Sabina Dufberg: Vi fick barn genom en surrogatmamma
För tre år sedan träffade Sabina Dufberg sitt livs stora kärlek, Anders Gåhlin. Båda hade hunnit fylla 37, var beresta och hade framgångsrika karriärer, hon som egenföretagare inom hälsa och idrott, han som varumärkesbyggare. Livet var på topp.
Förutom det här med barn. Anders hade inga. Och Sabina kunde inte få några. Redan som tonåring hade hon nämligen fått veta att hon aldrig skulle kunna bli biologisk mamma. Med tiden lärde hon sig att acceptera det, även om hon stundtals tyckte att det kändes tungt. Men nu kom allt upp till ytan igen. Hon ville bilda familj, men visste inte hur det skulle gå till.
Bägge kom fram till att det i alla fall fanns ett intresse för barn och de började diskutera vilka alternativ som stod till buds.
För gamla för att adoptera
– Vi insåg att adoption skulle bli svårt. Vi närmade oss 40 och adoptionsprocessen är lång och komplicerad. Risken var stor att när vi väl var utredda skulle vi ha hunnit bli för gamla, säger Sabina och tittar på Anders, som nickar instämmande.
– Vi tänkte att vi i alla fall ville försöka hitta ett sätt att bli föräldrar. Men om det inte skulle fungera så fick det vara så. Men visst längtade vi båda, konstaterar han.
I den här vevan hade bekanta till Sabina just fått ett barn som hade fötts av en surrogatmamma i Indien – och de var väldigt positiva.
Paret började undersöka möjligheterna. Det är förbjudet i Sverige, men är tillåtet i bland annat USA och Indien. Valet föll på en av de mest välrenommerade klinikerna i Indien, Rotunda i Mumbai.
Efter att ha ordnat med all dokumentation reste de dit. Kliniken kräver bland annat läkarintyg, spermieprov från pappan och ett godkännande från svenska myndigheter.
Träffade surrogatmamman
Väl på plats blev Sabina och Anders övertygade om att de ville försöka. Kliniken gjorde ett professionellt intryck och kunde erbjuda indiska donatorsägg. De hade kunnat försöka med Sabinas egna ägg, men av hälsoskäl valde hon att avstå. Spermierna är Anders.
I Mumbai fick de som hastigast träffa den utsedda surrogatmamman Anita. Hon var i 25-årsåldern, tvåbarnsmamma och gift, vilket är kraven för att bli surrogatmamma. För att minska den känslomässiga kopplingen till barnet hon bär krävs det dessutom att äggen kommer från en annan kvinna. Hon är alltså biologisk, men inte genetisk mamma till barnet.
Lönen för att bära och föda fram ett barn är cirka 53 000 svenska kronor, plus ytterligare 7 000 kronor vid eventuell längre sjukhusvistelse. Summan motsvarar ett värde i Indien på 2,4 miljoner kronor – eller sex–sju årslöner.
– Det kändes bra att träffa henne. Plötsligt blev den resa vi hade framför oss mer verklig. Här stod den kvinna som skulle bära och föda vårt barn! Vi hälsade lite försiktigt på varandra. Hon verkade blyg och vi var nog också ganska avvaktande.
Det var svårt att kommunicera eftersom hon inte kunde någon engelska. Vi fick veta att det var första gången hon skulle vara surrogatmamma. Avtalet skrevs på av respektive parter och sedan var mötet över, säger Sabina och tillägger att det kändes betryggande att veta att kvinnorna inte får bära någon annans barn mer än två gånger. Och de tas väl om hand under hela graviditeten och efter förlossningen.
– Det kändes på ett sätt bra att kliniken var tydlig med att det faktiskt var en affärsuppgörelse. Proffsigheten blev ett stöd i en annars väldigt känslosam situation, säger Anders, som just har hämtat ner Nicholas från sovrummet. Pojken blickar sömndrucket ut mot omvärlden.
Efter ett par intensiva veckor i Mumbai reste de hem igen. Nu började väntan på att få veta om surrogatmamman blivit gravid. Fem ägg sattes in, så chansen för befruktning var relativt stor. När beskedet om graviditeten kom blev Sabina och Anders försiktigt förväntansfulla.
