Teresia: ”Vi dövblinda klarar mycket mer än man tror”

Dövblinda Teresia dansar

Ett mycket ovanligt syndrom har gjort Teresia dövblind. Men det hindrar henne inte från att dansa, spela nyckelharpa och att inreda sitt hem i sina favoritfärger. ”Dövblinda klarar mycket mer än man tror”, säger hon.

Musiken dånar ur högtalarna i Karlholms Folkets Hus. En ung kvinna buggar med sin danspartner och lärare Kjell Mattsson. Hon rör sig elegant och säkert till musikens rytm och följer sin kavaljer. De snurrar och skiljs åt innan hon återfinner hans hand som drar in henne i nästa snurr.

Kan dansa med hjälp av hörapparat

Glädjen lyser om Teresia Lindberg, 27, när hon dansar. Och dansa kan hon, trots att hon är dövblind. Hon har ingen syn kvar, men kan fortfarande höra lite med hjälp av starka hörapparater.

– Jag vill visa att vi som saknar både syn och normal hörsel klarar mycket mer än man tror. Jag vill krossa fördomar.

Och det är inte bara en fördom Teresia krossar, utan en hel rad. Med hjälp av ledarhunden Hilli, en svart labrador, går hon hem till lägenheten i Skärplinge där hon bor själv.

– Ja, att bo själv är det inte många som tror att jag skulle klara. Men det går bra – med lite hjälp förstås.

Teresia har god hjälp av sin ledarhund Hilli när hon är ute och rör sig.

Ledarhunden Hilli är ovärderlig för Teresia och gör det möjligt för henne att ta sig ut utan att krocka med stolpar och cyklister.

Teresia har en boendestödjare som följer med henne och handlar ibland, eller hjälper till att steka mat.

– Då hjälps vi åt. Jag förbereder allt jag kan, men jag kan inte se om köttfärsen är lagom brynt, så det får jag hjälp med. Och Hilli hjälper mig när jag går ut, för att undvika stolpar och cyklar.

Har kvar sitt färgminne

Lägenheten har hon övertagit från sin syster som bodde här förut.

– Hon har samma ärftliga diagnos som jag men kan fortfarande se, och hon har valt en del av sakerna här. Som den där svepasken med rosa blommor på.

Teresia pekar, hon vet var den står, och hon har färgminnet kvar. Systrarna föddes med en genetisk mutation som är mycket ovanlig, där både synen och hörseln gradvis försvinner för att till slut vara helt borta. Syndromet heter FOAR och det är bara hon och systern i hela Sverige som har den.

– Eftersom jag minns färgerna och vet vad jag tycker är snyggt och passar ihop har jag valt kökets färger själv. Vitt och svart , trots att alla sa till mig att jag ju inte kunde ha svart kakel. Nu tycker de att det är snyggt! säger Teresia och skrattar.

Tolken tecknar i hennes hand

Hon har goda hjälpmedel som gör att hon kan höra vad folk säger, särskilt om de pratar i mikrofoner som förstärker ljudet i hör apparaterna.

Hon talar snabbt och tecknar livligt med händerna – ett språk som de flesta inte förstår.

– Ja, jag har fått lära mig flera språk. Mitt första språk är talad svenska, och när jag fortfarande kunde se något lärde jag mig vanligt teckenspråk med gester.

Nu kan hon boka en dövblindtolk som kan vara med på läkarbesök och andra viktiga möten.

– Tolken tecknar i min hand, eller ritar på min rygg när vi kommer in i ett rum så att jag får en större bild av hur det ser ut och vad som händer. Och nu har jag också fått lära mig punktskrift.

Arbetar som massageterapeut

I dag arbetar Teresia halvtid efter att ha gått en utbildning till massageterapeut.

– När man förlorar vissa sinnen, som syn och hörsel, växer sig andra sinnen starkare. Nu är känseln mitt första sinne, och därför tror jag att jag passar bra som massageterapeut. Jag tycker i alla fall mycket om att träffa människor och hjälpa.

Mobbades i grundskolan

I grundskolan blev hon mobbad eftersom hon inte var som andra.

– Jag blev retad för att jag hade konstiga glasögon, och barnen härmade mig när jag sa till dem att jag inte hörde. Det var tunga år. Som tur var hade jag min familj som stöd.

Men livet vände när hon fick gå på ett gymnasium för syn- och hörselskadade i Örebro.

– Där var ju alla mer eller mindre som jag! Och där fanns hjälpmedel, som hörselslingor i klassrummen. Jag blev stärkt av att flytta hemifrån och ta eget ansvar.

Teresia växte. Hon åkte buss själv till och från skolan.

– Där fick jag vänner och kände att jag var en del av gänget. Det var som att livet började. Jag fick bekräftat av kamraterna att jag betydde något.

Sorg när synen försvann

Men svårigheterna för Teresia var inte över.

– Det var en sorg när synen gradvis försvann. Från början såg jag suddigt eftersom jag var starkt närsynt. Men när jag var 20 år kom den slutliga förlusten.

Teresia har olika hjälpmedel som hjälper henne att läsa sms till exempel.

Teresias hjälpmedel gör att hon kan läsa sms med mera.

Teresia hade gått igenom många operationer och hoppades in i det sista att hon åtminstone skulle få ha kvar sin ledsyn.

– Jag ville kunna ta mig själv till Uppsala med tåget, ta en latte på vägen och hitta dit jag skulle.

Men verkligheten hann ikapp henne vid ett tillfälle när hon satt i en bil på väg till en 50-årsfest i Enköping och somnade.

– När jag vaknade igen hörde jag att det regnade, och såg att det var mörkt ute. Jag frågade pappa vad klockan var, och han sa att det fortfarande var dag. Jag hade förlorat det sista av min syn! Allt var grått. Jag satt i ett hörn på kalaset och grät hela kvällen.

Kan spela musik

Men tiden läker många sår, och i dag har Teresia anpassat sig. Hon lever ett gott liv.

– Vardagen är tuff men jag har accepterat min situation.

Som mindfulnessövning brukar Teresia spela nyckelharpa, ett instrument hon började lära sig när hon var åtta år. Hon kan fortfarande höra tillräckligt för att kunna spela.

– Men nu när jag inte ser kan jag inte längre spela tillsammans med andra. Men häromåret spelade jag på min systers bröllop!

I framtiden hoppas hon kunna fortsätta som massageterapeut.

– Ja, där är det bara jag och kunden och mina händer. Man kan göra så mycket utan att se!

Önskar att folk sa hej

Så småningom vill Teresia flytta in till Uppsala.

– Det skulle vara härligt att kunna träffas och umgås oftare med min storasyster som bor där. Stan ger också större möjligheter för mig eftersom det går fler bussar, finns tydliga ledstråk och raka linjer och är nära till både vänner, nytta och nöjen.

Det enda hon saknar i Skärplinge är vänner i sin egen ålder.

– De vågar kanske inte ta kontakt – men jag vet att vissa ibland frågar mina föräldrar hur jag har det. Själv ser jag dem ju inte, men jag önskar att de vågade ta mig i armen och säga hej!

Av Carin Hedberg

Foto: Pernilla Wahlman

Mer intressant innehåll hos allas.se: