Rachel: ”Jag bröt med både religionen och min far”

Rachel Röst blickar tillbaka. Här står hon i området där hon växte upp.

– Uppfattningen att man får det goda livet EFTER döden, att livet är något man måste utstå, är enormt tragiskt, säger Rachel Röst.

Foto: Marie Hald

Rachel Röst växte upp i en djupt troende mormonfamilj. Gud såg allt och läste ens tankar. Satan väntade bara på sin chans att locka dem alla i fördärvet. Och domedagen kunde vara här när som helst.

I Rachel Rösts barndomshem i området Urbanplanen på Amager i Köpenhamn finns ett särskilt rum. Där inne står spannmål, skummjölkspulver och socker. Det är ett förrådsrum som ska hjälpa familjen att klara sig när domedagen kommer. Och kommer gör den helt säkert. Mormons bok säger det, kyrkan säger det och Rachels pappa säger det, och då måste det stämma.

I övrigt finns det inte mycket i matväg hemma i lägenheten. Middagen består ofta av risgrynsgröt kokt på skummjölkspulver. I den danska skolan serveras inte skollunch utan barnen ska ha matpaket med sig, men det har inte Rachel och hennes två yngre systrar. De går även i sommarskor om vintern. Gud och Jesus och ”skrifterna” och mormonkyrkan, och det ”tionde” som deras far betalar av sin lärarlön, är det viktigaste.

Livet på jorden handlar uteslutande om att uppföra sig helt enligt reglerna, och bli straffad om man inte gör det. På så vis är man nämligen säker på att få vara tillsammans för evigt som ”himmelsk” familj, när domedagen utplånat allt annat än mormoner.

Rachel Röst berättar i sin delvis självupplevda roman Grundvold, som gavs ut i Danmark tidigare i år, om en barndom där tro var viktigare än omsorg och mat.

Porträtt av Rachel Röst som bröt med mormonkyrkan.

Rachel berättar om en barndom där tro var viktigare än omsorg och mat.

Foto: Marie Hald

Rachel öppnar dörren till en trevlig liten lägenhet på Østerbro. När vi möter henne har hon precis flyttat in, hennes son har flugit ur boet och hon behöver inte längre lika mycket plats. Bokhyllan är redan fixad, hon har inte läst litteraturvetenskap för ingenting. 2012 skapade hon organisationen Læs for Livet, nu arbetar hon deltid för att etablera bibliotek för utsatta barn och unga som placerats i boende utanför hemmet, så som hon själv blev som tonåring.

I bokhyllan står två böcker som hon faktiskt slängde ut ur sitt liv när hon gick på universitetet och slutligen kom fram till att hennes kyrka var "falsk": Mormons bok och Bibeln. Under arbetet med sin delvis dokumentära roman var hon tvungen att återigen skaffa de två böckerna, för sin research. Hon öppnade dem med stort obehag.

– Det var som att krypa in i ett mindre rum igen. Jag kanske slänger ut dem när jag inte har användning för dem längre.

Social kontroll

Rachel serverar kaffe, en förbjuden dryck för mormoner. Hon förklarar hur fantastiskt det är att känna sig så fri att man kan dricka ett glas vin utan att få dåligt samvete.

– Mormonism är en religion som genomsyrar hela ens livsstil. Kyrkan fyller en stor del av ens liv. Man ska hela tiden leva upp till den där fullkomligheten. Det är den det gäller att uppnå.

Det här är Rachel Röst

Ålder: 44 År.
Bor: Lägenhet på Østerbro, Köpenhamn.
Familj: Son på 24 år.
Gör: Universitetsutbildad i litteraturvetenskap, startade 2012 organisationen Læs for livet, som samlar in böcker och skapar bibliotek i boende, institutioner eller på platser där utsatta barn vistas. Idag är organisationen också hennes arbetsplats. Rachel Röst har skrivit dokumentärromanen Grundvold, som är löst baserad på hennes egen uppväxt i mormonkyrkan.

Rachel talar långsamt, och vartenda ord är väl valt, liksom i hennes bok.

– Min roman handlar om att växa upp omgiven av social kontroll, dominans och kritik. Den handlar om religion, om en mycket dominant pappa, som tar väldigt stor plats i vardagen, och om en lite svag mamma. Och så om huvudpersonens försök att bryta sig loss genom att få hjälp att flytta till ett ungdomshem, där de andra boende faktiskt utgör en risk, eftersom de drar med henne in i ett missbruk och lite småbrott.

Varför är romanen viktig?

– För att social kontroll fortfarande är så otroligt vanligt förekommande, och det finns så många religioner där det utövas.

Rachel Röst, tillbaka i barndomens kvarter på Amager.

Det var ett mycket ensamt liv, berättar Rachel. Biblioteket kom att bli hennes fristad.

Foto: Marie Hald

En titt in i barndomshemmet: Det finns bilder på profeter och tempel på väggarna. Föräldrarna bär mormonernas plagg, en speciell sorts underkläder som täcker benen ner till knäna. Rachels mor ligger på soffan och läser romantiska noveller. Hon dricker ofta smärtstillande brustabletter och mår som regel dåligt.

Hur såg din barndom ut?

– För det första mycket enformig. Det var ett väldigt litet liv. Mina föräldrar hade inte precis några vänner, och den fasta strukturen var runt kyrkan, så dagarna var väldigt lika. Det var också ett mycket ensamt liv, för det var så svårt att skapa relationer med någon utanför kyrkan. Vi skulle mest hålla oss till andra mormoner. Och även om jag har två systrar så gick jag mycket för mig själv.

En fristad och flykt

Biblioteket blev hennes fristad, berättar hon. Här kunde hon fly in i en annan värld.

– Jag bara måste läsa om hästar, privatdetektiver och fantasy för att HELT komma bort från det jag var i hemma.

Det var också på biblioteket som hon i smyg kunde läsa i en bok om hur kvinnokroppen fungerar.

– Det var tabu kring det därhemma, och min far skickade med mig en lapp till skolan som sa att jag inte fick delta i sexualundervisningen. Därför hade jag väldigt dåligt samvete över att jag läste i den boken. Det var en stor synd jag begick.

Rachel säger att mormonismen är en mycket patriarkalisk religion.

Och hennes far en mycket patriarkalisk man.

– Det fanns inte tillräckligt med utrymme för att liksom vara levande. Vi skulle hela tiden kontrolleras. Kjolen måste gå ner över knäna, vi fick inte leka för mycket, inte väsnas för mycket. Vi skulle hela tiden tänka på vad Gud tyckte om oss. Min far sa: ”Om Jesus stod här i vardagsrummet, hur skulle du då göra?”

Rachels mor gick aldrig emot hennes far och var överhuvudtaget inte riktigt närvarande.

– Hon har alltid varit sjuk på olika vis. Hon låg alltid bara på soffan. Ibland verkade hon påverkad av piller.

Uppväxten präglades av en generell brist på omsorg, konstaterar Rachel. Försummelse, vanvård.

– Det fanns nästan ingen mat i huset. Och vi fick inga lunchpaket med oss.

Varför?

– Jamen min mor klarade inte att ordna med det, och min far hade ett studielån och gav gärna de där tio procenten till kyrkan, och själv kunde han inte heller sköta sin ekonomi. Han köpte en dator för 12 000 kronor, eller en ny racercykel eller en ny stor stereoanläggning, och då fanns det inte pengar så att vi kunde få underbyxor som inte var håliga, eller till mat. Min mor bakade lite bröd av spannmålet i förrådsrummet, och vi hade lite honung och leverpastej.

Men hungern tog stor plats. Den fick henne även att känna ”begär”.

– För man kunde knappt gå förbi bageriet utan att känna att man hade lust att gå in och stjäla allt.

Smutsig och tovig

Medan de andra i skolan bar 80-talets dunjackor, klorblekta jeans och pastellfärgade tröjor gick Rachel i kläder som hennes mormor hade tillverkat. En blommig kjol som gick ner över knäna, sydd av möbeltyg. En randig tröja stickad av garnrester. Om hon ville köpa något måste hon använda sina fickpengar, men faders straff för olika förseelser var ofta att pengen drogs in. Många vintrar hade hon därför inga vantar.

– Smutsiga var vi också, det blev inte att vi duschade. I början, när vi var små, badade vi en gång i veckan, men när vi blev lite större och det liksom blev vårt eget ansvar, så tänkte vi inte så mycket på det. Det var ju ingen som sa något. Jag kan se på foton från den tiden att jag har så tovigt, fett hår. Och borstade vi tänderna? Det var det heller ingen som höll ett öga på.

Rachel var ett väldigt tyst barn som ofta gick för sig själv, läste mycket och var den smarta tjejen i skolan. Och som använde annorlunda ord.

