Pia och Mats har ett unikt förhållande
Pia Lindberg, 48, och Mats Näslund, 52, växte upp i byn Tosthult i nordöstra Skåne. De bodde i husen bredvid varandra och lekte alltid ihop.
I tonåren blev de ett par, flyttade ihop och bildade senare familj.
– Vi har aldrig varit ihop med någon annan, det har alltid varit självklart att det är vi två, även om vi ryker ihop ibland så gnistorna flyger.
– Vi har ju så roligt när vi jobbar ihop, därför är det inte tråkigt trots att vi hållit ihop sedan vi var små.
Förut hade de vanliga jobb, men båda var hantverksintresserade med känsla för det konstnärliga. De ville tillbaka till naturen och rötterna och flyttade till Gylsboda där Pia blev stenkonstnär och Mats arbetade med att bryta och förädla den unika svarta diabasen som bara finns här i Göingeskogarna – ingen annanstans i världen!
De håller även på att renovera byns gamla stensliperi och skapar verkstäder, utställningar, mötesplats för konstnärer och hantverkare, kurser, café med mera.
Vi har fortsatt att leka
De har ett unikt förhållande och samarbete.
– Tillsammans är vi starka och kan åstadkomma storverk!
– När vi växte upp i Tosthult fanns där inte så många barn och vi träffades redan i sandlådan. Sedan dess har vi fortsatt att leka. Vi är verkligen goda lekkamrater.
Båda gick i skolan i Lönsboda upp till nian.
– Jag spanade alltid efter honom på bussen, säger Pia.
Hon var 14 och Mats 18 år när de blev ihop. Sedan dess har de inte varit ifrån varandra.
Mats som är lite äldre flyttade hemifrån när han var 18 år. Då gick Pia kvar i högstadiet. Mats gick på verkstadsskola, sedan började han jobba som stenarbetare i Halmstad och veckopendlade under sju år. På helgerna träffades han och Pia. Pia gick gymnasiets fyraåriga tekniska linje. De bodde tidigt tillsammans i ett hus i hembyn. Pia blev sedan ingenjör och produktionstekniker på Volvo i Olofström. Även Mats fick jobb där som verkstygsfilare.
Trivs bäst hemma
Gylsboda ligger bara någon mil söder om deras barndomshem. Några längre utflykter har de aldrig gjort förutom semesterresan till Kreta för många år sedan.
– Vår son var fyra år då och han pratar fortfarande om denna upplevelse, skrattar Pia. Deras son som är 19 år idag har redan startat ett eget företag som grävmaskinist.
De trivs bäst hemma men det betyder inte att de inte har kontakter ute i världen. Tack vare bygdens stora sevärdhet, den unika svarta diabasstenen kommer konstnärer och specialister från flera länder hit och Pia och Mats har varit med och skapat ett välbesökt centrum kring den svarta stenen.
De trivs med att jobba ihop kring olika projekt och fastän de är olika personligheter har de hittat vägar att samarbeta och ha roligt utan att trampa varandra alltför mycket på tårna.
Stora krisen på Volvo påverkade
Livet rullade på ända tills 2008-2009 då fordonsindustrin kraschade. Allt vändes upp och ner även för Mats och Pia. Stora nerdragningar på personal ledde till att 400 personer fick lämna sina jobb på Volvo. Pia blev avskedad och Mats som jobbat fackligt gick självmant efter förhandlingarna. Då började Mats jobba i stenbrotten norr om Olofström där man bryter den sällsynta stenen.
Pia, som länge känt en längtan efter att vara mer kreativ och skapa, valde att satsa på att gå konsthantverkskola. Även hon ville jobba med den magiska svarta stenen.
– Det var trots allt en mening med att vi fick sluta på Volvo. Det öppnade upp för nya möjligheter i livet. Annars hade vi nog inte vågat ta det här steget, säger Pia som blev lärling hos några av de kända och skickliga skulptörer, konstnärer och stenhantverkare som finns i området. Hon fick låna maskiner och prova på att bearbeta stenen och lärde sig även silversmide.
Pia hade sneglat på en vacker gammal tegelbyggnad, det gamla stensliperiet i Gylsboda. Det var helt igenväxt av buskar och träd men hon fick med sig Mats på sina planer att väcka den stora fabriksbyggnaden från förra sekelskiftet ur sin törnrosasömn. Mats var med på noterna och som de goda lekkamrater de är så började de planera och agera tillsammans.
– Vi gav inte upp och som tur är har vi varandra som stöd.
Aldrig haft någon annan
De är verkligen parhästar som kan ge varandra både uppmuntran och kritik. Tryggheten mellan dem känns och skrattet ligger alltid nära.
Men hur känns det att bara ha varit ihop med en partner under hela livet? Är ni inte nyfikna på hur det skulle vara med någon annan?
– Jag kikade i min dagbok från när jag var 7 år, och redan då var jag kär i Mats och hoppades att han skulle vara med på skolbussen. Vi hade så roligt ihop redan då, lekte indianer och cowboys i skogen, badade i sjön.
Pia erkänner någon liten fling hon hade med en annan kille i tidigare tonåren, men det var inget allvarligt, medan Mats bedyrar att för hans del har det bara varit Pia och det är han fullständigt nöjd med.
Vi är verkligen goda lekkamrater
–Vi har sällan tråkigt. Och ska man bo på landet behöver man vara kreativ och påhittig.
Mats är en morgonmänniska och mera eftertänksam av sig. Pia arbetar gärna längre ut på kvällen men då är hon desto mer aktiv.
– Jag är otålig, vill att saker ska hända snabbt. Det ska göras NU!
– Och helst vara färdigt innan du börjat, fyller Mats i som gärna avvaktar och tänker ett varv till innan han sätter igång med något.
Under årens lopp har de lärt sig att stå ut med varandras olika tempon, men ibland brakar de ihop.
– Då brukar folk bli nervösa. Som när vi skulle hänga upp bilder här i lokalen. Då var det cirkus och hettade till ordentligt mellan oss. De som skulle hjälpa till sa ”nu går vi ut lite för säkerhets skull!”
– Vi är som vi är och vi tänker att det får nog fortsätta att vara på det sättet. Så är planen.
Satsar på hantverk
Under de senaste åren har paret ägnat många timmar åt att renovera och rusta upp det gamla stensliperiet. De har startat föreningen Sliperiet Gylsboda och ordnat stöd både från EU och lokala sponsorer. Nu rymmer det en stor ljus utställningslokal och hantverkarbete med sten, järn, silver- och keramik. Här finns även en av Europas största samlingar av mineraler och fossiler.
Stensliperiet ligger bara ett stenkast från det stora stenbrottet där man brutit svart ”granit”, diabas, sedan slutet av 1800-talet. Brytningen av den dyrbara stenen som används till byggnader, monument, skulpturer, inredning, hantverk, smycken och gravstenar pågår fortfarande.
Svart diabas är magma från jordens innandöme som trycktes upp i sprickor i urberget för 900 miljoner år sedan när det var många jordbävningar och vulkanutbrott i området. Det är endast här i nordöstra Skåne och nordvästra Blekinge som diabasstråken är möjliga att komma åt. Den svarta diabasen är mycket hård och blir blank som svart glas när den slipas. För byarna här innebar fyndigheterna rena guldruschen under många år.
Detta är något som Pia och Mats och många andra fascineras av.
– Vi vill bevara minnet av hur det gick till här förr och visa fram den svarta diabasen och allt vackert man kan skapa av den, säger Pia.
Hit kommer utländska konstnärer för att hämta svart diabas i stenbrottet. De besöker även sliperiet och en del ställer även ut sina verk där.
– Detta har blivit en mötesplats för olika nationaliteter, tekniker och material. Vi planerar att starta en bildhuggarskola i samarbete med en stenmästare. Något sådant finns inte i Sverige, säger Mats entusiastiskt.
Numera jobbar han på Volvo igen, men bara på helgerna. Under veckorna arbetar han med verksamheten.
Pia som startade sitt eget konsthantverksföretag 2010 tillverkar smycken och bruksföremål och vill satsa mer på att göra större skulpturer i sten.
Av Stina Helmersson
Foto: Ewa Stackelberg, Privat