Surrogatmamma födde svenska Lindas barn
Linda darrade av förväntan och log lyckligt när hon försiktigt klev in i rummet på kliniken i New Delhi, Indien. Där fanns tre små sängar, i den mittersta låg han liten och ensam med en värmelampa över sig. Långsamt klev hon fram till den lilla sängen, tog upp honom och viskade i hans öra.
– Hej, det är jag som är din mamma. Du är min son och du heter Julian.
Så beskriver Linda det första ögonblicket med sin nyfödde son, när jag träffar henne en solig höstdag. Det är svårt att föreställa sig att den här vackra kvinnan en gång varit så sjuk att hon knappt kunnat resa sig ur sängen, klä på sig eller tvätta sig. Att hon varit helt beroende av andra människor och att hon stundtals varit djupt deprimerad. Men låt oss ta allting från början.
Linda Tregaard växte upp i Åkersberga utanför Stockholm. När hon var 20 år började hon studera mode i London, där hon delade boende med två andra studenter. Tillvaron var stundtals stressig och efter en jobbig virusinfektion kände hon sig ovanligt svag. Så en kväll svullnade hennes fötter enormt. Morgonen därpå glömmer hon aldrig.
– Jag hade ont i lederna och kunde inte böja mina fingrar. Att resa mig ur sängen var en utmaning. När jag slutligen tog mig in i köket blev mina vänner förfärade över att se mig. Min kompis Anette hjälpte mig med kläderna, tandborstningen fick jag avstå eftersom fingrarna inte kunde sluta tag om tandborsten.
Linda åkte till akuten men fick inte den hjälp hon önskade. Då ringde hon till sina föräldrar och tillsammans beslöt de att hon omedelbart skulle resa hem.
Djup depression
I Sverige remitterade en läkare henne till reumatologen på Karolinska sjukhuset. Där konstaterade man att hon led av akut reumatoid artrit även kallat ledgångsreumatism, RA. Linda fick veta att sjukdomen troligtvis legat latent och brutit ut i samband med den virusinfektionen hon tidigare hade haft. Läkarna satte in medicin, lokala kortisonsprutor och cellgifter.
– Jag hamnade i en djup depression. Hur skulle mitt liv se ut med mediciner, cellgifter och sprutor? Fanns det risk för att jag skulle behöva rullstol? Skulle en man någonsin finna mig attraktiv? Kunde jag få barn?
Efter fem månader med anpassade läkemedel kände hon sig bättre och åkte tillbaka till England och slutföra studierna. Fyra månader senare träffade hon Erik. Linda skiner upp när hon berättar:
– På lucia 1999 bjöd jag hem en killkompis och hans flickvän. Min kompis frågade om han kunde ta med sig en kollega. Det var Erik.
Linda och Erik blev tillsammans och flyttade ihop.
Erik arbetade på en investmentbank i London och efter examen fick även Linda jobb i London. Efter några år åkte hon hem till Sverige för att operera in en axelprotes och kände att hon ville stanna kvar här hemma. Hon ville ha familjen nära när sjukdomen gjorde sig påmind och hon ville inte belasta Erik som hade fullt upp med sitt jobb.
– Min kropp var helt oberäknelig. En dag hoppade käken ur led, nästa gång var det en tå eller ett finger.
I Sverige fick hon ganska omgående ett designerjobb. Erik stannade kvar i London tills 2006 då de gifte sig och Erik flyttade till Sverige.
Linda fortsatte med sina mediciner, sprutor och cellgifter. Under en jobbresa i Hong Kong fick hon ett skov och blev därefter sjukskriven.
– Det var då jag började tänka på barn. Men problemet var att jag var tvungen att sluta med medicinerna om jag ville bli gravid.
Så började den långa smärtsamma resan för Linda och hennes man. Utan medicinen blev hon allt sämre. Till slut var hon så svag att hon knappt orkade hålla i en pocketbok.
Födde med kejsarsnitt
Efter flera månader fick paret äntligen ett positivt besked; De väntade barn. Men den nyvunna lyckan varade inte länge. Under ett ultraljud i vecka 12 upptäcktes att fostret inte levde.
– Missfallet gjorde att jag föll ner i ett svart hål. Jag kunde knappt stiga ur sängen längre. Erik fick hjälpa mig med allt. Den enda sysselsättning jag hade var en daglig promenad mellan vår lägenhet och kvarterskondiset där jag blev stammis och satt och läste skvallertidningar om dagarna.
– Mitt tillstånd blev bara sämre. Jag minns speciellt en dag när det var så otroligt kallt ute. Jag hade en jacka som jag inte klarade av att knäppa själv. Då fick jag gå in på pressbyrån och be expediten hjälpa mig. Det var otroligt genant.
Linda tog kontakt med Sophiahemmet för att höra om en provrörsbefruktning kunde påskynda gravidprocessen. Men de hann aldrig påbörja en IVF, utan lyckades ännu en gång bli gravida på naturlig väg.
I maj 2009 föddes dottern Juliette med kejsarsnitt. Linda tog hjälp av en au pair som hjälpte henne med de viktigaste bestyren. Tack vare henne och ett antal hjälpmedel kunde hon ta hand om dottern trots sin svåra sjukdom.
Läste om surrogatmammor
Livet rullade på och sjukdomen hade hon under kontroll tack vare mediciner och sprutor. Efter en tid dök tankarna på ett syskon upp.
– Det fanns flera anledningar till att vi ville skaffa ett barn till. För Erik som har en mamma i Thailand och vuxit upp med sina farföräldrar var det extra viktigt med en kärnfamilj och även för mig som var kroniskt sjuk. Vilken finare gåva kunde vi ge Juliette än någon att dela sin uppväxt med?
De valde att inte adoptera och att genomgå ytterligare en graviditet var aldrig ett alternativ. Läkarna sa nej och ett samliv utan mediciner var dessutom otänkbart. Så här skriver hon i sin bok Jaga storken:
Min kropp var stel och smärtade vid beröring. Bara tanken på fysisk kontakt stressade mig enormt och det var omöjligt att känna njutning i en situation där jag var rädd för att min man skulle stöta till en inflammerad led och att jag skulle skrika rakt ut av smärta.
En dag bläddrade Linda i det brittiska magasinet Marie Claire. Där läste hon ett reportage som handlade om surrogatmödrar i Indien.
– Erik var till en början skeptisk. Men när han hade fått fundera ändrade han sig.
För att spara tid undersökte Linda möjligheten att få göra de förberedande hormonbehandlingarna i Sverige. Hon kontaktade Sophiahemmet.
– När min gynekolog ringde tillbaka var han arg och sa att han inte tänkte riskera att bli av med sin läkarlegitimation för att hjälpa mig. Jag blev ledsen över hans otrevliga bemötande eftersom jag inte alls förstod att det jag bad om var olagligt.
Födda på samma dag
Påsken 2011 åkte hela familjen Tregaard ner till New Delhi. De uppsökte och fattade genast tycke för den indiska läkaren Dr Shivani, grundaren av ISIS IVF Hospital och SCH Healthcare. Shivani skulle plocka ut Lindas ägg när de var mogna, se till att de befruktades med Eriks sperma och därefter plantera in embryon i en eller flera surrogatkvinnor. Processen var lång och invecklad. Linda beskriver den detaljerat i sin bok.
Linda berättar om mötet med surrogatkvinnorna:
– Vi var jättenervösa. Dr Shivani hade valt ut två kvinnor som befann sig just i min menscykel så att embryot lättare skulle fastna. Tillsammans med en tolk fick vi träffa dem en i taget.
– Den första kvinnan var i 25-årsåldern, ganska reserverad och allvarlig. Hon kändes nervös och jag undrade om hon verkligen ville det här. Den andra kvinnan var i min ålder, hette Nandita och hade tre barn sedan tidigare. Hon mötte oss med värme, tog min hand och sa att hon hoppades att Gud skulle välsigna oss med ett friskt barn. Nandita berörde oss båda, dessutom såg vi det som ett tecken att vi var födda samma år och på samma dag!
Två ägg från Linda planterades in i var och en av kvinnorna. Därefter reste familjen Tregaard hem till Sverige. Nu återstod bara väntan.
Barnbesked via mejl
Efter två veckor fick familjen besked via mejl. Nanditas embryo hade fastnat och hennes graviditet fortlöpte komplikationsfritt. En kylig dag i december ringde mobilen. Linda skrattar när hon minns.
– Jag såg att samtalet kom från Indien och svarade genast. Jag hörde Dr Shivanis glada röst. Hon gratulerade till en fin liten pojke. Vår son hade fötts tre veckor för tidigt men både han och Nandita mådde bra.
– Tårarna var omedelbara, jag blev överlycklig och vände mig mot snabbköpskassörskan och utbrast, ”Jag har blivit mamma.” Hon tittade oförstående på mig och måste ha undrat om jag var vid minna fulla sinnen.
Dagen därpå reste familjen till Indien för att hämta hem sonen Julian. De ville också tacka Nandita och Dr Shivani en extra gång.
Linda berättar att omgivningen stöttat dem under hela processen men är väl medveten om att surrogatfrågan delar samhället i övrigt.
– När vi valde surrogatalternativet följde vi vår längtan. Vi står för vårt val och har respekt för att andra människor har åsikter kring detta och att det är ett kontroversiellt beslut. Men vi hjälpte varandra att uppnå någonting vi båda ville ha.
Linda berättar att boken hon skrivit är i första hand skriven för att ge Juliette och Julian tillgång till hur de kom till samt att förändra bemötandet av gravida reumatiker inom vården.
Innan vi skiljs åt frågar jag Linda om hon och Erik skulle kunna tänka sig att göra om samma resa med facit i hand.
– Absolut, vi har ju fått den underbaraste gåva man kan få! Det är värt allt!
Text: Katarina Markiewicz
Foto: Ulf Berglund
Fakta om surrogatmödraskap
Idag är surrogatmödraskap tillåtet i olika former i 12 av 27 EU-länder, Asien, Afrika och i USA. I Indien är kvinnorna aldrig mer än 35 år gamla. De har alla barn sedan tidigare och måste vara gifta. Kvinnorna väljer detta arbete för att kunna ge sina egna barn en bra utbildning och höja sin familjs levnadsstandard.
I Sverige är det olagligt att assistera surrogatmödraskap. För en tid sedan tillsattes en utredning som skulle se över förbudet. I dag (24/2-16) presenterades resultatet som kom fram till att surrogatmödraskap även fortsättningsvis ska vara förbjudet i Sverige. Även om surrogatmodern ställer upp frivilligt och gratis.
Regeringens utredare föreslår däremot att tillåta provrörsbefruktning med enbart donerade könsceller. Det är inte heller olagligt att åka utomlands och genomföra surrogatmödraskap i länder som tillåter det.
Nyfiken på Lindas bok?
Jaga storken av Linda Tregaard, Indiko förlag. Överskottet av försäljningen går till hjälporganisationen Chilla som arbetar för utsatta barn i Indien. Läs mer och köp boken här (reklamlänk) eller här. (reklamlänk)