Stine: "Har aldrig skämts för att mamma var narkoman"

Stine växte upp hos morföräldrarna. Till jul och andra högtider fick mamma Lise komma dit – om hon inte var påverkad. I dag har hon levt drogfri i 20 år och mor och dotter har hittat tillbaka till varandra. Båda har valt öppenhet för att gå vidare.

Har hon varit narkoman? Hon som sitter här med välfriserat hår och välskötta naglar? Som är utbildad journalist, driver egen konsultfirma och är solbränd efter att ha vandrat till toppen av Kilimanjaro. Förvisso tillsammans med missbrukare, en koppling som inte är någon tillfällighet.

För det här är historien om en total omvändelse. Om att komma på benen igen efter att ha misslyckats många gånger. Om hopp och besvikelse. Om att använda sina egna erfarenheter för att hjälpa andra. Det här är historien om Lise. Men också om dottern Stine.

– Jag har alltid haft väldigt dåligt samvete när det gäller Stine, trots att hon alltid bedyrat att jag inte har någon anledning till det. Men som mamma får jag leva med skulden över att ha svikit mitt barn.

Lise Aasmundstad, 50 år, kryper upp i soffan bredvid Stine Aasmundstad, 32 år. Att hon skulle sitta här i dotterns hem i ett villaområde i norska Baerum, att de skulle sitta intill varandra som mor och dotter, var länge något de inte ens vågade hoppas på. För under Stines barndom, alla de viktiga åren när band ska knytas, tankar formas och tårar torkas då bodde Stine hos sin mormor och morfar. Och Lise var narkoman med gatan som hem.

– Det var så mycket jag gjorde som ledde till att mormor fick sitta på din sängkant på kvällen och förklara för dig, säger Lise.

Allt började 1980 i Langesund där 12-åriga Lise hade tråkigt. Hon som hade vuxit upp nära naturen och tyckte om att campa provade hasch. Hon började röka på varje dag.

– När jag var 15 provade jag heroin och sedan fortsatte det med amfetamin, LSD och piller.

Började med hasch

Hon hade en drogfri period när hon som 19-åring blev mamma till Stine och i sex år klarade hon att leva ett dubbeliv med barn och jobb – och missbruk. Till slut gick det inte längre.

Ett foto från förr på dottern Stine och mamma Lise.

Den unga Lise levde dubbelliv med barn och jobb innan missbruket tog över.

– Jag hade blivit dömd flera gånger, bland annat för att jag hade smugglat hasch från Danmark och jag hade suttit ett halvår i fängelse för ett rån.

När Lise åkte på behandlingshem fick sexåriga Stine flytta till fosterhem.

– Att Stine fick komma till mamma och pappa var det bästa som kunde ske.

Stine nickar:

– Tack vare mormor och morfar har jag fått det liv jag har i dag – och kunnat behålla kontakten med mamma.

Stine växte upp i Baerum. Morföräldrarna hade flyttat dit för att komma bort från stämpeln att ha en dotter som var narkoman. Medan andra barn höll sin mamma i handen den första skoldagen gick Stine mellan mormor och morfar.

– Morfar var den jag kunde prata om allt med. Mormor var nog mer praktisk. De höll sig verkligen unga genom att ha ett barn i huset. De kunde ju inte bli gamla när de hade mig, berättar Stine.

Öppen med mammans missbruk

Stine fick ibland frågor om sin mamma.

– I början brukade jag säga att mamma var på semester och att jag bara skulle bo hos mormor och morfar ett tag. Det tog många år innan jag förstod att mamma var narkoman.

När hon började gymnasiet berättade Stine själv för klasskamraterna.

– Ja, säger Stine. Jag valde tidigt att vara öppen med att mamma var narkoman. När jag blev vuxen och träffade människor som hade fördomar lät jag dem prata klart innan jag sa: ”Mamma är narkoman.” Då blev de helt ställda.

Stine minns att mammans livsstil färgade av sig på henne.

– Jag märkte att folk tänkte: Om din mamma är sådan är du kanske också det. Men hennes livsstil är ju inget som hänger ihop med mig. Mamma och jag hänger ihop, men jag har aldrig skämts för att mamma är narkoman.

Lise spricker upp i ett leende:

– Jag är otroligt stolt över Stine och jag känner mig ödmjuk och glad över hur hon känner.

Sågs under högtider

Till jul och andra högtider fick Lise komma hem till dottern om hon inte var påverkad.

Ibland gick det bra, andra gånger inte. Stine minns osäkerheten. Skulle mamma vara med på julafton?

– Det värsta var när du ringde och ställde in eftersom du knarkade. Det var väldigt tufft. Mormor och morfar försökte skydda mig från det.

Stine var nio, tio år när Lise tillsammans med morföräldrarna berättade sanningen om varför hon inte kunde bo med sin mamma. Stine minns det väl.

