Sara drabbades av förlossningsdepression: Jag önskade att mitt barn skulle dö

Saras Stelins andra graviditet var jobbig. Hon hade foglossning och blödningar och åkte in och ut från sjukhuset för att kolla att allt var okej med barnet. Trots alla fysiska besvär fortsatte hon att jobba – eftersom hon tyckte det var så kul. Tid till den vila hon hade behövt fanns inte, utan hon tuffade på ända till slutet, det vill säga januari 2020.

Efter reklamen: Hör Sara berätta sin historia här:

– Jag blev igångsatt och den 9 januari föddes Noel efter en snabb förlossning. Men jag förlorade mycket blod och hade dåliga blodvärden. De ville lägga in mig på en avdelning, men jag insisterade på BB-hotellet och så blev det, säger Sara och berättar att Noel inte var planerad, men mycket välkommen.

Sara grät i badkaret varje dag

På BB-hotellet orkade Sara inte hålla sin baby, eller eller engagera sig i honom. Hon antog att det berodde på att hon var så fysiskt svag efter förlossningen. Efter hemkomsten var hon fortfarande ledsen på ett sätt hon inte kände igen eller förstod.

– Jag satte mig i badkaret och grät för att ingen skulle se, jag gjorde det varje dag. Jag kände fortfarande ingenting för Noel, och efter ett tag förlorade jag även känslorna för resten av familjen. Det var otroligt skrämmande och jag förstod inte varför… det enda jag kunde tänka var att det var Noels fel!

Hatet mot den nyfödde växte. Sara kände att Noel hade förstört deras liv och att allt skulle vara som vanligt om han inte fanns. Inom sig önskade hon livet ur honom – eller att han aldrig fötts.

Fick förbjudna, hemska tankar

En månad efter förlossningen kom känslorna och kärleken till den äldste sonen och maken tillbaka, och det fick henne att hata Noel ännu mer. Hon behövde inte honom, bara de andra. Och det skulle bli ännu värre.

– En dag när jag hämtade Leon på förskolan berättade pedagogen att han varit ledsen. Hon menade att det kanske inte var så konstigt med tanke på att jag och lillebror satt hemma och myste tillsammans. Då bröt jag ihop. Det var som att jag blev knäpp på riktigt. Jag slet av stora tussar av mitt hår, hade så mycket ångest och började skrika så fort Noel bara pep…

Sara åkte hem till sin mamma, som trodde att Sara hade en släng av baby blues. Men det var betydligt värre än så.

hälsaFörlossningsdepression – så vet du om du är mer än ”bara” trött

Babyn skrevs in på BUP

– Jag ville att Noel skulle dö i plötslig spädbarnsdöd, att jag skulle hitta honom kall och livlös i spjälsängen. Jag fantiserade om hur han drunknade i badkaret och hur lättad jag skulle känna mig. Förbjudna, otänkbara tankar, men så kände jag, säger Sara och berättar att hennes mamma ringde BVC, där dottern fick ett bra bemötande och fångande upp henne. Ett test visade att hon var deprimerad och Noel skrevs in på BUP.

Sara ler lite åt hur konstigt hon tyckte det var att Noel var inskriven. Det var ju hon som mådde dåligt! Men tanken var att försöka reparera den anknytningsstörning som uppstått i och med depressionen.

Hon fick också en egen psykologkontakt och fick delta i en samtalsgrupp för deprimerade spädbarnsmammor.

Hemska tvångstankar

– Men det tog tid innan jag började märka någon skillnad i mitt mående. I stället blev jag rädd för Noel, jag hade noll självförtroende gällande honom, trots att jag visste att jag var en bra mamma till Leon. Jag fattade inte vad han behövde när han skrek och jag ville bara bli av med honom. Ofta skrek jag på honom, vilket fick gav mig dåligt samvete.

Sara konstaterar att det var bra att hon fick höra att hennes känslor inte var normala och att hon behövde hjälp.

– Annars hade jag gått under. Jag trodde att det alltid skulle vara så här…

En dag, efter att hon och Leon varit på bio tillsammans, ville hon inte åka hem. Så hon körde omkring på måfå medan tankarna malde i huvudet. Tänk om hon skulle köra över på fel sida av vägen och frontalkrocka med en lastbil? Då skulle hon och Leon få vara tillsammans för alltid.

relationerEva-Lotta drabbades av förlossningsdepression: ”Jag kunde inte möta mitt barns blick”

Sara blev rädd för sig själv

Sara låter tystnaden tala. Orden som uttalas känns som ett knytnävsslag. Men i dag skäms hon inte. Hon led av psykisk ohälsa, det var som att någon annan hade invaderat henne. En grym person som inte var hon.

– Jag blev rädd för mig själv och åkte åt ett annat håll. Det är skrämmande att veta att man egentligen är en fungerande person, men att man har tappat kontrollen över sina tankar, säger Sara.

Under en period tyckte hon att Noel var ful och tjock och skämdes över hur han såg ut. Hon funderade då på att ge honom mindre mat. Hon gick också med ständiga tankar om att han skulle råka ut för en olycka och dö.

