Sanna Lundell om 2017: "Kräktes och förlorade min mens"
Vi kliver in genom sidoingången till Sanna Lundells och sambon Mikael Persbrandts pampiga herrgård. Sanna själv kommer emot oss i en stor rutig skjorta och ridbyxor. Det är en idylliskt vacker höstdag. Hästarna gnäggar i hagarna, hundarna viftar glatt på svansen och äppelträden dignar med frukt.
Se också: 5 saker om Sanna Lundell du kanske inte visste
Det var det här livet Sanna drömde om under de turbulenta åren med småbarn, sömnbrist, medberoende och utbrändhet. Nu lever hon sitt livs dröm.
Blev det så bra som du hoppats?
– Ja, det blev faktiskt det. När jag haft jobbiga perioder så har mitt Hemnet-knarkande varit maxat: ”Om jag bara kommer dit, så kommer allt bli bra”. Det har varit mycket dagdrömmeri om att vara någon annanstans. Jag trodde nog bara det var ett sätt att fly i tanken. Men jag älskar att bo här. Man blir helt beroende av det här lugnet.
Kärleken till hästarna har funnits med sedan Sanna var tonåring.
Hets mot kvinnokroppen
Om vi börjar där, i början på 90-talet, hade du några komplex då?
– Egentligen hade jag nog inte haft det om det inte varit sådan hets mot kvinnokroppen. Bara det att bli kvinna var komplexfyllt för mig. Jag skulle mycket hellre ha velat vara pojke. Det kändes mycket mindre komplicerat.
Som ett exempel nämner Sanna hur det anses fult och skamligt när flickor leker kvinnor och utforskar sin sexualitet.
– För mig blev det komplicerat. Vem ska jag vara? Ska jag vara en av de där sexiga tjejerna eller ska jag vara någon som är helt asexuell, en madonnaliknande oskuld? Det var liksom bara de två bilderna av kvinna man hade att välja på. Jag var ju en väldigt liten flicka. Kortast i klassen och jätteliten, tills jag var femton – då växte jag.
– Men jag vägde ju 42 kilo och det var för lite på alla tester. ”Har du ätstörningar?” frågade skolsystern tills jag gick i gymnasiet. Man ska ju passa in i sin kurva. Jag minns en helt bisarr situation när man skulle upp till skolsköterskan, klä av sig och ställa sig på en våg.
Det är för övrigt något hon vägrat göra nu när hon varit gravid och gått till mödravården.
– Då säger jag bara: ”Nej, väga mig, det gör jag inte. Det kan du glömma!” Det respekterar de ju när man säger nuförtiden, så det är fantastiskt.
Pappa Ulf Lundells missbruk
Sanna Lundell är uppvuxen med både psykisk ohälsa och missbruk i familjen. Pappa Ulf Lundell har varit öppen om sitt alkoholmissbruk och Sannas mamma Barbro fick en bipolär diagnos väldigt sent i livet.
Medberoendet satte sig i kroppen på den unga Sanna?
– Absolut. Kontrollbehovet är en del av medberoendet och det kan yttra sig i att man försöker kontrollera sin kropp på olika sätt, i någon form av ångestreduktion. Så har det inte funkat för mig.
– Men jag hade andra former av självskadebeteenden. Jag drack väldigt mycket när jag var tonåring. Från jag var tretton år. När jag upptäckte alkoholen var det en total befrielse. Jag tyckte det var så härligt och så spännande och så skönt att få fly in i alkohol. Så jag drack tidigt och ganska mycket.
– En annan typ av flyktbeteende som jag hade tidigt var förälskelser. Jag var konstant kär i någon. Jag var besatt av olika killar. Jag hade ett behov av att gå upp i någon annan. Jag rökte också, som en borstbindare, från att jag var tretton. Jag pressade i mig ciggpaket för att lära mig röka ordentligt. Sedan var jag bästa kompis med Marlboro light.
Sanna slutade tvärt när hon blev gravid med första barnet. Då var hon 21 år.
– Visserligen fortsatte jag feströka i perioder, men rökte aldrig hemma. Gudskelov tog debatten fart om att det inte var okej att röka hemma när man hade bebis.
