Rebecca drömde om en bror – och hittade fem
Rebecca Helperin Lewinsky, 78 år, är ett kärleksbarn född under kriget, i en relation som aldrig fick en chans att lyckas. Men en väl dold lapp i adoptivsmammans hus avslöjade namnet på hennes okända biologiska pappa, Finn Asbjörn Lund (1921-2005).
Se också: Frida Boisen om våldsamma uppväxten: "Jag trodde på riktigt att någon skulle dö"
– Jag ville ha en bror, och det slutade med att jag fick fem, säger det tidigare enda barnet Rebecca med ett skratt. Hon är idag gift och bor i Göteborg.
Finn Asbjörn hade bott i Norge hela sitt liv. Men under kriget flydde han över gränsen till Sverige för att leva ett liv i trygghet. Så småningom hamnade han i Göteborg, där han blev förälskad i en ung, vacker kvinna. När kvinnan blev gravid med Rebecca planerade de en framtid tillsammans. Men kriget gjorde att deras förhållande blev svårt.
Krossade drömmar
Rebecca, som idag jobbar som psykolog, blev glad när hon hörde sin pappa berätta historien om hur han blev ombedd att komma till sjukhuset den dagen hon föddes.
Han berättade också att drömmen om att hålla henne i famnen krossades.
Vid födseln på avdelningen fick han bara ett kort meddelande, om att kvinnan han älskade aldrig ville se honom igen – och att han inte fick träffa sin nyfödda dotter. Familjen och församlingen tyckte förhållandet mellan dem var olämpligt…
Glömde aldrig
Det var en desperat och trasig ung man som tog tåget tillbaka till militärbasen i södra Sverige och som med tiden beordrades att tjänstgöra i England. Men trots att åren gick, och han så småningom fick en stor familj, slutade han aldrig tänka på den lilla tjejen som växte upp på en okänd plats i Sverige.
Rebecca placerades på ett barnhem en vecka senare. Hon var där i nästan ett år, innan hon adopterades av ett barnlöst par. Hon berättar om en lycklig barndom med bra föräldrar, men också om hur saker och ting förändrades när hon blev äldre.
– En gång sjöng barnen i grannskapet en sång för mig, som handlade om att jag inte hade några riktiga föräldrar. Det var smärtsamt och sårande, säger 78-åringen.
Många tankar
Hon glömmer aldrig hur hennes adoptivföräldrar bröt ihop när de förstod att de var tvungna att berätta saninngen. I deras värld var detta något Rebecca aldrig skulle komma över.
Men de berättade historien, så långt de kände till den. Historien bekräftades senare av en advokat som kontaktade Rebecca eftersom adoptionslagarna i Sverige ändrades på 1950-talet, så hon hade rätt att få veta om hennes biologiska ursprung.
– Min första reaktion var att jag inte var intresserad, men med åren tänkte jag mer och mer på vem jag var och var i Sverige min biologiska mamma bodde.
Efter att Rebecca utbildat sig till psykolog bestämde hon sig för att göra ett försök att hitta kvinnan som hade fött henne. Hon lyckades med sökandet och kontaktade henne – men sa aldrig vem hon var.
– Jag gav små hintar, som vilken dag jag var född. Men det var som att min mamma hade förträngt allt som hände under de svåra krigsåren.
De fick bra kontakt. Så småningom skrev Rebecca ett brev till sin biologiska mamma och berättade vem hon egentligen var. Men mamman orkade inte förhålla sig till henne eller det som hade hänt. Således misslyckades Rebeccas försök att hitta namnet på hennes biologiska pappa.
Hon tog hemligheten med sig i graven
– Hon tog hemligheten med sig i graven. Men ju mer jag tänker på henne idag, desto mer tycker jag synd om henne.
Okänd pappa
Rebecca känner att det finns en mening med allt och att Gud har en plan för hennes liv.
– En dag hittade jag en väl dold lapp när jag städade hemma hos min adoptivmamma som hade blivit dement. På lappen fanns det ett namn, och något som påminde om en adress.
Via riksregistret fick hon bekräftat att mannen bodde i Norge.
– Jag tog inte chansen att ringa honom direkt, men en av mina elever hjälpte mig med den första telefonkontakten, säger Rebecca.
Fem pojkar
Finn Asbjörn var överlycklig över att hans förlorade dotter tagit kontakt, och de kom överens om att träffas. Han berättade att han hade gift sig med Ruth några år efter kriget. På tre år fick paret fem pojkar – fyra av dem är tvillingar. Nu kunde han äntligen berätta för sina pojkar att han hade en dotter – och att de hade en storasyster som de alltid drömt om.
Rebecca känner själv att detta hjälpte till att göra henne till en hel människa.
– Det kändes otroligt bra att träffa pappa, som tyckte om mig för den jag var.
En tung börda
Flickans existens kunde ha förblivit en hemlighet. De fem sönerna och hans fru Ruth visste nämligen inte att Finn Asbjörn hade fått ett barn medan han var flykting i Sverige, ett barn som han hade nekats kontakt med. Men 1989, när han var 68 år, kunde han äntligen berätta om hemligheten som hade tyngt honom i 46 år. Slutligen kunde han uppfylla drömmen om att se alla sina barn träffas. En tung börda försvann från hans axlar.
Tvillingarna Arne och Öivind, 70 år, Sverre, 69 år, och tvillingarna Rolf och Dagfinn, 67 år, hade alltid velat ha en syster. Och de hade inget emot att få reda på att de hade en. För dem var lyckan komplett när de fick lära känna Rebecca och hennes barn.
– Jag kommer aldrig glömma vårt första möte, i familjens gamla stuga, säger Rolf.
67-åringens starkaste minne från sommaren 1989 är hur han och hans bröder var förväntansfulla och nervösa.
– Pappa och mamma var minst lika glada som vi. Rebecca mötte oss med stora kramar, leenden och tårar. Vi tog emot varandra med öppet hjärta. Det var fint att se pappa så glad, och mamma blev också väldigt förtjust i Rebecca, Säger Rolf och tillägger att pappan fick 16 år med sin dotter innan han gick bort.
Som ett lapptäcke
Rolf delade historien om hur Rebecca från Göteborg hittade sina okända bröder på Facebook tidigare i somras.
– Mötet var bara positivt. Det här är en otrolig solskenshistoria som gör att vi alltid ser fram emot nästa gång vi träffas, säger Rolf.
– Jag älskar min norska familj. Vi är lika på många sätt, säger Rebecca. Även om mitt liv har varit som ett lapptäcke så känner jag starkt att Gud är med mig i allt som har hänt genom åren. Därför är det extra trevligt att nästa generation också lär känna varandra!
Översättning och bearbetning: Jenny Lundberg