”Plötsligt börjar pappan
och barnet tjafsa,
alltmer högljutt.” Allas krönikör Anna-Lena Brundin minns en tågresa med både bråk och civilkurage.
5 Sätt att stärka ditt barns självkänsla
Så sitter man här på tåget
igen. Jag slår mig nöjt till
ro.
Det har blivit en kär
vana de senaste åren att pendla
till barnbarnen, flera gånger i
månaden. Snart är jag ”hej och
du” med hela SJ-personalen.
Och med alla andra pendlande
mor- och farföräldrar. Vi möts i
vagn fem eller sex, det är oftast
där man hamnar när man åker
röd avgång.
Nu sitter jag i vagn sex bland
ett antal damer i min egen ålder
och en pappa med liten son. Vi
sitter utspridda på behörigt
avstånd från varandra. En
mörkhårig dam stickar. En annan
tuggar på ett äpple över en
trädgårdstidning. Två gråhåriga
kvinnor är fördjupade i varsin
bok.
En tjusig madam, med håret i
knut, pratar i telefon. Längst
bort skymtar en sovande tant
med en scarf över ögonen.
Pojken gråter och pappan rasar
Jag
känner mig trygg där vi tuffar
fram genom landskapet. Lugnet
råder redan, tänker jag.
Plötsligt börjar pappan och
barnet tjafsa, alltmer högljutt.
”Nu lägger du av!” ryter
pappan.
Den lille pojken brister ut i
gråt och pappans röst övergår i
blint raseri.
”Jävla unge. Håll
käften!”
Den fridfulla stämningen är
som bortblåst. Jag sneglar mot
den stickande damen som möter
min blick och skakar på huvudet.
De bokläsande kvinnorna tittar
storögt upp från sina böcker.
Damen med äpplet sväljer hårt
och lägger ned sin tidning.
Endast tanten med scarfen över
ögonen sover vidare.
Krönikor på allas.se
Nu hittar du även våra populära krönikörer från Allas, Hemmets veckotidning och Året runt på allas.se.
Varje fredag publiceras nya krönikor där Anna-Lena Brundin, Karin Herslow och Lisbeth Lundahl delar med sig av sina tankar, betraktelser och vardagsreflektioner.
Pojkens
gälla gråt skär genom luften och
pappan blir alltmer hotfull. Jag
sitter som på nålar.
”Hallå, där framme”, säger
plötsligt den tjusiga kvinnan i
knut. Hon riktar sig mot pappan.
”Jag gillar inte din ton.”
Pappan far upp och smockan
hänger i luften.
”Sköt du ditt!”
”Men det är ju ett barn!”,
utbrister den stickande damen.
”Jag har elva barnbarn. Så pratar
man inte till barn.”
Pappan ser sig jagat omkring.
Han kastar sig ut i gången och
söker medhåll.
”Ni vet inte hur
jag har det”, skriker han och
håller upp sin underarm. ”Titta!
Han bet mig! Fattar ni inte? Min
grabb har en diagnos!”
”Och? Vem har inte det
i dag?” suckar den stickande.
”Skärp dig.”
Damen samtalar, lyssnar och ställer frågor
Pojken gråter hjärtskärande och
damen i knut tar sig fram till det
tomma sätet bredvid honom.
Pojken tystnar. Jag hör hur hon
samtalar med honom, ställer
frågor, lyssnar. Strax skrattar
pojken igen, ett smittande
barnskratt. Lugnet är återställt.
”Hur bar du dig åt?” viskar jag
till kvinnan när hon sjunker ner i
stolen intill mig.
”Jag är förskollärare”, förklarar hon. ”Sedan 43 år. Har alltid
några sagoböcker i väskan. I fall
att.”
Vi anländer till Malmö.
”Tack för lånet”, säger pappan
när han passerar oss och räcker
en barnbok mot förskolläraren.
