Susanne Fellbrink: Min röst försvann när jag tappade bort mig själv

Redan som mycket ung var Susanne Fellbrink en duktig sångerska och hon sjöng gärna inför publik i mindre sammanhang. Hon älskade att glädja andra med sin sång, men kände sig för blyg för att vilja satsa fullt ut på en artistkarriär.

Hon hade redan nosat lite på branschen och insett att man lätt blev överkörd av tuffa skivbolagsdirektörer som ville forma och styla sina artister efter eget huvud.

– Så jag la det där på hyllan och jobbade bland annat som resesäljare. Jag träffade min man, fick barn och fortsatte att ta enstaka uppdrag som festsångerska. Men viljan att göra andra glada pockade på, sången var ett viktigt uttryckssätt för mig.

– Jag kände mig inte så bekväm med att synas och höras, men på scenen klev jag in i en annan roll. Där var jag inte den privata, blyga Susanne, säger Susanne som beskriver sig själv som en person med gott självförtroende men med dålig självkänsla.

Susanne Fellbrink startade skivbolag

1997 startade hon ett eget skivbolag, eftersom hon själv ville bestämma över sin musik och sin image, och artistkarriären tog fart. Därifrån var steget inte så långt till att dra igång nya projekt. För drivkraften att få göra sin grej på egna villkor var stark.

Mellan 2006 och 2011 ägde och drev hon en festvåning i hemstaden Sundsvall, en erfarenhet som var lärorik och rolig. Under hennes ledning blev festvåningen både mysig och familjär, men att både vara entreprenör och projektledare var krävande.

Hon kände även viss skepsis från omgivningen.

– Det är en tuff bransch. Som kvinnlig entreprenör i en mindre stad är man nog mera utsatt för ”skitsnack” och jag var oerhört mån om att inte stöta mig med någon, samtidigt som jag inte ville göra avkall på mina mål. Det var en balansakt att våga vara chef och samtidigt vara en i gänget, vilket jag ju ville vara.

– Jag gick hellre direkt från scenen till disken än minglade bland gästerna. Jag gillade inte känslan, det var som att jag suktade efter beröm…men det är ju inte jag!

De böcker som Susanne många år senare skulle skriva utspelar sig just i artistbranschen. Hon menar att frilansande kulturarbetare är en yrkesgrupp som sällan gestaltas i litteraturen.

”Måste vara hårdhudad”

– Många tror att det är glammigt hela tiden, men det är väldigt mycket slit till ofta dåliga villkor. Jag har suttit på ölbackar i någon skrubb i väntan på att gå upp på scenen, det är inte frågan om någon lyx. Man behöver vara hårdhudad för att överleva. Men det är jag ju inte heller, säger Susanne med ett skratt.

Hon gör mycket riktigt ett behagfullt och vänligt intryck. Det är svårt att föreställa sig Susanne peka med hela handen. Ändå finns där en styrka och ett driv under den mjuka ytan som handlar om att få göra det hon brinner mest för – och se till att det händer.

– Jag är impulsiv till min natur och har aldrig varit rädd för att dra igång projekt och tänka kreativt. Men jag hade inte klarat det utan stödet och förståelsen från min familj. De är de viktigaste i mitt liv och går alltid först.

Susanne och Hansi, som är före detta musiker, har varit ett par i 36 år och har stöttat varandra växelvis i sina respektive karriärer. Tillsammans har de två, i dag vuxna, söner.

– De där fem åren med festvåningen var turbulenta. Min ambition var att ordna en kulturmötesplats, men jag insåg till slut att det var alkoholförsäljningen det hängde på för att få det att gå runt och det var ju inte det jag ville koncentrera mig på. Därför bestämde jag mig för att stänga ner verksamheten, berättar Susanne.

2011 stod hon där, utan sin festvåning, och funderade på vad hon ville göra med resten av livet För att få ordning på sina tankar började hon skriva, bland annat vardagskrönikor på Facebook som fick fin respons.

Susanne Fellbrink fick värk och tappade rösten

Skrivandet fungerade som terapi. Hon gick en skrivarkurs i Stockholm, där hon påbörjade manuset som skulle bli hennes första bok. Hon släppte också ytterligare en skiva 2012 och åkte ut på en lastbilsturné. Samtidigt kände hon starkt att hon inte längre orkade hålla på och marknadsföra sig, det tog alldeles för mycket kraft och energi.

– Jag ville bara stanna hemma och dra täcket över huvudet. Jag fick värk i hela kroppen, blev håglös och trött. Till slut tappade jag rösten, jag kunde inte prata, säger Susanne sakta och låter blicken vila på en punkt långt borta.

Susanne sökte vård

Hon blev orolig. Tänkte att hon led av någon allvarlig sjukdom och sökte vård. Men läkaren hittade inget fysiskt fel. Trots det fortsatte Susanne att pipa och kraxa så kraftlöst att det nästan inte gick att höra henne. Hon hade blivit en skugga av sig själv, glansen och glöden var borta.

Susanne berättar med ett sorgset leende att vänner som mötte henne på stan under den här perioden inte kände igen henne, eftersom hennes inre ljus hade slocknat. Det var ett skal som gick omkring.

Hon skickades till en logoped i Stockholm som bad henne att läsa upp en saga. Susanne läste, men rösten var så svag att logopeden knappt kunde höra henne. Hon frågade: vad har du jobbat med?

– Sångerska…

Svaret var tragikomiskt. Här satt en blek sångerska med kutiga axlar och kraxade som en skadeskjuten fågel. Det fick logopeden att haja till. Hon sa:

– Det är inget fel på din röst. Du har ju tappat bort dig själv! Sitt inte hemma och mögla, ge dig ut och gläd andra med din röst och din talang!

Logopeden satte fingret på något väsentligt och det fick Susanne att rycka upp sig. Det stämde att hon hade tappat bort sig själv. Hon kände sig vilsen och visste inte vad hon ville med sitt liv.

Efter kontakt med en psykolog fick hon rådet att börja ta mera plats och våga säga ifrån. Hon hade fram till den punkten varit intill självutplåning snäll och ursäktade sig nästan för sin existens. Hon var så mjuk att hon blev osynlig. Men det gick att avhjälpa, sa psykologen, och uppmanade henne att börja öva direkt i sin vardag genom att ta plats och våga vara arg.

Susanne ler när hon berättar hur hon redan samma dag hamnade i en kö i en butik, när någon trängde sig före och ställde sig framför henne; som om hon var osynlig.

– Jag tog sats och sa ifrån. Kön går där borta!

Och till Susannes förvåning accepterade kvinnan det utan protester. Det var en skön känsla att äntligen säga ifrån och inse att det inte var så farligt.

Hon menar att folk ofta antar att hon som artist är kaxig och lite stroppig. Genom att bete sig allt annat än kaxigt, utan tvärtom ödmjukt och självutplånande, har hon förmodligen undermedvetet velat kompensera för fördomarna. Hon har brutalt tagit ner sig själv på jorden för andras skull, men har glömt bort att sätta egna gränser.

Efter mötet med logopeden bestämde hon sig för att starta en kör. Det var ett sätt att sprida glädje till andra och samtidigt få utlopp för det egna behovet av att sjunga, men utan alla de krav som ställs på en artist.

Som körledare måste jag ta Måste ta kommandot

– Efter ett tag insåg jag att som körledare måste jag ta kommando över min kör, det funkar inte att låta alla bestämma, då blir det kaos. Körledandet har lärt mig att bli tydligare med mina ja och nej. Jag har ju alltid varit ledare, men har bett om ursäkt för mig själv. Då blir det inte bra, konstaterar Susanne, som skriver alla körarrangemang till PopiTopp-kören.

Efter reklamen: Se också: Allsång 2022 – Här är artisterna som uppträder

I dag mår hon bättre än någonsin och kan också titulera sig författare med fyra utgivna böcker om karaktären Cilla, som, liksom Susanne, verkar i artistbranschen. Merparten av sin tid lägger hon numera på skrivandet – hennes deckarserie ska översättas till sex språk, så hon vet att det finns läsare därute.

– Cilla har många drag av mig och den som läser alla mina böcker kronologiskt kommer också att få följa min utveckling som människa, artist och entreprenör.

– Det känns fint att det är så många kvinnor som hör av sig och säger att de känner igen sig i Cilla. Även om sången fortfarande betyder mycket så har skrivandet idag blivit mitt viktigaste redskap för att använda min röst på bästa sätt.

Detta är Susanne Fellbrink

Ålder: 56 år.

Familj: Maken Hansi och två vuxna söner.

Bor: I Sundsvall.

Gör: Sångerska, körledare och författare. Aktuell med boken Än brinner lågan (Bokfabriken).