Så fick jag min monsterhund bli en riktig drömhund – knepen jag använde mig av

Efter reklamen: Den här personlighetstypen är mest stressande för din hund

Låt mig säga det först som sist: Jag har aldrig förstått vitsen med att ha en skarp hund som är vaktig och ilsken. Lika lite som jag fattar varför man vill ha en utpräglad enmanshund som bara tolererar sin ägare. Eller en hund som inte tål och kan umgås med andra hundar.

Och nej, jag köper inte att alla hanhundar måste undvika andra hanhundar, annars ryker de ihop. Det är helt enkelt inte sant.

I min värld har min hund ett jobb, ett enda; det att vara snäll och trevlig att hänga med. Och då menar jag inte bara mot mig och mina närmaste, utan mot alla.

Se upp för detta under hundpromenaden

relationerVäxten kan vara direkt skadlig för ditt husdjur

Ja, han kan få blåsa upp sig och se lite stor och hotfull ut om situationen kräver det. Om vi går längs en mörk gränd en sen natt eller främlingar ringer på dörren sent en kväll får min hund gärna visa lite beskyddarinstinkter. Men annars, och mot människor som jag har godkänt, ska min hund vara snäll.

Helst ska den vara långhårig och ha klappvänlig päls också. Och vara hyfsat stor.

Fingal, vår irländska setter som fyller sex år till våren uppfyller alla mina kriterier. Långhårig och med en päls som är mjuk att klappa och dessutom så hög att jag inte ens behöver böja mig för att klappa. Och alltid kelig, alltid vänlig.

Åt giftig svamp, handskar och strumpor

Under vår senaste semester tillsammans överträffade han sig själv – och alla mina förväntningar – genom att så fort jag satt mig ner på en restaurang eller ett fik sjunka ner i en hög på golvet och koppla av. Faktum är att det räckte med att jag stod stilla i en butik och tittade närmare på saker på hyllorna för att han skulle lägga sig.

Kanske hjälpte den avslappnade stämningen – på Öland, mitt paradis på jorden – där alla butiksinnehavare och krögare samstämmigt verkar gilla hundar.

Eftersom han är stor och tar plats frågar jag självklart alltid innan jag går in i en butik eller på en restaurang. På alla ställen utom ett fick jag bara jakande svar. ”Här gillar vi hundar!! Bokhandlaren i Borgholm gick till och med så långt som att med glimten i ögat säga att alla hundar är välkomna in – men alla kanske inte får lämna. Lite Hotel California för hundar.

Men så har det verkligen inte alltid varit. För några år sedan skulle jag inte ha drömt om att ha med honom in i butiker, än mindre på krogen. Det hade inte varit vilsamt för någon.

Vi har kort sagt kommit en lång, lång väg sedan vår första sommar ihop.

Då, när han var valp och unghund fanns det kvällar när jag satt påklädd i täckjacka och trädgårdshandskar mitt i sommarvärmen för att fysiskt kunna lugna hunden som övertrött härjade runt, bet i allt och alla med sina sylvassa valptänder, stal all mat han kunde hitta och – jag skojar inte – väldigt medvetet lyfte på benet och kissade i soffan. Jag bryr mig inte om att vissa hundpsykologer inte tror på att hundar kan jävlas, jag är fullkomligt övertygad om att det var trots jag såg i hans blick den gången. Men jag kan köpa att det kan ha varit ett utslag av hans behov av mental stimulans.

”Borde vara förbjudet”

relationerDetta är det största misstaget som nya hundägare gör

Irländsk setter är en smart och lättlärd ras

Irländska setters är smarta, lättlärda – och fulla av energi. De är också självständiga och envisa.

Som när han på den sena kvällsrundan fick syn på en röd flugsvamp och slukade den. Dottern fick ut svampen ur hans mun och kastade bort den – med påföljd att han kastade sig efter svampdelarna och den här gången svalde allt utan att blinka.

Flera timmar och många tusenlappar senare låg svampdelarna i en äcklig hög på golvet på den akutöppna veterinärkliniken. Fingal hade han fått sin första kräkbehandling. Det skulle inte bli den sista.

En annan gång svalde han en silikonhandske som låg kastad i vägkanten. Det här var under corona-tider, när den sortens skräp var vanligare. Och så var det majskolvarna, som han grävt fram ur en lite slarvigt stängd kompostpåse. Ilfart till veterinären, kräkspruta, orolig väntan för att se att allt kom upp, och så hemfärd med en medtagen krake till hund. Nej, vi äter inte äter majskolvar hemma längre – det riskerar att bli för farligt och för dyrt helt enkelt. Vi grillar inte på bambuspett heller. Riskerna är onödiga med en hund som vår. Och innan någon skriker om oaktsamhet; vi är försiktiga! Men han är snabb! Och smart.

Men dessa ska du undvika...

relationerGrönsaken som hundägare ALLTID bör ha hemma

Jag kan inte ens räkna hur många strumpor som passerat genom hans mag-tarmsystem. Jag inser att det låter som om vi har strumpor liggande över hela huset – men jag svär på att han blev expert på att nosa reda på strumpor och tugga i sig dem på nolltid.

Efter en lång promenad gick han raskt ut i köket och slukade en av de två tonfiskfiléer som legat där och tinat till middagen. Jag tror på allvar att han haft den där tonfisken i huvudet under hela promenaden, så målmedveten var han. Det sista var i alla fall inte farligt för honom – bara väldigt irriterande för oss.

Lärde sig öppna ytterdörren själv

Promenader ja, unghunden Fingal kunde få busryck mitt under en promenad som inte var att leka med. Han rev och bet och morrade och hoppade så att en granne vid ett tillfälle erbjöd sig att hjälpa min dotter med den arga hunden – och jag en gång lät honom sitta i den gren han snott in sig i med sin långlina i skogen. Jag satte mig helt enkelt på en sten en bit bort tills han lugnat sig så pass att jag kunde ta loss honom utan att bli sönderbiten.

Som ung väntade han inte på att vi skulle ta ut honom – han lärde sig att öppna ytterdörren själv. Och inte bara hos oss, ett par gånger sprang han direkt till grannen och tog sig in hos dem och hos sin kompis.

När vi hade börjat låsa ytterdörren lämnade han långa rivmärken på dörrens insida. Och när det beteendet inte accepterades (han är inte dum, några tydliga ”nej” räckte” så började han krafsa på väggen istället. Väggen är målad nu, men inte dörren. Renoveringskostnader ingick aldrig i min hundbudget, men där fick jag tänka om.

Efter silikonhandsken sa vår lokala veterinär att det var en väldigt fin hund vi hade, och att han skulle bli en trevlig vuxen hund – "om han fick leva så länge".

Det har han tack och lov fått. Och vår numera vuxna Fingal har blivit lugnet själv.

Hur vi gjorde?

Jag tror att mycket handlade om att faktiskt förstå honom. Andra valpar som jag haft har jag vänt på rygg efter bus och lek för att visa att leken är över, men det funkade inte alls med Fingal. Han blev rasande, eller snarare livrädd, och försvarade sig med allt han hade.

Här kom jacka och handskar in, och bara hålla och lugna, som man kan hålla en baby som behöver lugna sig – fast den här babyn hade sylvassa tänder och bet hämningslöst.

Vi lärde oss att se när han blev övertrött och behandlade honom som ett övertrött barn, och nattade honom i ett tyst rum.

Mitt i sin kaxighet var han en tunn kropp på fyra långa ben, som småhundar skällde ut för att han var stor. Han blev rädd och gjorde utfall tillbaka – så jag satte honom bakom mina ben, talade om med min kropp och ord att jag tänkte ta hand om det här hundmötet, han behövde varken försvara sig själv eller mig.

Mötena blev snabbt lugna och numera stannar han så fort han möter någon, må vara hund, människa, hare eller rådjur – och låter mig sköta mötet.

Att lära honom att inte dra i kopplet var förstås en utmaning. Vi löste den faktiskt genom att träna inkallning stenhårt, så att han oftast kan gå lös. Han stannar så fort vi möter en annan varelse – hund, katt, häst, kanin, rådjur eller människa. Jag kopplar eller håller i vid alla möten, även om jag vet att jag inte behöver det egentligen.

Han är helt enkelt inte så social och har lärt sig från dag ett att vi inte hälsar på alla hundar vi möter. Så vi hälsar på kompisar och passerar andra.

Men jag ska inte påstå att det har kommit av sig självt. En period drog han och var så stark att jag fick ont i knäna av att hålla emot. Lösningen blev en grimma över nosen, som ett mycket skarpare koppel än ett halsband om halsen. Det kräver varsam hand och vi använde den bara under en ganska kort period, och tillsammans med träning och massor av godis som positiv förstärkning. Nu vet han vad som gäller och går fot med eller utan koppel, även om det kräver lite tjat ibland.

”Vill inte behöva vara rädd för min hunds säkerhet”

samhälleJag har fått nog – dessa hundraser borde förbjudas

En annan hund lärde honom apportera

Om du kunde fråga Fingal så lärde han sig inte apportera av mig (trots att jag tränade enligt boken). Han lärde sig av vallhundstiken, som i hans ögon hade uppfostrat sin matte att kasta bollen igen och igen när hon kom tillbaka med den. Fingal testade att göra detsamma; han rusade efter bollen, hämtade den och bar tillbaka den till mig. Och se, jag var lika lydig som vallhundens matte och kastade bollen igen och igen! En lagom uttröttande aktivitet var född, som han älskar och jag älskar att använda för att motionera honom.

