Stella: Mina föräldrar var besvikna på mitt livsval – levde inte upp till deras krav

Amanda Fors – dottern till Arbogakvinnan

Jag föddes som det tredje och yngsta barnet i en familj bestående av pappa, mamma och två äldre bröder. Utåt sett liknade vi en helt vanlig familj, men vi barn växte upp under hårda krav – krav som jag aldrig såg hos någon av mina vänner.

Våra föräldrar tyckte att vi skulle bli något, helst ­något stort. Kom man hem med ett dåligt betyg, vilket hände ytterst sällan, fick man höra att man drömde om en framtid som gatustädare.

Deras ambitioner för oss barn var skyhöga, och det var deras snobberi också. De mätte både sin egen och andras framgång efter hur lång utbildning man hade och hur mycket pengar man tjänade.

Jag gick ständigt omkring med en klump i magen, rädd för att inte vara tillräcklig. Jag hatade det.

Gjorde uppror mot mina föräldrar

Så snart jag kunde flytta hemifrån var jag den första som lämnade boet. Det kändes som att släppas fri från ett fängelse. Plötsligt kunde jag bestämma själv, utan att ­behöva stå till svars flera gånger om dagen. Det var en enorm lättnad.

Jag gjorde uppror mot mina föräldrar genom att inte börja plugga direkt. Det låter kanske inte som ett särskilt stort eller dramatiskt uppror, men i min familj var det ­fullständigt otänkbart.

Min ena bror, Christian, var nu färdigutbildad ingenjör, och den andra, Alex, höll på att avsluta en lång utbildning inom handel och ekonomi. Det var precis det mina föräldrar drömde om – och de berömde och skröt om mina bröder inför alla som ville lyssna.

Jämfört med dem fanns det ingenting att skryta om när det gällde mig. Jag hade ju ”bara” fått jobb på ett äldreboende. Jag trivdes, men i mina föräldrars ögon var det inte fint nog.

Viskades bakom min rygg

Riktigt illa blev det när jag i början av 20-årsåldern träffade Martin, som just fått sitt gesällbrev som murare. Bara ett halvår senare väntade jag barn med honom.

Mina föräldrar tog sig för pannan. Det gjorde mina bröder också. Jag tvivlade aldrig på vad familjen tyckte om mina val – det viskades bakom min rygg, ögon rullades, och jag är säker på att det sades fler hårda ord än de jag själv råkade höra.

Min pappa, som kunde vara väldigt rak, sa det så här:

– Det sitter ett så bra huvud på dig, och nu slösar du bort ditt liv, din ungdom och din begåvning på något så banalt som att skaffa barn. Det var inte det vi hade tänkt oss för dig.

Tack så mycket för det. Hans ord slog som piskrapp. Jag kunde ju inte helt fly från den uppfostran jag fått, så innerst inne tänkte jag kanske också att jag borde ta vara på mina möjligheter bättre. Mina slutbetyg var så pass bra att jag kunde komma in på vilken utbildning som helst, om jag ville.

Höll fast vid mitt beslut

Men jag var lycklig med Martin, vår dotter och det liv vi levde – och en sak var säker: min familj skulle i alla fall inte få bestämma över mig. Jag kunde bara stå ut med deras fördömande genom att bli trotsig och envist hålla fast vid att jag gjorde precis som jag ville – och nu skulle jag ha min egen familj. Punkt slut!

Samtidigt som jag fick tre barn innan jag fyllde 30, reste Christian och Alex ut i den stora vida världen. Christian hamnade i Dubai, Alex i USA. De gjorde karriär och tjänade massor av pengar.

I den stora familjeberättelsen låg det mellan raderna att deras liv var mycket mer spännande och intressant än mitt. Ingen av dem skaffade barn – de var fria, obundna och kunde göra precis vad de ville. Mina föräldrars beundran för allt de uppnådde var fortfarande gränslös.

Den kritiska blicken

Självklart var jag avundsjuk på att mina föräldrar satte Christian och Alex på en piedestal, men aldrig nämnde något om det jag åstadkommit. Jag hade ju ”bara” fått tre barn, var ”bara” gift med en murare, och var ”bara” utbildad undersköterska.

De var inte det minsta imponerade av mitt liv, och de var inte särskilt bra morföräldrar heller. Barnen intresserade dem helt enkelt inte, så trots att vi bodde i samma stad, sågs vi sällan. Och när vi väl gjorde det, kändes det alltid som om mina barn bara var där på nåder när vi besökte mina föräldrar.

