Allas.se och Året Runts krönikör Stefan Andhé minns tillbaka på när han bockade för furstinnan Grace av Monaco
Svenska och norska kungahuset: En livslång vänskap
Världsvan har man aldrig lyckats bli. Ändå var det såklart min ambition en gång i tiden. Jag ska bli en man av värld, beslöt jag när jag var pilt. Det är så mycket man beslutar och så utvecklar sej saker och ting på ett helt annat sätt.
Visst skriver jag då och då om det jättestora London där jag har bott i snart femti år, men för det mesta står min håg åt annat håll, inte åt det stora utan åt det småa. Ofta är det om Linköping, min hemstad, jag har pratat och om Stugan i norra Bohuslän och så förstås om Alingsås där båda mina föräldrar växte upp, farmors och farfars stad. Mormors!
Det är allt Alingsås, mina älskade, som är mitt hjärtas tätort. Har jag tillfälligtvis råkat befinna mej i stora världen har det brukat bli kort. Det vart inte mer än snudd. I dag erinrade jag mej att jag faktiskt en gång varit i Monte Carlo och därstädes till och med skakat hand med Hennes Serena Höghet Furstinnan Grace av Monaco. Hon var, som förstås alla vuxna människor vet, den svalt sköna stjärnan som lämnade Hollywood för att gifta sej med fursten av ett solkysst lilleputtrike.
Tänkte: Jaha, är detta stora världen?
Men nu var det 1970-tal och vi stod uppradade på rak linje en massa människor och inväntade hennes entré. Hon skred långsamt fram utefter oss. Plötsligt var hon framme vid mej. Det var min tur att bli hälsad på. Hon räckte mej handen. Jag bockade mej. Är man uppfostrad som en annan, i Linköping, så bockar man sej ordentligt, ska det va så ska det va, sopa golvet med luggen. Jag bugade djupt. När jag så småningom reste mej upprätt igen hade hon redan gått vidare till nästa, så jag hade inte hunnit observera henne. Klart att det var försmädligt.
Jag kommer ihåg att Ingrid Bergman sa om Humphrey Bogart som hon ju haft som motspelare i den mest romantiska film som någonsin gjorts, Casablanca:
– Jag kysste honom men jag kände honom inte.
Jag bockade för furstinnan Grace men jag har egentligen inte träffat henne. Det var på grund av min starkt framåtböjda kroppsställning. I Monte Carlo finns ju ett världsberömt kasino, men det besökte jag verkligen inte.
När jag hämtat mej efter snopenheten över det här med Grace såg jag mej omkring och tänkte: Jaha, detta är stora världen. Under en nästan onaturligt blå himmel lyste Medelhavet som en gigantiskt safir. I hamnen skvalpade Onassis lustjakt. Jag är på Rivieran, konstaterade jag.
Krönikor på allas.se
Nu hittar du även våra populära krönikörer från Allas, Hemmets veckotidning och Året runt på allas.se.
Varje fredag publiceras nya krönikor där Anna-Lena Brundin, Karin Herslow och Lisbeth Lundahl delar med sig av sina tankar, betraktelser och vardagsreflektioner.
Lady Docker i sin förgyllda Rolls-Royce syntes inte till och inte prins Aly Khan heller, men det vimlade av personer som såg fashionabla och välryktade ut och luktade gott av parfym och pengar. Jag granskade dem nyfiket.Hit hör jag inte, begrep jag. Möjligen var det i den stunden jag insåg att nån världsman blir jag aldrig.
Nog är det stiligt här i Monte Carlo, tänkte jag. Jag tror jag föredrar Uddevalla. Stora världen går inte upp mot den lilla. Jag gillar enkla nöjen, en vän att prata med, en bok att läsa till natten, suset i en lindallé. Jag drömmer inga rivieradrömmar, jag drömmer om städer så små att man kan se rakt igenom dem. De ska helst vara belägna vid havet. Annars går det bra med vilket vattendrag som helst, till exempel en blygsam å som stilla flyter fram utan att göra sej till.