– Jag hade ett bibelspråk och ett mycket vuxet språk, för nästan det enda vi läste var Mormons bok och Bibeln. Därmed blev det en klyfta mellan mig och de andra barnen i skolan. De förstod inte alltid vad det var jag menade.

Gunilla: Min man valde religionen före familjen

Är religion i den form som du har upplevt psykisk terror?

– Ja. I den här formen, med den fanatism som fanns, har det helt klart varit psykisk terror. Jag kände hela tiden att jag behövde skydda mig själv och att jag blev urholkad. Som väl var reagerade jag som tonåring med att göra uppror. Men det kostade mig så mycket kraft. Jag försökte och försökte, men så insåg jag att min far var som en vägg. Jag skulle aldrig kunna rubba honom. Vad jag än sa, eller hur mycket uppror jag än gjorde, så skulle han aldrig ge utrymme för någon form av förhandling, så som vanliga föräldrar gör. Förhandling var omöjligt. När jag kom underfund med det förstod jag att jag var tvungen att komma därifrån.

Fick du den hjälp du behövde, av kommunen?

– Nej, det gjorde jag ju inte. På den tiden tänkte jag inte så mycket på hur illa det egentligen var. Men att komma upp på kommunen och inför sina föräldrar berätta att man helst vill flytta och allt det här – och sedan bara skickas hem igen med beskedet att "nu måste ni lösa detta" – då var problematiken bara 100 gånger större. Idag tänker jag bara: Hur kunde de göra det? Det var ett stort svek. Det var en helvetes situation att befinna sig i.

Det innebar att hon blev utfryst, berättar hon, och inte involverades i familjen aktiviteter.

– Att jag bara satt på mitt rum och blev straffad för det jag hade gjort. Att de drog undan den lilla omsorg som funnit. Så att jag plötsligt upptäckte att det kunde bli så mycket värre. Det var också en hemsk tid. Straff har liksom varit det enda verktyg som har funnits i min fars pedagogiska verktygslåda. När jag flyttade till ungdomshem var de väldigt sårade och arga på mig. Jag var en "förrädare". Och det blev riktigt illa när min yngsta lillasyster sedan flyttade som 12-åring, för då var det liksom också mitt fel.

Vad har varit svårast att skriva om?

– Situationer, där jag upplevt väldigt mycket ångest … Som när min far ropade genom badrumsväggen att jag bara fick använda två bitar toapapper. Han visste ju inte om jag hade mens eller så. Alltså den … totala bristen på förståelse. Inte ens på toaletten hade jag ett fredat rum.

Det var nästan inget bud jag inte bröt mot, bortsett från att mörda någon

Det kom en motreaktion. Då hon inte kunde ”administrera all frihet”. När allt skulle testas.

– Stjäla, röka, dricka, hoppa i säng med män. Det var nästan inget bud jag inte bröt mot, bortsett från att mörda någon.

Rachels uppror blev monumentalt.

– Jag gillade verkligen att röka på gatan, och alla kunde se att jag inte var mormon. Det var ett ”fuckfinger” i det. Även om jag fortfarande var troende. Det undertryckte jag ju bara, men det gav en otroligt låg självkänsla. Känslan av att jag gjorde en sak, men borde göra något annat, den hade jag med mig varje vaket ögonblick.

Gravid vid 19

Rachel blev gravid som 19-årig. Utanför äktenskapet. Utan någonstans att bo.

– Det var graviditeten som på ett eller annat vis fick mig att ta mig samman. Det jag inte kunde göra för mig själv, det kunde jag göra för mitt barn.

Själv tyckte hon inte att hon förtjänade bättre, men hennes barn gjorde.Rachel blev mamma istället för att göra abort. Tog ansvar för sitt liv genom att ta ansvar för sitt barns. Fortfarande var hon medlem av kyrkan.

– Jag trodde ju på det, jag hade blivit helt indoktrinerad. Även om jag slutade gå i kyrkan när jag fått min son – mitt liv var för annorlunda och jag klarade inte av kyrkan och dess kvinnosyn – så tänkte jag bara att jag … hamnar i helvetet. Jag hade inte haft en mental uppgörelse med tron.

Först var jag livrädd för att det var Satan som talade till mig

När hon tog en hf (ungefär motsvarande svensk gymnasiekompetens på komvux) började hon tänka över saker och ting lite mer.

– Och när jag började på universitet, där det verkligen gick upp för mig att kyrkan var falsk, började jag att röja upp invändigt.

– Det var en lång fas, det tog ett halvår eller något. Först var jag helt enkelt livrädd för att det var Satan som talade till mig. Alltså verkligen!

– Men så greppade jag som väl var det här med att en religion borde kunna tåla kritiskt tänkande. Så lämnade jag kyrkan.

Bröt med sin far

Rachel träffar inte längre sin far. Hon bröt med honom 2007.

– Det har varit väldigt konstigt, men det har också varit bra för mig eftersom det var så svårt att ha med honom att göra. Jag kände att jag fortfarande blev lilla Rachel i närheten av honom. Jag kände mig så klämd och så kritiserad. Det var svårt att ha en relation med någon som tyckte att precis allt jag var stolt över hos mig själv – att vara en självständig kvinna med utbildning – var fel. För egentligen borde jag hellre gifta mig och gå hemma. Jag hade haft sex utanför äktenskapet och blev ensamstående mamma som 19-åring. Så alla mina synder … att sitta mittemot en far som ser på en så, det var riktigt svårt. Det mönstret sitter helt enkelt så inpräntat i en.

Rachels föräldrar skilde sig längs vägen. Hennes mamma dog häromåret. Då hade hon slutat komma till kyrkan. Ingen av Rachels systrar är längre mormon.

– Min mellansyster lämnade först för sex-sju år sedan. Det har varit fint att liksom få sin syster tillbaka. För det ger en så djup klyfta när man ser så olika på livet.

Rachel Röst fotograferad i området Urbanplanen där hon växte upp.

I relationer med män har Rachel varit rädd om sin frihet, rädd för att bli kontrollerad. Hennes längsta förhållande varade i tre år.

Foto: Marie Hald

Hur har ditt kärleksliv varit?

– Förvånansvärt bra. Det kan också finnas en spänning i att göra något tabubelagt. Det ger ibland en pirrande gnista: Jag har varit en god mormonflicka och nu gör jag något snuskigt. Så efter de första försöken, då jag tyckte att det kändes konstigt och det var mycket med det här med synd och så, så tycker jag att det har varit en befrielse. Och en plats där man kan ge sig hän och släppa kontrollen på ett eller annat sätt. Men … jag måste också säga att jag bara haft kortare förhållanden. Det längsta varade i tre år, och jag är alltså 44 …

Förklaringen?

– Jag är rädd för familjer. Mitt exempel på hur en familj fungerar har varit så skrämmande att jag själv inte haft lust att bilda någon.

– Så jag har varit ensam med min son och det har varit bra, för ingen annan skulle få bestämma över honom – ingen annan än jag.

Se också: De största framstegen för feminismen de senaste 20 åren

2:30

Efter reklamen: De största framstegen för feminismen de senaste 20 åren

(2:30)

Rachel konstaterar att det varit mycket avståndstagande till män.

– Det har inte krävts många tecken på att de ville kontrollera mig på ett eller annat sätt, förrän jag tagit tre steg tillbaka. Det är nog det med parförhållandena som präglat mitt liv mest. Och det att det är svårt för mig. Även att våga bli förälskad. För det är också att förlora kontrollen. Jag kan bli sårad, jag kan bli styrd. Allt möjligt.

Han kan absolut se fördelar med att tro. En enklare tillvaro. Ett fast ”levnadsrecept”. Och ett hopp.

– När min mor dog saknade jag verkligen att tro. För jag ville så gärna se henne igen. Om jag vore troende så kunde jag tänka att jag skulle få träffa henne och vi skulle kunna sitta tillsammans. Allt det jag en gång trott på. Jag längtade efter det, längtade efter att bara kunna ge mig hän till en religion. Jag vet att jag aldrig kan göra det igen. Men då upplevde jag det verkligen som en förlust. Det är ju det … Jag förstår mycket väl varför folk som gått igenom kriser i livet söker sig till religionen. Jag tänker bara att man inte får ut tillräckligt av det i förhållande till vad man ska investera av fördömande, självfördömande och självkritik. Man är ALDRIG bra nog. Och uppfattningen att man får det goda livet EFTER döden, att livet är något man måste utstå, är enormt tragiskt. Jag väntar definitivt inte på att dö för att få uppleva något bra efteråt!

/Översättning: Helena Schoug

Relaterade artiklar

Elaf Ali: Jag vill visa att det går att ta sig ur ett hedersförtryck

Nazanin förlät sin man för misshandeln: Det finns en otrolig kraft i försoning