Var de hemma hos oss, kunde jag inte undgå min mammas kritiska blick som svepte genom rummen – den sa tydligt att hon inte förstod hur jag kunde leva i det där kaoset.

Hemma hos oss fick barnen gärna bygga kojor under matbordet. De fick ta hem kompisar och om de glömde att ta av sig skorna när de kom rusande in från trädgården, var det ingen som dog av det. Möjligen min mamma – som skakade på huvudet och såg förfärad ut.

Blev sjukskriven

Lyckligtvis var Martins föräldrar fantastiska! Jag älskade dem. De var jordnära, generösa med sin tid och alltid glada att umgås med oss. Jag såg upp till min svärmor, jag skulle nästan säga att det var hon som lärde mig hur man är som mamma. Utan hennes goda råd och kärleksfulla ­omsorg vet jag inte hur jag hade klarat det.

När Martin precis fyllt 40 gjorde en arbetsolycka att han blev sjukskriven i fem månader och därefter bara jobbade 15 timmar i veckan. Vi hade inte mycket att röra oss med, och i perioder var jag tvungen att ta allt övertidsarbete jag kunde få, bara för att få ekonomin att gå ihop.

Samtidigt njöt mina bröder av sina stora bilar, dyra hus, swimmingpooler och allt annat de la sina pengar på. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var avundsjuk – särskilt de gånger vår gamla skruttbil gick sönder och vi inte hade råd att laga den, eller när jag fick säga nej till barnen som ville gå på bio.

Hade också känt pressen

Christian flyttade så småningom hem till Sverige, medan Alex stannade kvar i USA, där han styrde sitt stora affärsimperium med stadig hand. När vår pappa blev sjuk och senare gick bort, kom Alex hem vid flera tillfällen. Och efter att knappt ha setts alls i vårt vuxna liv, började vi tre syskon så smått att bygga upp en relation.

Det var svårt i början – vi hade ju levt så otroligt olika liv – men mina bröder hade blivit klokare med åren. Jag kände inte längre att de dömde mig för de val jag hade gjort.

Sakta men säkert, och särskilt efter att även vår mamma gått bort, lyckades vi skapa en mer respektfull och varm kontakt med varandra. Vi kunde till och med prata om vår barndom med ett leende, med lite skratt och distans.

Precis som jag hade de ­också känt press från våra föräldrar, de hade bara aldrig haft samma behov av att göra uppror mot det. Vi var dock rörande överens om att det hade varit tufft.

Såg hur rik jag var

Så kom dagen då jag kände att jag hade precis allt jag behövde, att jag inte var avundsjuk på något i mina bröders liv. Det var sommar och vi hade anordnat ett knytkalas, för vi hade inte råd att bjuda på allt. Det störde varken oss eller våra gäster.

Från ingenstans kunde jag plötsligt se allt i ett större sammanhang. Ena stunden rusade jag runt med en ettåring på armen, nästa satt jag med en tioåring i knät. Det var mina barnbarn. Vi hade sex totalt och nummer sju var på väg.

När hela sällskapet vid ett tillfälle satt vid långbordet på altanen lät jag blicken glida nerför raderna och där såg jag det. Hur rik jag var. Där satt mina två söner, min dotter och mina tre underbara svärbarn, medan mina sex barnbarn sprang omkring.

Kände med mina bröder

Lite längre bort satt Christian och Alex. Jag älskade dem, och jag beundrade verkligen allt de hade uppnått i livet. Men saken var den att de inte hade någon att dela sin framgång med.

Vad de än hade upplevt ute i den stora världen, och hur mycket pengar de än hade på banken, hade de inga nära relationer i sina liv. Ingen familj. Inga makar, partners eller barn. De hade bara sig själva.

En känsla av medkänsla svepte genom mig, för den eftermiddagen såg jag plötsligt deras ensamhet. Till skillnad från dem var Martin och jag så fattiga på pengar att vi var tvungna att be våra gäster ta med maten själva. Men vi hade barnen. Livets stora rikedom. Mitt hjärta, mitt liv och mitt hem var fyllt med något som var mycket mer värt än guld.

Den dagen insåg jag vem av oss tre syskon som hade mest, och det satte hela mitt liv i perspektiv. All den fördömelse och likgiltighet som mina föräldrar hade visat mot mig betydde plötsligt så oerhört lite.