Sofia: Skadan tog min frihet – kände mig ensam och isolerad

Fallkurs för äldre - så ramlar du rätt

Det var en vanlig kväll, inget dramatiskt. Jag landade bara fel under en träning. Min första tanke var att jag hade sträckt mig, så jag ropade ut till de andra att jag var okej. Men när jag ställde mig upp igen insåg jag snabbt att något inte stod rätt till.

Jag satte mig ner och kände efter. Runt omkring mig pågick en paus – ingen förstod riktigt vad som hänt. Men en kille längre bort såg något. Han tvekade att komma fram först, men när jag sa att något var fel klev han rakt in och bar mig av planen. Det ansiktsuttrycket – hans omsorg – har stannat kvar hos mig.

Diagnosen var tydlig: hälsenan hade gått av. En skada som kräver lång rehab. Jag visste vad som väntade då jag har gjort lång återhämtning förut. Men jag anade inte hur mycket det här skulle komma att påverka mig, både fysiskt och mentalt.

Kände mig utanför

Jag var ny i stan och ny på ­jobbet. Jag hade inte hunnit etablera mig. Och plötsligt kunde jag inte gå. Bokstavligen, men också bildligt. Livet stannade. Och medan jag kämpade med att lära mig att gå igen, gick andras liv vidare.

Träningar hölls, jobbdagar flöt på. Jag var inte glömd, men jag var inte heller med. Det skapade en ensamhet som var svår att sätta ord på. En tyst, lågmäld känsla av att befinna sig utanför, trots att man fortfarande fanns.

”Det måste vara extra jobbigt för dig som är så van att röra på dig”. Den kommentaren fick jag ofta, och ja, på ett sätt stämde det. Jag är van att vara aktiv, använda kroppen, känna mig stark. Men det många inte såg var hur mycket skadan förändrade min ­vardag.

Förlorade min självständighet

Det handlade inte om att bara kunna träna. Det var att inte kunna ta sig till affären utan hjälp, att inte kunna bära min egen mat, att­ ­behöva planera varje liten rörelse. Friheten försvann. Jag förlorade självständighet, rutiner och delar av min identitet. Det gjorde ont på flera plan än de fysiska.

Till slut blev det för mycket. Jag föll igen, denna gång i en mild men tydlig utmattning. Att stå still när allt annat rör sig kräver mer kraft än man tror. Att vara stark utåt men ha fullt sjå med att klara vardagen, tär till slut på själen.

För några dagar sedan satt jag upp på hästryggen igen. Det var första gången på åtta månader. Och när vi galopperade, när jag släppte fram hästen och vinden och modet, då kände jag: jag är på gång igen. Inte tillbaka helt – ännu. Men på väg.

Kan rucka hela livet

Och det betyder allt. Jag står inte där jag stod innan. Men jag står – starkare, mjukare. Och mer i kontakt med mig själv än någonsin tidigare.

Jag vill dela min historia för att vi pratar ofta om det synliga – gipset, kryckorna, rehabiliteringen. Men vi pratar sällan om hur mycket en skada kan påverka det inre. Hur det kan rucka hela livet, inte bara kroppen.

Det är okej att känna sig liten, ensam, trött, också i något som ”inte ser så farligt ut”. Återhämtning är inte ett rakt spår tillbaka, utan som en långsam, krokig och ibland ensam väg framåt.