Sigrun: Jag blev smygfotad och hånad på internet – barnbarnen visade mig

Kakan Hermansson om tiden som tonåring: "Jag grodde ett enormt självhat"

Nu känner jag att jag behöver skriva av mig om något som har påverkat mig starkt, i negativ mening. Det här hände för några år sedan, och sedan dess har jag knappt kunnat prata om det.

Det hänger ihop med att jag som barn alltid kände mig ful och fel. Min syster ansågs vackrare än jag, det förstod jag tidigt. Lågstadiet flöt på smärtfritt, men i mellanstadiet blev jag retad av mina klasskamrater. De anmärkte på min stora näsa, mitt tunna hår och mina ovanligt långa ben. ”Giraffen” och ”trollet” var två av öknamnen de gav mig.

När jag kom upp i tonåren lät de flesta mig vara ifred. Men medan mina väninnor fick sällskap bara de gick ut och dansade en kväll, var det aldrig någon pojke som uppvaktade mig. Detta ledde till att jag till slut stängde in mig och blev ensammare och ensammare.

De förbannade apparna

Efter studenten fick jag arbete som sekreterare och var en riktigt duktig sådan. Min chef berömde mig ofta, vilket jag växte av som person. Jag försökte intala mig själv att det är insidan som räknas, men ändå kände jag hat varje gång jag såg mig själv i spegeln. Vem skulle någonsin kunna älska någon som såg ut som jag?

Men tänk sådan tur jag hade som träffade Ove på en konferensresa. Vi samtalade en hel kväll, och sedan dess var det vi. Vi fick ett långt och lyckligt äktenskap tillsammans, med två fina döttrar och ett varmt och kärleksfullt hem, innan Ove gick bort alldeles för tidigt för fem år sedan.

I dag är jag 78 år och mormor till fyra underbara barnbarn. Vi har alltid haft en nära relation, och när internet kom in i deras liv visade de mig på sina datorer hur det fungerade. Senare fick de egna mobiltelefoner, och med dem kom – ursäkta språket – de förbannade apparna.

Hade blivit fotad på bussen

För en dag kom två av mina barnbarn på besök efter skolan, tio och tolv år gamla. När vi satt vid köksbordet och åt mellanmål sa den yngsta plötsligt: ”Mormor, vi har sett dig på internet”. När hennes storasyster snabbt hyschade henne såg hon ner i bordet. Jag frågade vad hon menade, men hon satt helt tyst.

Då vände jag mig till den äldre flickan och frågade vad detta handlade om. Skamset såg hon också ner i bordet och mumlade något om ett klipp på, ja om det var TikTok eller Twitter eller Instagram, det kommer jag inte ihåg. Hur det än var så bad jag henne visa mig klippet.

När hon tog fram sin telefon och visade mig gick det som en kall kår längs ryggen på mig. Där såg jag att någon hade tagit ett kort på mig när jag satt på bussen och tittade ut genom fönstret, helt omedveten om att jag i det ögonblicket blev fångad på bild. Över bilden stod det ”garga granny”.

Jag fattade ingenting. Vem hade tagit kortet, visste mina flickor det? De skakade båda på huvudet. Vem hade skickat det till dem? Nej, ingen hade skickat det direkt till dem, det låg ute för allmän beskådan.

När den yngsta började snyfta sa jag att, nej nu glömmer vi det här och bakar bullar i stället.

Rev upp svårläkta sår

Senare på kvällen, när deras mamma kommit och hämtat dem, satte jag mig med min egen mobiltelefon och googlade på ”garga” och ”granny”. Då kom en film från nyheterna upp där de berättade om ett nytt fenomen. Tydligen kallades det för ”garga snipe” och innebar att personer på sociala medier lägger ut smygtagna foton på personer de tycker är fula.

Sorgen och minnena som kom över mig från min ungdoms dagar satte sig som en kniv i hjärtat. Här har jag gått ett helt liv och försökt bygga upp självrespekten för mig själv, och så kommer någon – ursäkta språket igen – idiot och lägger ut en bild på mig på internet, för att den tycker jag är ful!

Efter den där dagen tog jag ett allvarligt snack med mina döttrar om att de borde förbjuda barnen att ha sådana där hemska mobbing-appar, men de säger att det inte går. Att alla deras vänner finns på de där apparna, de skulle bli utfrysta annars. Men då undrar jag hur många som inte blir utfrysta och mobbade när de blir smygfotade och uppvisade för hela världen!?

Tyvärr lever vi i en annan tid än när jag var ung. Inte för att mobbing inte fanns då, det är bara på ett annat sätt i dag. Och det gör mig så ont att det finns så onda människor.

Nu har det som sagt några år gått, och jag vet inte om fenomenet fortfarande förekommer. Det hoppas jag innerligen att det inte gör. För minnena som kom upp av det där fotot rev upp ett sår inom mig som jag fortfarande bearbetar för att det ska läka.