Tror du att du ärvt en känslighet från dina föräldrar, eftersom du gick igång på alkoholen?– Både ock. Jag har känt mig väldigt väsensskild från dem. Bara häromdagen frågade pappa mig: ”Hur klarar du av att ha hand om så där många barn!” Då förklarade jag att jag älskar det. ”Hur kan du vara så där glad”, frågar han också.Sanna Lundell börjar blogga på allas.seLäs mer
– Men jag är född glad. Jag älskar livet, det har jag alltid gjort. På det sättet har jag alltid känt mig lite som ett ufo bland båda mina föräldrar: ”Helvete, ta och ryck upp er, vad är grejen! Hur kan man vara så mörk? Hur kan man vara så känslig? Hur kan man tycka att livet är så jobbigt? Det är fantastiskt! Titta ut bara genom fönstret!”
Fina förebilder för Sanna
– Det har burit mig genom livet och jag tror det beror både på att jag har andra gener och att jag har haft tillgång till många andra vuxna som förebilder. Min älskade moster till exempel och min farmor och farfar som var två ganska robusta typer. Även mina bästa vänners föräldrar – det var familjer där jag kunde landa och känna mig hemma ända från att jag var väldigt liten. Jag bodde mycket hos mina vänner periodvis när det var jobbigt hemma.
En del av känsligheten har hon ärvt, den biten som utvecklades till ett medberoende.
– Förut tyckte jag det var en förbannelse. Nu omfamnar jag det. Det har tagit ganska många år att komma hit och jag önskar att jag hade kommit hit tidigare.
Sanna har skrivit Djävulsdansen
I boken Djävulsdansen skriver Sanna: ”Jag var tvungen att dö några gånger innan jag kunde läkas. Jag har sökt upp situationer som på något sätt aktiverat mina barndomsår. Det har gjort sjukt ont. Men med den vuxnas logik har jag kunnat läka.”
– Även om jag hade många bra vuxna omkring mig var det ingen som förklarade för mig vad det var som hände. I stället för att förklara för mig vad alkoholism är, vad som händer med en person som är alkoholist, så sa man ingenting.
– Jag fick bara höra om min pappa att han var egoistisk som valde bort familjen för att supa. Ingen sa att det var en sjukdom. Detsamma gällde mamma, som var bipolär, hon fick en diagnos alldeles för sent. Det var ingen som förklarade för mig vad hennes depressioner berodde på. Det har varit viktigt för mig att skaffa mig den kunskapsbasen som vuxen.
Vill slippa skam
Sanna tror att hon har dragits till människor som har liknande erfarenheter för att kunna läka sig själv.
– Dels för att känna mig accepterad. Jag känner mig hemma hos dem. Men också för att det är med dem man slipper skam. Man slipper känna sig konstig.
– Människor som aldrig upplevt alkoholism, de tycker bara: ”gud vad är det där för sjukt!” eller de som aldrig upplevt psykisk ohälsa – de är också extremt oförstående. Men att hamna med människor som också har det med sig i modersmjölken, då känner man sig inte så ensam.
Sonen Fox är som en gåva
Lille Fox vaknar och gråter. Han har fått en bvc-spruta och haft feber hela natten och känner sig lite ynklig. Sanna ammar honom medan vi fortsätter prata. Han är med henne överallt. Hon talar så vackert om honom, som en gåva. Mitt i sorgen. För 2017 var ett riktigt skitår.
– Mamma dog i mars 2017 – fullständigt oväntat för oss. Det som präglat mitt läkande mest var att förstå att hon var ett offer mer än vad jag var. Det tar många vändor att läka och jag har blivit vuxen på riktigt det här året. Jag har förstått att mina föräldrar verkligen gjort sitt allra, allra bästa.
Hur satte sig sorgen i kroppen?
– Det var ett par brutala månader efter att hon dog. Det går inte ens att beskriva. Jag gick in i en akut stressreaktion och blev sjukskriven. Jag fick yrsel, blodtrycksfall, drömde mardrömmar, gick ner i vikt jättemycket, kunde inte äta. Jag kräktes och förlorade min mens. Jag var som ett spöke de två första månaderna.
– Sedan infann sig en total dränerande trötthet, där jag funderade på vad som är grejen med det här, kommer jag själv få en allvarlig sjukdom nu? Som genom ett under blev jag gravid. Jag fattar inte ens hur det är möjligt.
Det visade sig att Sanna hade fått problem med sköldkörteln, hypotyreos, och hon är övertygad om att det är stressrelaterat.
– Jag kunde känna igen mig från när jag brände ut mig 2010. Då hade jag samma typ av förlamande trötthet i kroppen. Då fick jag också mina första panikångestattacker. Jag hade aldrig haft det tidigare. Men jag fick en total fysisk reaktion. Jag glömde koder, kunde inte orientera mig, visste plötsligt inte var jag var. Jag åkte tunnelbana och fick overklighetskänslor, trodde att jag skulle bli galen.
Då var Sannas medberoende i full blom. Dessutom hade hennes ettåring en mjölkproteinallergi som höll dem båda vakna dag och natt. Sömnbristen knäckte henne.
Sanna och Mikael Persbrandt
I dag känns den tiden märkligt avlägsen och bilden av Sanna och hennes Micke en helt annan. En tidning publicerade ett foto av dem med rubriken Par i superkroppar. Hon skrattar gott åt det där.
– Grejen var att jag fick tio pt-timmar hos D-flex i julklapp av Micke. Han är en grymt duktig personlig tränare. Jag körde de där tio timmarna och säkert tio till och blev manisk kring träningen, för att jag tyckte att det var så kul! Jag köttade på och kände mig mycket starkare och fick bättre kondis.
– Men precis då dog mamma. Och då kunde jag inte ens ta mig till gymmet, det gick bara inte. När jag fick hypotyreos, så märkte jag också att det inte gick att träna som jag var van vid. Jag fick ont i muskler och leder. Fortfarande kan jag känna att sköldkörteln är ur lag, för jag får fruktansvärd träningsvärk bara av att göra ett lättare yogapass.
Sanna älskar att rida
Sanna kan även få migrän när hon överanstränger sig och försöker hitta en balans.– Alltså, min bästa medicin, mot allting, är hästarna. Vi pratar om yoga, mindfulness och att meditera. Hästarna är mindfulness. De är här och nu hela tiden. De är ju flyktdjur. Om de gick och tänkte på sin framtid eller gick och flummade om sin barndom skulle de bli uppätna av ett rovdjur.Sanna Lundell: Vi har hamnat i de utloggades rikeLäs mer
– När jag rider genom en skog till exempel är skogen mycket grönare, jag hör vinden på ett annat sätt, jag hamnar i det där flowet helt på automatik. Det finns inte någon annan aktivitet som försätter mig i det tillståndet. Att rida ut i skogen en timme om dagen är den bästa medicinen mot precis allting. Ett stallpass tar cirka tre timmar – sedan är man helt läkt.
Sanna Lundell använder botox
Du framstår som ett sådant naturbarn, därför blev jag lite förvånad när du kom ut som botoxexpert?!
– Hahaha! Det förstår jag. Min följare hatar mig för det. Men min botox-hets kommer sig av att jag har en bekymmersrynka mellan mina ögonbryn. Den kom när jag var runt tjugo och kan få människor att tro att jag är ganska sträng, hård och bestämd. Jag får höra det rätt ofta. Jag skulle inte bry mig ett skit om det, om det inte fanns botox att tillgå. Men jag testade det när jag var trettiotre, efter mina eländesår när rynkan var ännu mer förstärkt. Då kände jag mig som om jag var hundra år.
Sanna tyckte att det var superhärligt med botoxbehandlingen. När bekymmersrynkan försvann kände hon sig också mindre bekymrad.
– Självklart hade jag kanske kunnat lära mig att slappna av i den där rynkan på något annat sätt än att fuska sig till det, men nu finns det botox, så what the fuck! Det är väl jättebra, haha!
Vi går ner till hästarna och lille Fox somnar i sin mammas famn. Jag förstår precis vad hon menar med att det är lätt att må bra här.
Av: Hillevi Wahl
Foto: Jessica Lund, IBL
Lyssna på Sanna Lundell i Kroppspodden!
Till varje reportage i den här serien hör en podcast – en ljudfil på internet du kan lyssna på gratis. Den heter Kroppspodden! I det här avsnittet kan du höra Hillevi Wahl prata med Sanna om bland annat:“Nu måste något positivt hända, annars tar det slut här, det kändes nästan så.“
“Jag medicinerade under graviditeten för min hypotereos.”
#minkroppminkompis
Strunt samma om kroppen är tjock eller smal, eller vad andra tycker om hur den ”borde” se ut. Du har bara en kropp och den är fantastisk! Därför har vi en kampanj där vi samlar reportage, filmer och annat kroppspositivt material under hashtaggen #minkroppminkompis.
Vill du vara med och peppa andra kvinnor? Gör ett inlägg (en film eller bild eller text) om varför du är kompis med din kropp. Märk det med #minkroppminkompis och lägg upp det på sociala medier. Så syns det att vi tillsammans är många som vill sprida kroppsglädje!
Häng med i kampanjen #minkroppminkompis på Instagram och Facebook – tillsammans kan vi peppa varandra!