– Det var väldigt svårt för mig. Jag kände ju ingen som knarkade och jag var säker på att andra skulle döma mig.

Hon minns att hon råkade höra när andra barns föräldrar sa: ”Stines mamma är narkoman så du får inte vara med henne.”

– Det är det mest ångestframkallande jag minns från barndomen. Men det har lyck ligtvis inte lämnat några bestående spår. Och barnen var ju inte eniga med sina föräldrar.

Det var vid den här tiden Stine skrev ett kort till sin mamma. Det stod: ”Kära mamma. Jag tycker om dig fast du är narkoman.”

Kortet följde Lise i alla år – genom otaliga avgiftningsförsök och missbruksperioder.

– Varje jul tar jag fram kortet och hänger det i julgranen. De orden betyder så mycket för mig, säger Lise.

Det är inte mycket i Lises utseende som skvallrar om hennes historia. Tänderna är fixade och hon får behandling mot hepatit C. Med den försvinner de sista spåren av missbruket. I alla fall de synliga.

– Det hade ju kunnat vara mycket värre, påpekar Stine.

– Ja, erkänner Lise. Jag hade ju kunnat få hiv. Eller hjärnskador efter överdoser.

Lämnade behandlingshemmet

När Stine var 16 år lämnade hennes mamma behandlingshemmet. Hon var drogfri och Stine bestämde sig för att flytta till sin mamma som då bodde i Sandvika.

– I den åldern var det roligast att bo hos mamma, berättar Stine.

– Det var väldigt fint och vi levde som en mor och dotter ska, säger Lise.

– Jag var som ungdomar är mest och gick på fester, men jag hade bestämt mig för att aldrig prova droger, säger Stine som i dag arbetar med marknadsföring, är sambo och har sonen Billy, ett och ett halvt år.

Mamma Lise bor i närheten och är barnvakt när det behövs. När hon inte håller föredrag eller ordnar kurser förstås. Som coach och konsulent erbjuder hon en verktygslåda, som hon själv har utvecklat, för att missbrukarna ska slippa stå ensamma utan nätverk och med bara missbrukarvänner när de bestämt sig för att sluta.

Drogfri i 20 år

I dag har Lise varit drogfri i 20 år, det är lika länge som hon knarkade. Vad var det som gjorde att hon till slut lyckades sluta missbruka?

– När jag var på behandlingshemmet minns jag att jag tänkte: Nu vill jag att det här ska ta slut. Kanske handlade det om mognad och ålder. Jag hade misslyckats så många gånger och kände mig så misslyckad.

Hon fick behandling med läkemedel som stoppar suget efter droger. Nu trappar hon ner för att kunna sluta helt.

– Rädslan för att mamma ska börja missbruka igen kommer nog aldrig att försvinna helt. Jag tror inte att hon kommer att göra det, men det skulle ju kunna hända.

Öppenhet. Det är vägen både Lise och Stine har valt. Lise genom sitt arbete och genom att stå upp för den hon är. Stine genom att aldrig skämmas för sin mamma.

– Det är väl jag som skäms i stället, säger Lise.

Stine skakar på huvudet.

– Beroende är en sjukdom och man kan ju inte ha dåligt samvete för att man till exempel haft cancer. Och så har du ju Billy nu och kan göra det bra igen genom honom.

– Ja, det kan jag, säger Lise. Men ändå. Att jag som mor har svikit mitt eget barn – det är något jag måste leva med. Samtidigt vill jag gärna visa att det är möjligt att försonas.

– Jag har aldrig anklagat dig för något. Men du blir aldrig av med skuldkänslorna, oavsett vad jag säger. Samtidigt förstår jag vad du menar. Jag är ju själv mamma och vet hur lite som behövs för att man ska få dåligt samvete, säger Stine.

Morfar och mormor är borta

Morfar dog för tre år sedan. Han hann inte träffa lille Billy. Mormor blev allvarligt sjuk i påskas och gick nyligen bort. Lise och Stine är fortfarande i chock över hur fort det gick och hur ont det gjorde. Kvinnan som bar dem båda genom livet var borta.

– Jag känner mig faktiskt lyckligt lottad som haft den barndom jag har haft. Jag har fått så mycket kärlek i mitt liv, säger Stine.

Om Lise hade kunnat leva om sitt liv hade hon valt en annan väg då hon som rastlös 12-åring stod där i Langesund? Svaret kommer direkt.

– Jag skulle aldrig ha börjat knarka. Jag önskar att jag den gången hade vetat vad konsekvenserna av att röka hasch kan bli.

Så spricker hon upp i ett leende.

– Mitt barnbarn ska få veta så mycket han vill om det så att han inte har lust att prova. Det känns som min livsuppgift att ge honom rätt information.

Av Hege Lovstad Toverud
Foto: Astrid Waller, privat
Översättning: Anette Bülow

Mer intressant innehåll hos allas.se: