i olika städer. En sorg för Petra, som saknade sin pappa och kände skuldkänslor gentemot sin mamma. Mamman vars mående ständigt behövde pejlas in och som fått Petra att utveckla en känslomässig lyhördhet redan som liten flicka.

Men nu skulle de alltså bli en till i den nya familjen. Graviditeten hade varit tuff och Petras mamma hade legat inlagd några dagar före den beräknade förlossningen. De hade hälsat på, i sjukhusrummet med utsikt över kyrkogården och familjens släktgrav.

När ”lillasyster”, som visade sig var en rödhårig liten bror, till slut kom kunde Petra inte låta bli att känna ett styng av besvikelse mitt i glädjen.

När telefonen ringde några timmar senare och läkarna berättade att hennes mamma hade förblött och dött rasade hennes tillvaro.

Petra Hellberg står utomhus, lutad mot ett träd, iförd sina arbetskläder med namnskylt, och ser allvarlig ut.

Petra hoppas att hennes bok ska bli ett verktyg för reflektion.

Foto: AnnaCarin Isaksson

Det är en dag med hög, klar luft och doft av multna löv som vi hörs på telefon. Petra har varit ledig något dygn, men har ändå förvarnat mig om att hon kan komma att ha glömt att sätta på ljudet på telefonen. Som nattsjuksköterska sover hon nämligen ofta på dagen.

Det här är Petra Hellberg

Namn: Petra Hellberg
Ålder: 54 år
Bor: Göteborg
Familj: Tre vuxna barn
Arbetar: Som sjuksköterska på Bräcke Diakonis hospice i Göteborg.
Aktuell med: Boken I mina händer (Recito Förlag), en bok om vården av människor i livets slut. ”Berättelserna är naturligtvis inte direkt hämtade ur verkligheten, de lämnar inte ut någon är ihopblandade minnen från olika arbetsplatser. Diagnoser och relationer i rummet kan vara påhittade och fantasin har fått vara med och måla bilderna”, är Petra noga med att påpeka.

Men hon svarar, punktligt, och jag berättar uppriktigt att jag känt mig lite ängslig inför intervjun. Att jag gått i flera dagar och samlat mod för att plocka upp hennes bok. Väntat på rätt tillfälle och känsla. Som om det fanns en sådan dag, idealisk att krypa upp i soffan och möta död och sin egen ångest.

Hon skrattar och säger att hon varit lite rädd för just den typen av läsarreaktioner. Att boken ska avskräcka. Skrämma. Få oss att ta avstånd. När bokens syfte är det motsatta: att ge oss en beredskap och en tröst och vara ett verktyg för reflektion.

Jag säger att hon inte behöver vara rädd. Att boken var fantastiskt fin och en läsupplevelse jag kommer att bära med mig länge. Berättelserna om kärlek och sorg och förtvivlan. Minnesbilderna av hårt jobb, frustration, stress och flamsigt skratt mitt i allt. Om allt för korta vänskaper, flyktiga glimtar av sköra människoliv. Och – känslan av att döden faktiskt både kan vara brutal och välkommen och vacker. Den skänkte mig ett lugn och en förtröstan och fick mig att glänta på känslodörrar jag dittills inte alls vågat närma mig.

Berömmet gör henne glad. Framför allt eftersom det är just det här hon önskar – att vi ska våga öppna upp för det jobbiga och prata mer om det som gör ont och skaver i livet. Psykisk ohälsa, trauman, förluster, död. För ju mer vi pratar – övar oss – desto bättre blir vi.

Traumat präglade valen

Boken I mina händer (Recito Förlag), som kom ut i somras, handlar om livet och vardagen på ett hospice, Petras arbetsplats sedan sex år tillbaka. Men boken är också en berättelse om livet som blev och vägen dit. För traumat i samband med mammans död har i hög grad präglat henne, både som person och i de livsval hon har gjort.

– Jag brukar säga att dödsfallet var fruktansvärt, men att åren efter var värre. Jag fick bo hos min pappa, där det gavs väldigt lite utrymme för sorg. Han var en väldigt fin och varm person, men han kunde inte prata känslor. Dessutom hade han fullt upp med sin nya familj, som vid det laget också hade börjat ta emot fosterbarn.

Så 14-åriga Petra försökte navigera sig fram så gott hon kunde. En vecka efter mammans död började hon i en ny skola, i en ny stad.

Svartvit bild på en ung kvinna

Petras mamma, bara något år innan hon dog.

Foto: Privat

– Först tog jag rollen som klassens clown. Sedan blev jag mer intellektuell och allvarsam. Sedan naturtjej. Jag hade också en kompis som var aktiv inom missionskyrkan och jag minns hur jag hade en så stark längtan av att höra till, att vara en del av ett sammanhang. Samtidigt kändes det som att jag lurade dem, då jag inte var troende på det sättet.

Det fanns också en vän till familjen som Petra beskriver som ”livräddande”.

– Tack vare henne gick jag inte helt sönder under de där åren. Oftast behövs det bara att man har en sådan person för att man ska klara sig och hon var den som såg mig och gav plats för sorgen.

Under de första åren som ung vuxen fortsatte sökandet för Petra. Hon gick en skrivarkurs på folkhögskola, läste kvinnohistoria och svenska, skrev pjäser och arbetade med barnteater. Fick så småningom egna barn och arbetade inom äldrevården.

Bokomslag med en kvinna som sitter i en träbåt, i bikini, och ler glatt.

Bokomslaget.

– Och där någonstans slog det mig plötsligt: jag skulle bli barnmorska! Varför hade jag inte tänkt på det tidigare? Det kändes som ett kall, som att alla bitar med ens föll på plats, berättar Petra.

Men för att bli barnmorska krävs det först flera års studier till sjuksköterska. År som för Petras del följdes av arbete inom cancervården – där hon höll på att bli kvar.

– Jag trivdes jättebra och kände mig verkligen hemma i arbetet. Dessutom var det bekvämt att ha en ordentlig lön och slippa plugga. Men så var det någon som sa: Ska du inte prova att söka, bara för att känna efter hur det känns om du kommer in? Och då kändes det plötsligt självklart igen, skrattar Petra.

Jag kände mig ofta rädd och otrygg och det fanns en stor skam i det

Men barnmorskeutbildningen var tuff – och ännu tuffare blev det när Petra kom ut i arbetslivet.

– Jag var trött och utmattad och arbetet var krävande. Jag kände mig ofta rädd och otrygg och det fanns en stor skam i det. Eftersom jag var äldre – över 40 – när jag började jobba som barnmorska kändes det som att jag förväntades kunna mer, vara mer erfaren. Samtidigt fanns det förstås många fantastiska stunder, i att vara med när ett nytt litet liv kommer till världen.

Under utbildningen hade Petra först tampats med skuldkänslor, där hon var rädd att hennes avsikt med att bli barnmorska skulle uppfattas som ett sätt att bearbeta mammans traumatiska död.

– Jag skämdes när jag berättade om det, men mina känslor blev så fint mottagna, både av lärare och andra elever. Och den upplevelsen – att erkänna de jobbiga känslorna och stå för dem – var väldigt läkande, berättar Petra.

En leende medelåldersman står på en betongperrong vid havet.

Under ett och samma år gick Petra på fem begravningar. En av dem som dog var hennes pappa.

Foto: Privat

Men så kom 2015 och ett år av ”existentiella käftsmällar” tog sin början.

– Först gick min mormor bort. Mormor som alltid funnits och som stått mig väldigt nära. Några veckor senare dog pappa, alldeles för tidigt. Samma år gick också ett syskonbarn bort; jag var sammanlagt på fem begravningar det året. Och det skakade om mig rejält. Jag var tvungen att ta tag i sådant jag tidigare tryckt undan och fann plötsligt något nytt. En självrespekt – och en acceptans. En känsla av att: Det här är jag, så här känner jag och det är helt okej. Jag såg tillbaka på den 14-åriga lilla flickan som aldrig fått vara i sorgen och bearbeta den och tänkte: ”Aldrig mer!”

Den känslomässiga turbulensen rymde också en skilsmässa.

– Det var jättetufft, en kris, men det ledde mig också hit där jag är idag. På en plats där jag inte längre kompromissar med mina känslor utan låter dem finnas. Hur jobbiga de än är.

Annons dök upp mitt i kaoset

Och mitt i allt kaos dök den så plötsligt upp, platsannonsen om en tjänst inom den palliativa vården.

– Så klart, tänkte jag för andra gången i mitt liv. Återigen kändes det som allt föll på plats.

Och till skillnad från hur det kändes inom förlossningsvården kände Petra direkt att hon hade hamnat på en trygg plats.

Beröring i sjuksängen. Närbild på händer som rör den döendes händer och armar.

Petra känner att hon dras till de svåra stunderna. – I mötena får jag en chans att göra skillnad, och på så sätt bearbeta min egen historia, säger hon.

Foto: AnnaCarin Isaksson

För första gången i mitt yrkesliv känner jag att jag kan vara Petra fullt ut

– Jag minns särskilt ett tillfälle från den första tiden där. Under en läkarrond kom vi in på ett rum där mannen i sängen var så lik min pappa. Alla minnen sköljde över mig, jag blev jätteberörd och visste inte hur jag skulle hantera situationen. Så jag sa att jag måste gå ut en stund. Efteråt berättade jag om mina känslor och fick bekräftelse i att det var helt okej på den här arbetsplatsen, att här var känslor välkomna och naturliga. Och sedan dess har den känslan vuxit och förstärkts. För första gången i mitt yrkesliv känner jag att jag kan vara Petra fullt ut, jag behöver inte spela någon roll eller tvinga mig själv till något jag inte är. Och det är fantastiskt.

I boken I mina händer berättar hon om många betydelsefulla möten – både med gäster, som de boende här kallas, och med närstående. Jag frågar om hon haft nytta av den lyhördhet hon utvecklade redan som barn – förmågan att kunna läsa och känna av stämningen i ett rum.

Det är lätt att man projicerar sina egna känslor på andra. Men de behöver kanske inte det jag tror att de behöver

– Ja, men det krävs också en självmedvetenhet för att kunna se olika människors behov. Det är lätt att man projicerar sina egna känslor på andra. Men de behöver kanske inte det jag tror att de behöver. En ledsen person vill kanske inte alltid ha en kram, han eller hon vill kanske helst bli lämnad ensam en stund.

I det finns också en utmaning, menar Petra. En utmaning som i hennes fall fungerar som läkande.

– Jag känner att jag dras till de svåra stunderna för att jag får ut något av det själv. I mötena får jag en chans att göra skillnad, och på så sätt bearbeta min egen historia. Jag vet ju hur illa det kan gå när man gör fel, när man inte låter känslorna finnas, och för mig finns det en läkning i att försöka förstå och göra mer och bättre.

1:19

Efter reklamen: Så stöttar du någon i sorg

(1:19)

Se också: Så stöttar du någon i sorg

Även om mycket i jobbet är likt det hon tidigare arbetat med, exempelvis inom cancervården, var hon inte riktigt beredd på hur djupt hon skulle komma att bli berörd. Här blev skrivandet en ventil, när prat och reflektion med arbetskamrater inte hanns med eller räckte till.

– Man kan jämföra det med att ha sett en jättestark film och sen gå ut i ”verkligheten” från biografen och inte ha någon att prata med. Jag har alltid skrivit och för mig blev det ett sätt att ”få ur mig död” och känslorna kring det. Och ganska snart började det också handla om mina egna minnen av död.

Texter som ville nå ut

Peppen – både från chefer och arbetskamrater som lovordat henne i jobbet och från lärare på skrivarkurser – fick henne tidigt att känna att det här var texter som ville nå ut.

Petra Hellberg, iförd munskydd och visir, gör iordning och bäddar en tom säng.

Många bitar har fallit på plats för Petra sedan hon började arbeta på hospice.

Foto: AnnaCarin Isaksson

– Dels har jag sedan barnsben ett stort behov av att bli speglad och bekräftad, förstås, dels känner jag att det fantastiska jobb vi gör inom den palliativa vården är så värt att lyftas.

Dessutom bör vi alla bli bättre på att närma oss döden, framför allt för att kunna leva livet lättare.

– Och tyvärr, det finns ingen quick fix. Vi har alla ett ansvar: de som är rädda har ett ansvar att närma sig känslorna och vi som inte är rädda har ett uppdrag att hjälpa till. Vi kommer aldrig att kunna förbereda oss fullt ut för döden, det är omöjligt att förutspå hur man kommer att reagera när det väl gäller. Men vi kan skaffa oss en beredskap: prata, reflektera, se på filmer, läsa böcker. Läsa min bok, som jag hoppas både kan ge tröst och stöd.

Sörjande är naturligt. Det måste få finnas och det är jätteviktigt att vi ger varandra utrymme till det

Petra är också noga med att skilja på trauma och sorg.

– Sörjande är naturligt. Det måste få finnas och det är jätteviktigt att vi ger varandra utrymme till det.

Inte hål utan minnen

Jag frågar om personerna hon kommer nära i sitt jobb. Både gäster och anhöriga. Hur står man ut med tanken på att dessa människor bara är en till låns, för en liten, liten stund. Lämnar de inte stora hål i hjärtat?

– Jag ser det inte som att de lämnar hål, utan som att de lämnar minnen. Minnen som jag kan bli varm av, som ger mig så mycket. Men visst kan det vara jättejobbigt att komma tillbaka från en ledighet och få veta att någon som kommit en nära, någon man har gapskrattat med och blottat sig för känslomässigt, har gått bort. Utan att man har fått vara med.

Vi ska avsluta intervjun. Kanske hinner Petra med ett kallbad innan nästa arbetspass. En ”mindful” hobby som ger henne mycket njutning. Jobbet tar hon ofta med sig hem, för att hon har bestämt sig för att det får vara så.

– För mig handlar det om att låta känslor få finnas, att jag tillåter mig känna det jag känner. Sen kan jag aktivt välja att inte vara i det måendet mer, och det är då jag kallbadar, ringer en kompis eller skriver.

UTDRAG UR BOKEN I MINA HÄNDER

De var sommar då hon bodde hos oss och min semester kom. Jag visste att hon högst troligt inte skulle finnas kvar när jag kom tillbaka och det var en av de gånger det var svårt att gå hem. Hon visste också, hade förhört sig om min ledighet, och vi tog ett avsked utan så många ord innan jag gick.

Jag hade bett en kollega berätta för mig när hon blev sämre, jag ville veta, ville vara delaktig trots frånvaron. Fick samtalet från kollegan och bestämde mig. Kunde inte låta bli, ville inte. Tog ett djupt andetag och åkte till jobbet. Var lite orolig över kollegornas reaktion men kände så starkt att jag verkligen ville, att jag skulle ångra mig annars.

Hennes leende när jag klev in på hennes rum. För alltid i mitt hjärta. Hon var oändligt trött, oerhört skör. Låg i sängen, avmagrad, matt och trött, så trött. Jag satte mig vid sängen och höll hennes hand. Du kom! sa hon. Du kom! Ingen kraft till fler ord. Jag höll hennes hand och bara satt där. Ses vi sedan? frågade hon så och jag var osäker på om hon menade här på jorden eller någon annan stans. Jag vet inte, svarade jag därför helt ärligt. Jag vet inte. Du kommer att somna strax och när du vaknar är jag inte här. Sedan får vi se om vi ses igen. Jag hoppas det.

Min hand i hennes. Den stilla stundens frid trots allt. Hoppet, ovissheten. Den ordlösa bönen. Jag hoppas. Jag hoppas.

Fotnot: Petra understryker följande: ”Berättelserna är naturligtvis inte direkt hämtade ur verkligheten, de lämnar inte ut någon är ihopblandade minnen från olika arbetsplatser. Diagnoser och relationer i rummet kan vara påhittade och fantasin har fått vara med och måla bilderna.”