– ”Tänk om jag råkar tappa honom i stengolvet. Då kommer hans huvud att spricka” tänkte jag en natt när jag var uppe och gick med Noel i vardagsrummet. Jag blev så rädd för mina tankar. Men jag mådde jättedåligt och klarade inte av honom.

hälsaMer än var tredje som mår dåligt efter en förlossning berättar inte för någon: ”Många skäms”

Så småningom började hon känna sig bättre. För att sedan må sämre igen. Men då vände hon de mörka tankarna mot sig själv.

– Jag ville dö. Eller egentligen ville jag inte dö, men jag orkade inte leva, Jag kom till en punkt där det kändes meningslöst att ens gå upp på morgonen. Jag samlade på mig tabletter som mormor hade hemma och förberedde mig på att dö, även om jag inte hade bestämt när det skulle ske. Men jag insåg någonstans att jag var farlig för mig själv och beslutade att lägga in mig på psyket, berättar Sara.

Tog ett år att bli återställd

Där fick hon antidepressiv medicin och sakta men säkert började hon komma ur depressionen.

– Under sommaren och hösten mådde jag mycket bättre. Efter ett halvår kände jag att jag var tillbaka som den jag var innan, men det tog ett år innan jag var helt återställd, säger Sara, som i dag mår bra. Något som också har hjälpt henne att bearbeta det som hände är skrivandet i sin blogg saranoel.nu. Det började med små noteringar som växte i omfång och snart hade hon många följare som fann tröst och igenkänning i hennes berättelse.

Men hon känner fortfarande stor sorg över att hon missade så mycket viktig tid med Noel. Den första anknytningen beskrivs ofta som livsavgörande för spädbarn. Den anknytningen fick Noel till sin mormor i stället för sin mamma. När det var som tuffast tog Saras mamma hand om Noel varannan dag.

– Utan mamma hade jag inte levt i dag. Min man fanns också där, men han hade just börjat på ett nytt jobb och vi behövde pengarna. Men han mådde såklart också dåligt. Detta påverkade ju hela familjen, säger Sara sakta.

Bland annat har Leon blivit ängsligare och vad gäller Noel är hon just nu väldigt överbeskyddande.

– Jag tror att jag överkompenserar för att jag inte klarade att ta hand om honom tidigare. Jag känner mycket sorg och oro kring anknytningen och klandrar mig själv för att jag var utarbetad innan förlossningen och inte lyssnade på kroppens signaler. Jag borde ha varit sjukskriven och vilat på slutet. Kanske bidrog det till depressionen?

Viktigt att söka hjälp

Sara skakar på huvudet. Rent logiskt vet hon att det inte är hennes fel att hon drabbades, vem som helst kan få en förlossningsdepression. Men hon är samtidigt tydlig med att det kan få konsekvenser att ignorera kroppens signaler.

Varför vissa kvinnor får det vet man inte, bara att det kan hända. Cirka 12 procent drabbas, under eller efter graviditeten.

Hon understryker vikten av att söka hjälp snabbt om man misstänker förlossningsdepression, så att man kan börja jobba med problemen.

relationerSå kan du hjälpa en anhörig eller vän som drabbats av förlossningsdepression

– Jag förstår att det kan finnas en rädsla för att berätta om sina mörka tankar. Att önska livet ur sitt barn är tabu, förbjudna och hemska tankar som ingen mamma ska ha. En irrationell rädsla att socialen ska ta barnet gör att man kanske biter ihop. Men det handlar inte om att man är en dålig mamma, utan om att man är sjuk! Och det finns hjälp att få från BVC, vården och socialtjänsten. Alla vill hjälpa.

Stärker banden att ta upp den lille

Sara berättar att hon, av sin samtalskontakt, fick rådet att ta upp Noel och umgås med honom, även om hon inte kände något inuti.

– Hon menade att det är ett bra sätt att träna upp närheten tills känslorna kommer av sig själva och ett sätt att finnas där för honom. Och det fungerade faktiskt!

Trots alla farhågor kring den dåliga anknytningen de första månaderna av Noels liv är Sara i dag förvissad om att den går att reparera. Uppsidan av anknytningsbrottet är att Noel har en väldigt fin och nära relation till sin mormor.

– Det blev en reva i vår relation. Men vi har resten av hans barndom på oss att stärka vårt band!

Efter den turbulenta tiden valde familjen att flytta, för att börja på ny kula i ett hem där ångesten och minnena inte satt i väggarna. Sara har börjat jobba och Noel går på förskola och stortrivs.

– Han är en glad liten tvååring och vi mår alla bra. Så här i efterhand är det obegripligt hur jag kunde önska livet ur mitt barn, det går inte att förstå. Men hjärnan kan spela en spratt. Jag fortsätter med min medicin, jag vågar inte sluta, i rädsla för att bli deprimerad igen. Jag har accepterat att jag nu har en ökad sårbarhet för depressioner och psykisk ohälsa, säger Sara.