Sitt, ligg, peta på handen med nosen, snurra runt, rulla över på rygg, gör honnör med tassen… Vi var två som tränade lite olika saker, jag och min yngsta dotter. Och Fingal lärde sig alla tricks med blixtens hastighet. När hans bästa hundkompis, labben Harry, nu inte fattar tillräckligt snabbt rullar Fingal fram och tillbaka för att visa. Och ja, annat går lite trögare, men vi tränar nu vänster och höger för att jag en dag hoppas kunna ha med honom när jag rider, och ”akta” för att han inte ska korsa vägen framför mina – eller hästens – ben.

Eftersom vi inte tänkte jaga med vår fågelhund var det viktigt att inte uppmuntra någon form av jakt. Vi avbröt till och med de oskyldigt valpiga jakterna på fjärilar – och det har funkat. Han jagar ingenting. När en rådjursmamma för andra året placerade ett ar kid i vår trädgård i somras så nosade han i ett obevakat ögonblick vänligt på det ena, utan tillstymmelse till aggressivitet. Det händer att han tittar på fåglar med en lite förvirrad blick, som om den nedärvda instinkten att hitta, jaga upp och apportera fågel gör sig påmind, men han tittar bara.

Det tog tid innan jag vågade gå men honom lös i skogen (under de tillåtna tiderna på året, låt mig säga det så att ingen blir upprörd), och vi snubblade länge omkring med en lång spårlina, ett helt ovärderligt verktyg, som både låter hunde gå "lös" och ger sig koll.

Men hans mest älskade boll, den han helst apporterar, kom till hjälp även här. Med den kunde jag avleda om han fick för sig att dra i väg för långt i skogen.

Till att börja med var det korta bitar av skogsrundan han fick gå lös, men successivt, och med hjälp av bollen och godis, har han lärt sig att det är bäst att hålla sig inom syn- och hörhåll. Han kan dra i väg, men vänder nästan i luften när jag busvisslar och kommer tillbaka med samma fart som han nyss sprang ifrån mig.

Krafsandet på dörr och väggar har ersatts med ett enda uttrycksfullt skall. I somras fick han oss att hoppa till när han plötsligt reste sig i hela sin 67 centimeters höjd på pizzerian och gav ett enda skall. När det kommer är det ingen mening att diskutera och försöka avleda, för då behöver han få gå ut och göra nummer två. Det vara bara för mig att ursäkta mig och gå tills han gjort sina behov.

Vår monstervalp har kort sagt blivit en mönsterhund. Faktiskt den mest följsamma hund jag haft – och då är jag uppvuxen med en fantastisk collie, med en emotionell intelligens som var oslagbar, en supercharmig flatcoated retriever, och hade före Fingal en underbart vänlig och rolig engelsk springer spaniel.

Jag tror att det handlar om ett par viktiga saker:

Vi var två vuxna, jag och en nästan vuxen dotter, när valpen kom in i familjen. Och vi kunde enas om hur vi ville att han skulle uppfostras. Så mycket lättare än att ha familj med småbarn och en valp! Därmed inte sagt att inte barnfamiljer ska ha hund – tvärtom, barn behöver hundar och hundar älskar barn, men som matte och husse kanske du får lägga ribban lite lägre.

Vi var nyfikna och vetgiriga. Vi ville verkligen förstå vår hunds beteende och möta honom utifrån vem han var. En hunds kroppsspråk är inte den andra hundens likt.

Ett exempel var när han började lägga sig i vägkanten och gnida nosen mot gräset. Google, och en hundvan vän, föreslog att det var hanhundens drift att lämna doftspår.

Men till sist fattade vi! Han gör så när en liten taggig pinne eller kardborrar har fastnat under magen och drar i pälsen. Desperat såklart för att få bort det obehagliga – och helt kontraproduktivt. Nu kollar vi pälsen under magen så fort han kastar sig ner i vägrenen. Problemet löst!

Vi har ägnat många timmar åt att googla efter svar på varför hunden gör si eller så, diskuterat erfarenheter och enats om en väg framåt.

Vi är lugna och vi jobbar med positiv förstärkning. Beröm för det som är bra och rätt funkar så mycket bättre om bannor och ”fy” för det som är fel.

Jag sa att han inte vaktar. Men ingen regel utan undantag och han är trots allt bara en hund. Syrenhäcken utanför vår trädgård gillar han inte att se när andra hundar kissar på. Där har han vid tre tillfällen – under drygt fem år – jagat bort andra hundar. Bara genom att skälla, men ändå. Vi undviker att låta nya hundar för att hälsa just där.

Vi aktiverar vår smarta hund, för hans smarta hjärna behöver det. Så blir stenar längs vägen något han kan hoppa upp på; ”varsågod, sten!”, uppdrag att springa mellan oss, att leta efter bollen i blåbärsriset och inkallningar med beröm och godis sådant som gör promenaderna roliga.

Och vi inser att jobbet aldrig tar slut. Men det är väl just det som gör det roligt att ha hund?