Stina tröttnade på makens arrogans: Jag vill skiljas

Pengar är inte allt. Trots ett liv i lyx är Stina inte lycklig. Hennes rike man ser henne som en ägodel. Hon har fått nog.

Nu har jag gjort det. I går tog jag äntligen mod till mig och pratade med Christer. Det var inte lätt, men det kändes väldigt rätt. Jag har tänkt på det länge och nu har jag sagt det. Jag har sagt att jag vill ha skilsmässa.

Christer blev förvånad och förstod ingenting och det hade jag inte räknat med heller. Han framhöll hur bra vi har det, men vi menar olika Christer och jag om att ha det bra. Han menar ekonomiskt och jag menar känslomässigt.

Christer har ett mycket välbetalt arbete med hög status och anseende. Det är han förstås värd efter åratal av studier och också engagemang i sitt arbete.

Jag jobbar som förskollärare med låg lön och det är inte ett speciellt attraktivt arbete heller.

Vi har två barn i skolåldern, tvillingar. De är mycket förtjusta i sin pappa och det är inte lätt att missunna dem sin pappa på heltid. Men jag måste för min egen skull, jag klarar inte mer.

Pengar, status och fin villa

Jag älskar inte Christer längre. Jag snarare tycker illa om honom. Och jag tror inte att han älskar mig heller.

Möjligen har han gjort det någon gång, men inte nu längre.

Jag är mer som en statussymbol. Jag ska vara vacker och representativ och alltid redo att ställa upp när han tar hem gäster.

Vi har ett bra liv tillsammans med allt vad pengar och status kan ge. Christer satsar verkligen på sina barn och därmed också på mig.

Vi bor i en fin villa i stadens bästa kvarter. Vi reser på semester minst två gånger varje år och oftast till exotiska resmål. Barnen är verkligen beresta.

Vi har ett sommarhus vid havet där vi vistas på somrarna. Barnen får allt de kan önska sig och mer därtill.

Jag lever närmast i lyx och överflöd, ändå är jag missnöjd med min situation, missnöjd med mitt äktenskap. Jag vill ha något annat. Jag känner mig instängd och kvävd.

Bara på hans villkor

Det stora problemet är att Christer ofta framhåller att det är han som betalar, att det är han som har pengarna. Min lilla lön skrattar han åt och undrar med ett hånleende om jag fått mitt lilla bidrag denna månad.

Jag känner mig inget värd, bara en person som lever på honom och på hans villkor. Utan honom skulle jag vara fattig säger han ofta. Tur att du har mig så du kan leva som en människa påpekar han. Jag blir ledsen när han säger så.

Jag känner mig värdelös och särskilt när han berättar för barnen att han tjänar så mycket att han kan ge dem allt de någonsin vill ha medan däremot deras mamma nästan inte har någon inkomst alls.

Jag räknas liksom inte. Jag är bara den person som är barnens mamma. Jag lever på nåder och på honom. Han tycker att jag ska vara tacksam mot honom för det underbara liv jag har.

Men jag har kommit att nästan förakta honom och hans pengar. Pengar är verkligen inte allt. Pengar kan förstöra ett äktenskap och ett liv. Det har jag fått känna på.

Christer är en utmärkt pappa, det ska jag absolut inte förneka. Han gör allt för sina barn och umgås med dem så mycket han hinner.

Jag hänger liksom bara med på deras äventyr och roliga utflykter.

Det är bra att ha mig med också så klart, jag kan ju hjälpa till med utflyktskorg och packningen. Jag är den som håller reda på och organiserar.

Usch, vilken tråkig roll jag har! Det inser jag alltmer. Ett bihang som underlättar Christers liv.

Föräldrarna så förtjusta i honom

I början av vårt förhållande var jag imponerad av Christer. Han hade verkligen gjort karriär och skämde bort mig på alla sätt.

Jag njöt av allt han kunde ge mig. Jag fick fina presenter och kunde köpa märkeskläder, sådant som man är intresserad av när man är i 20-årsåldern.

När vi förlovade oss fick jag en underbart vacker ring, en ring som jag gärna visade upp och var stolt över.

Mina föräldrar var så förtjusta i Christer. De hade alltid måst vända på pengarna för att få det att gå ihop.

Och så kom Christer in i deras liv med alla sina pengar och höga status. De tyckte att jag verkligen dragit en vinstlott. Det tycker de fortfarande.

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara mitt beslut att ta ut skilsmässa för dem. De kommer inte att förstå och bli helt förtvivlade.

Hur ska det nu gå för deras stackars dotter? Hur ska hon klara sig? Var ska hon bo nu? Ska hon verkligen flytta från en av stans finaste villor? Har hon tänkt igenom allt? Hur blir det för barnen?

Det blir många frågor för dem och jag kan inte besvara alla. Jag känner bara att nu räcker det.

Vill vara självständig

Jag vill inte känna mig tacksam mot Christer mer. Jag vill inte känna mig som ett bihang som är kränkt, hånad och förnedrad mitt i all lyx och rikedom.

Jag vill vara en självständig person på mina egna villkor, även om det blir tufft ekonomiskt.

Ingen ska skratta åt min lilla sysselsättning trots att jag jobbar heltid. Ingen ska göra mig till åtlöje när jag får min lön.

Jag har ett viktigt jobb och är respekterad på min arbetsplats. Barnen är trots allt Sveriges framtid.

Christer tycker att jag kan vara hemmafru. Han menar att jag bidrar ju ändå inte med någonting. Så vill jag inte ha det mer. Det räcker nu.

Stina

Läs också: Varför fick jag inte komma hem till min nya pojkvän?

Mer intressant innehåll hos allas.se: