Sofia: Kyrkoherden förstörde mitt liv – har tvingats byta namn

5 härskartekniker att se upp för

För några år sedan fick jag mitt drömjobb som kyrkvaktmästare, och det var ett jobb jag älskade. Jag fick även en lön som var långt högre än jag någonsin haft och arbetskamrater som verkligen uppskattade mig. Kyrkogården, som blivit eftersatt under många år, började blomstra igen och jag fick mycket uppskattning från alla håll. Så gick kyrkoherden i pension och en ny tillträdde.

Jag var positiv till den nya kyrkoherden. Men det var något som inte stämde. Plötsligt blev det missuppfattningar angående de mest självklara saker, information som var viktig för mitt arbete kom aldrig fram.

Jag fick påpekanden om det mesta och fick höra att jag inte skötte mitt jobb. Plötsligt var jag inte kompetent nog och man tog in andra att göra de roligaste sakerna i jobbet, samtidigt som jag överöstes med krav på saker som skulle ske på studs – och med ständigt missnöje från kyrkoherden.

Ont i magen av jobbet

Det gick så långt att mina arbetskamrater började vända sig mot mig. Jag läste rapporter från kyrkorådet där mitt namn svartmålades. Det var en offentlig handling så även människorna på byn slutade hälsa och såg åt ett annat håll.

Jag började få ont i magen av att gå till jobbet. Jag kunde inte lita på någon och mådde bara sämre och sämre. När jag skulle ha min efterlängtade semester fick jag på min första semesterdag ett rekommenderat brev från min arbetsgivare. Det var med hjärtat i halsgropen jag gick och hämtade ut det. Min förtvivlan visste inga gränser när jag fann att jag blivit uppsagd med omedelbar verkan.

Min semester blev allt annat än en vila och återhämtning. När jag skulle gå tillbaka till mitt arbete bad jag om ett enskilt möte med den vikarierande kyrkoherden, då den ordinarie gått på semester. Jag berättade om brevet och att jag nu sjukskriver mig och ska ta in facket. Han stod helt på min sida, men det gjorde inte ordföranden i kyrkorådet …

Blev sjuk av stress

På lördagen samma vecka låg jag på min kökssoffa och lyssnade på radio då det knackade på dörren. Där stod kyrkorådets ordförande med uppsägningen i handen och sa att jag inte ska blanda in facket, utan skriva under uppsägningen. Som en kompensation skulle jag få två månadslöner. ”Det tar jag som ett hot, jag stannar!” svarade jag och stängde dörren.

Stressen jag bar på gjorde mig riktigt sjuk och jag hamnade hos företagsläkaren, men det första jag fick höra var att jag överdrev situationen. ”Om din chef ber dig att skriva under en uppsägning så ska du göra det” sa läkaren i hård ton.

Jag förklarade att jag utsatts för hot och trakasserier, men det ville inte företagsläkaren tro på. Efter mycket om och men fick jag ändå en sjukskrivning, men varje gång jag skulle få den förlängd fick jag bråka om mina rättigheter.

När kyrkoherden kom tillbaka efter sin semester fortsatte trakasserierna – det var hot på min privata mejl, det kom samtal och sms. När jag inte längre fick vara sjukskriven kastades jag in i arbetet med full kraft och på full tid. Erinran på erinran kom och att arbeta för denna församling var ett rent helvete. Men att lämna en fast tjänst vägrade jag.

Kyrkoherden hade fått klagomål

Trots hot och trakasserier fortsatte jag stå upp för mig själv och visade bara kyrkoherden min goda sida. Ju elakare kyrkoherde, desto snällare blev jag. Jag ville inte ge kyrkan glädjen att jag svarade med samma medel.

Jag tog kontakt med vår biskop och fick ett möte med hans kaplan. Så jag åkte till stiftet och berättade om den ­situation jag befann mig i. ­Kaplanen berättade då att de fått in flera brev med klagomål om kyrkoherden, men vad skulle de göra?

”Men ni måste kalla in kyrkoherden!” svarade jag.

Nej, det skulle de inte, men om jag kunde samla dokument och bevis för hur han uppfört sig så fick de se om de kunde gå vidare.

Har bytt mitt svartmålade namn

Jag pratade med facket som rekommenderade mig att stämma kyrkan och kräva skadestånd, vilket jag gjorde. Då svarade kyrkan med att kalla upp mig i arbetsdomstolen och skriva under min avskedsansökan under en förlikning.

Jag protesterad – skulle jag inte få en möjlighet att försvara mig? Domaren gav mig ordet och jag fick säga min mening till kyrkoherden, att jag aldrig stött på något liknande under mitt arbetsliv. Men jag tvingades till slut att skriva under mitt avsked och ett skambud på avgångsvederlag.

Nu har det gått snart fem år ­sedan jag slutade i kyrkan, jag ­lider fortfarande av stress. Efter att jag slutade hade jag flera olika tim­anställningar och sedan utbildade jag mig till snickare. Eftersom mitt namn blev så svartmålat har jag bytt ut det, människor hälsar fortfarande inte. Och kyrkoherden? Jo, den är kvar.