Allas.se och Året runts krönikör Stefan Andhé bevittnade en händelse på ett kafé – och undrar varför kvinnans manliga sällskap inte skämdes ihjäl.
Mitt dilemma: Veganen som inte litar på väninnan
Den unge mannen gick från bord till bord på kaféets uteservering och försökte få någon att köpa en av rosorna han bar på. Han hade ett helt fång. Det var en ljuvt ljum eftermiddag i sensommarens tid. Till slut var det en herre i sextiårsåldern som köpte en åt sin fru. Hon förde genast rosen till näsan och sniffade hänryckt. Inte har sådana där rosor nån doft. Hon låtsades.
Det gjorde hon så gärna. Hon hade fått en ömhetsbetygelse. Det smäller högre än all världens vällukt. Han med rosorna – som såg rätt trötta ut om sanningen ska fram – var just på väg att ge upp, för här skulle nog inte bli fler sålda. Men han gjorde en allra sista ansträngning. Han närmade sig bordet bredvid mitt och sa sitt:
– En ros, Madame?
– Ja tack, hörde en röst, en ljus en.
Det var flickan. Hon var ett folkvisevackert underverk med två blonda hår- gardiner på var sida om ett par sjögröna ögon. Hon var supersöt. Det var nog ingen på stället som kunde låta bli att stirra på henne. Den ende som ignorerade henne var hennes följeslagare mittemot. Det var lite svårt att begripa vad hon såg hos honom. Han var då ingen oljemålning precis.
”Killen rörde inte en min”
Men det som fick mej att kippa efter andan var hans brist på ridderlighet. Han köpte inte rosen åt henne. Det fick hon göra själv. Att han inte skämdes ihjäl. Va! Flickan tog fram sin portmonnä och betalade glatt. Hennes kavaljer var enträget sysselsatt med sin telefon. Han såg inte upp trots att flickan spelevinkigt åstadkom en hel uppsluppen föreställning med sin långstjälkade ros.
Hon satte den bakom örat, hon placerade den i håret, hon hade den plötsligt mellan sina två bländvita tandrader. Killen rörde inte en min. Han var fullkomligt ointresserad. Han höll på med sin mobil. Somligt vet man att man aldrig kommer att vänja sig vid. Jag är uppvuxen i en annan era, en där man skulle vara chevaleresk.
Krönikor på allas.se
Nu hittar du även våra populära krönikörer från Allas, Hemmets veckotidning och Året runt på allas.se.
Varje fredag publiceras nya krönikor där Anna-Lena Brundin, Karin Herslow och Lisbeth Lundahl delar med sig av sina tankar, betraktelser och vardagsreflektioner.
Jag hör själv hur gammalmodigt det ordet låter. Förr i tiden skulle en gentleman vara damernas riddare; han skulle öppna dörrar för damen, han skulle hjälpa henne på med kappan och han skulle skjuta in en stol under rumpan på henne när hon ville sätta sej – och detta måste han göra så elegant och skickligt att han inte träffade henne i knävecken varvid hon skulle falla handlöst bakåt. Han skulle bära henne på sina händer.
Kvinnor skulle behandlas med hövisk varsamhet och skyddas, för de var ömtåliga varelser. Det svaga könet, kallades de fordomdags. Där hade man fel. Tvärtom är det. Det är de som är det starka könet och vi andra det ynkliga.
– Kan själv, sa min lillasyster innan hon ens kunde prata rent.
Inte jag inte, hennes storebror. När jag gick i småskolan behärskade jag fortfarande inte konsten att knyta mina skosnören så det gjorde Kerstin Borg åt mig fast ibland var det Eva Lindell. Ingrid Skogh var upptagen med att anföra ett bus på skolgården.
Jag har alltid varit hjälplös av mej. Säkert tycker dagens kvinnor att det är trevligt att bli uppvaktade, men är hennes själs älskade en sån lurk att han inte köper rosor åt henne, reder hon sig ändå. Hon kan köpa sina egna. Kan själv.