– Vi var glada, men jag vågar aldrig ta ut något i förskott, säger Sabina och berättar att de inte köpte ett enda babyplagg under den här perioden.
Dubbel lycka med tvillingar
I mitten av graviditeten fick de veta att surrogatmamman väntade tvillingar.
– Det kändes väldigt roligt och speciellt. På ett sätt dubbel lycka! Men vårt enda fokus var att allt skulle gå bra, säger Sabina innan hon försvinner upp på övervåningen för att hämta sin dotter Selina som också har hunnit vakna.
Så gick månaderna och i mitten av juni 2014 blev det äntligen dags att resa till Mumbai för att hämta de efterlängtade barnen.
I den myllrande miljonstaden gick Sabina och Anders som på nålar. De hade fullt upp med alla dokument som skulle färdigställas, och besök på lokala myndigheter. Men över allt låg förstås en pirrig och nervös väntan.
Klockan tio på kvällen, tisdagen den 22 juli, fick de beskedet att Anita skulle förlösas med kejsarsnitt följande morgon.
– Vi sov inte mycket den natten. Tankarna for runt i huvudet. Sedan var det bara att hoppa upp och ta sig till sjukhuset. När vi kom dit visades vi till avdelningen där kejsarsnittet skulle ske, men vi fick vänta utanför förlossningssalen, säger Sabina och fortsätter:
– Det var fruktansvärt nervöst, hjärtat bankade hårt i bröstet. Samtidigt kändes det helt tomt inombords, jag kunde inte tänka en redig tanke. Där satt vi ensamma i väntrummet och bara väntade och väntade.
– Jag var nog inte så orolig egentligen. Men jag funderade mycket på om det skulle bli flickor eller pojkar och om allt skulle gå bra förstås, säger Anders.
Moderskänslorna vällde fram
Efter någon timme ropades Anitas namn ut i en högtalare och två sjuksystrar kom ut med barnen, som var inlindade i mjukt tyg. Sabina och Anders fick var sitt barn i famnen. Efter det minns de inte mycket. De hamnade i en bubbla av lycka.
– Läkaren pratade i säkert tio minuter, men jag vet inte vad hon sa, jag var helt uppslukad av barnen. Jag kände hur moderskänslorna bara vällde över mig. Det var nog i det ögonblicket jag blev mamma. Jag kände starkt att från och med nu var det vår uppgift att ta hand om de här små och hjälplösa barnen, säger Sabina och får entusiastiskt medhåll av Anders.
Efter ett par dagar på patienthotellet – där de fick stöd och hjälp med att få rutinerna att fungera – for de vidare till sitt vanliga hotell. Nu fick de klara sig själva. Sabina beskriver den första tiden som smått kaotisk – och helt underbar.
– Det var som en nyförälskelse, vi var helt uppslukade av barnen!
Orolig för surrogatmammans känslor
Ett par veckor senare fick de åter träffa Anita och hennes familj på svenska konsulatet. Papper skulle skrivas under och barnen skulle få sina personnummer och svenska pass. Sabina såg på mötet med blandade känslor.
– Det kändes kluvet att träffa henne. Jag kände, och känner, en enorm tacksamhet. Det var ju tack vare henne vi nu hade fått förmånen att blir föräldrar till två underbara barn. Men jag var orolig för att det skulle bli emotionellt, att Anita skulle uttrycka sorg över att hon lämnat ifrån sig barnen.
Men det visade sig att oron var obefogad. Anita och hennes make verkade genuint glada över att få träffa Sabina och Anders och barnen och var måna om att ta foton på allesammans. Den här gången var Anita mer öppen och det blev mycket skratt och varma leenden.
– De verkade vara lyckliga över att ha kunnat hjälpa oss att bli föräldrar och förstås lyckliga över att kunna ge sina egna barn en bättre framtid. Det kändes fint att träffa dem en sista gång och ta farväl, säger Sabina.
Kort därefter reste Sabina och Anders till Sverige med barnen. Nu tog kampen med de svenska myndigheterna vid. Eftersom Sverige inte erkänner surrogatmödraskap var Sabina tvungen att ansöka om att få adoptera ”sina” barn. En lång och krånglig process som blev klar först ett drygt halvår efter att barnen fötts.
– Vi ångrar inte en sekund att vi skaffade barn på det här sättet. Men man ska vara medveten om att man får kämpa hårt för sina rättigheter som föräldrar. De första månaderna fick ingen av oss föräldrapenning, vilket förstås var tufft ekonomiskt, säger Anders och tillägger att resan mot föräldraskap genom surrogat har kostat dem bortåt en halv miljon kronor, inklusive flyg och hotellkostnader.
Inga negativa reaktioner
Några negativa reaktioner från omgivningen har Anders och Sabina inte känt av – åtminstone inte öppet – även om de är medvetna om att frågan om surrogatmödraskap är kontroversiell. Det förekommer att fattiga indiska kvinnor utnyttjas, så det är upp till varje blivande förälder att kolla upp kliniken, då de indiska myndigheterna inte tar något ansvar.
– Det är så lätt att döma andra människor och okunskapen är ofta stor. Men om man anlitar en bra klinik så handlar det alltid om donerade ägg och sperma. Det är en affärsuppgörelse och kvinnan har fått bästa möjliga vård under graviditeten och bra betalt för att bära ett barn. Jag kan inte se några problem med det, säger Anders.
Sabina sätter sig på golvet och gosar med sina älskade barn.
– Vår tacksamhet känner inga gränser. Det känns som att vi har vunnit högsta vinsten som inte bara fått ett, utan två barn och därtill ett av varje kön. Jag måste fortfarande nypa mig i armen för att förstå att vi har haft sådan osannolik tur. Vi känner oss väldigt lyckligt lottade!
Det här är Sabina och Anders
Vad är en surrogatmamma?
En surrogatmamma är en kvinna som bär och föder ett barn åt någon annan. Barnet kan genetiskt vara delvis hennes eller så har en annan kvinnas ägg – eventuellt donerade – befruktats och sedan planterats in. Det senare, som kallas IVF, är det vanligaste. Det gör mamman biologisk men inte genetisk förälder till barnet.
Man skiljer på surrogatmödraskap som genomförs i utbyte mot pengar, så kallat kommersiellt surrogatmödraskap, och altruistiskt, där surrogatmamman inte får betalt utan bara ersätts för de utgifter hon haft i samband med graviditeten. Den kommersiella formen är vanligast i fattiga länder medan den altruistiska är vanligare i västvärlden.
Surrogatmödraskap är förbjudet i Sverige, men flera länder har lagar som reglerar surrogat: Storbritannien, Israel, vissa delar av Australien, Brasilien, Hongkong, Thailand, Ungern, Nederländerna, Sydafrika, Korea och några stater i USA. I Belgien, Grekland och Indien finns inga lagar som reglerar detta, men det används ändå. 2013 införde Indien nya, hårdare riktlinjer. Bland annat tillåts inga samkönade par använda surrogat och de heterosexuella par som ansöker måste vara gifta sedan minst 2 år. Thailand har 2015 beslutat att inga utländska par får anlita thailändska surrogatmammor.
Det pågår en statlig utredning om ofrivillig barnlöshet i Sverige som bland annat ska ta ställning till om surrogatmödraskap ska tillåtas. Utredningen ska redovisas i juni 2015.
För surrogat
* Kvinnor har rätt att bestämma själva över sina kroppar.
* Det är lättare att kontrollera att surrogatmödraskap sker på ett etiskt och ansvarstagande sätt om det är tillåtet i Sverige.
* Eftersom surrogatmödraskap redan finns och används på olika sätt även i Sverige så skulle de juridiska riskerna för barnen och deras föräldrar minska om det var tillåtet.
* Surrogatmödraskap skulle förenkla för bland annat män som lever i samkönade relationer att skaffa barn.
Emot surrogat
* Surrogatmödraskap är att utnyttja kvinnors kroppar och kan ses som en form av prostitution.
* Det finns en risk att rika västerlänningar utnyttjar fattigare kvinnor i u-länder som har svårt att säga nej till pengarna.
* I t ex Indien är surrogatmödraskap en stor industri som omsätter mycket pengar. Risken är stor att det finns personer som tar chansen att tjäna pengar på människor i utsatta situationer.
* Barn är ingen rättighet och det finns andra sätt att få barn om man är ofrivilligt barnlös, t ex via adoption.
Av Maria Zaitzewsky Rundgren
Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren, Privat