Tina: Jag hann aldrig ta farväl av farmor

Tina hade ett nära och kärleksfullt förhållande till sin farmor. Men dagen då hon fick veta att hennes farmor gått bort drabbades hon av dåligt samvete. Det var så mycket hon inte hade hunnit säga. Hon hade inte hunnit ta farväl och inte hunnit tacka ordentligt för allt hon gett henne.

Men Tinas farmor hade skrivit ett brev.

Hur nära stod du din farmor?

– Väldigt nära från allra första början. Hon passade mig ofta när mamma och pappa jobbade. Hon hämtade mig varje torsdag när jag gick på dagis och det var veckans bästa dag. Hon var 60 år äldre, men snabb och rolig. Hon hade rosa gympaskor med glitter på och lekte med mig på lekplatsen.

Gjorde allt för mig

Jag var hennes första barnbarn och hon kunde gå genom eld och vatten för mig.

När jag blev tonåring fick jag andra intressen, jag gick med vänner på bio och förälskade mig i en pojke i parallellklassen. Men jag glömde aldrig farmor. Tvärt om. Jag tog med mig mina vänner hem till henne efter skolan. Vi lyssnade på musik tillsammans och farmor fick veta våra hemligheter.

Hon var skild från farfar och bodde ensam, men hennes hem var levande och spännande. Hon hade alltid något på gång. Hon målade och lagade mat och hon bakade kakor till oss som vi åt tillsamman med henne i soffan medan vi tittade på amerikanska talkshows, som mina föräldrar hatade. Till jul pyntade hon hela huset och hon var en mästare i att fläta hjärtan.

Stöttade i tonåren

Det var både hjärtesorger och fnitter i tjejgänget, allt det som hör tonåren till och farmor var en god lyssnerska. Hon avbröt inte, mästrade inte och bagatelliserade aldrig mina problem.Om jag bad henne om råd gjorde hon sitt bästa för att ge mig ett, men ofta försökte vi lösa problemen tillsammans. Hon gav sig verkligen tid med mig.

När jag fyllt 20 flyttade jag hemifrån. Det låg studentbostäder 50 meter från farmor och jag fick ett rum där när jag utbildade mig till lärare. Allting ordnade sig till det bästa och mina korridorkamrater var fina, särskilt en av dem, Magnus, som pluggade till ingenjör.

Magnus var min första stora kärlek och jag var galet förälskad. Farmor föll pladask. Kanske för att hon såg hur glad han gjorde mig. Min farmor uppmuntrade mig alltid och tvivlade aldrig på mina val.

Men förhållandet med Magnus varade inte. Han slutade att vara snäll och trevlig mot mig och det uppfattade farmor som frågade om det inte var dags för mig att bli glad igen. Det finns många fiskar i sjön sa hon och tittade på mig med ett leende. Jag kunde inte låta bli att skratta. Hur vet du det? frågade jag.

Och hon fick rätt. Jag blev glad igen utan Magnus och det fanns andra fiskar i sjön.

Började glömma

Men så blev farmor sjuk.

Hur yttrade det sig?

– Det började med att hon glömde att vi bestämt att träffas.

Först tänkte jag att det kanske inte var så konstigt för farmor hade ju alltid så mycket omkring sig, men det blev värre och värre och jag kunde se att det plågade henne. Hon började kalla mig för min mammas namn, hon var förvirrad och bekymrad över det.

Jag tyckte hon skulle gå till doktorn och hon funderade och nickade. Vi satt i hennes vardagsrum och drack te och åt småkakor. Hon anförtrodde mig att hon var rädd att det var något fel med huvudet.

Som jag önskade att farmor för en gång skull hade fel. Tanken på att det skulle hända något med henne var outhärdlig.

Hon var vid det laget över 80 år och hade ett långt och gott liv bakom sig, men för mig var hon inte gammal. För mig var hon tryggheten, någon som alltid funnits och ingenting hemskt fick hända henne.

Grät tillsammans

Fick hon en diagnos?

–Ja, en månad senare fick jag veta att hon haft rätt. Det var något fel med hennes huvud. Det är alzheimer berättade hon och börjad gråta.

Farmor hade gråtit öppet förut, hon hade aldrig varit rädd för att visa sina känslor, men denna gången var det annorlunda. Hon var otröstlig och det var jag också. Jag visste ju vad det innebar. Så småningom skulle det inte bara vara namn och möten hon glömde bort, utan mer betydelsefulla saker. Och snart skulle hon inte känna igen oss och på sätt och vi skulle vi inte känna igen henne heller.

Skällde på mig

Det tog lång tid för mig att vänja mig vid tanken. Jag hälsade på ofta och de var svårt att se hennes förändring. Från att ha varit utåtriktad och leende blev hon arg och nervös. Hon skällde ofta på mig och jag visste att det var sjukdomen och inte min riktiga farmor, men det gjorde ont ändå.

Jag försökte prata med min far om det för han måste ju också vara påverkad av det som hände, tänkte jag och det var han säkert också. Men han tog det på ett helt annat sätt. Han sa att det var förväntat och inte så konstigt. Farmor var ju gammal. Hon hade haft ett långt, bra och händelserikt liv och självklart var det sorgligt men så var det att bli gammal.

Vi lever inte för evigt, me-nade han och jag blev arg. Sjäkvklart visste jag det, men varför måsta han säga så? Både han och mamma verkade opåverkad av situationen och jag kände mig så ensam i min sorg.

Kunde hon bo kvar hemma?

–  Nej, farmor flyttades gans ka snart till ett demensboende och det var bra för henne.

Personalen var fantastisk. Det var alltid rent och fint på hennes rum som ofta var fullt av blommor från besökare och det satt ofta en sköterska och pratade med henne när jag kom. Det tröstade mig att se att hennes sista tid blev värdig och jag hade en bra kontakt med sköterskorna, särkilt en som hette Karin.

När farmor dog ett år senare var det Karin som ringde och berättade det. Hon hade också informerat mina föräldrar.

Hann inte ta farväl

Först var jag lättad över att farmor fått frid, men när jag stod ensam i köket på min studentkorridor blev jag med ens förtvivlad. Det kändes som om jag inte hunnit säga farväl ordentligt. Det var så mycket som jag ville tacka min farmor för.

Några dagar senare cyklade jag till boendet för att gå igenom hennes saker. Mina föräldrar var där, men de gick hem efter ett tag. Jag blev sittande i rummet. Det luktade fortfarande farmor och jag blundade. Det var så konstigt att jag aldrig skulle få träffa henne igen, men det värsta var att jag inte hade sagt hur mycket jag älskade henne.

Lite senare knackade det på dörren. Det var Karin. Hon tittade på mig med blanka ögon och sa att hon skulle komma att sakna min farmor och att hon varit något alldeles speciellt för hela personalen.

Brev fullt av kärlek

Sedan räckte hon mig ett brev och berättade att hon lovat min farmor att ge mig det. Brevet hade farmor skrivit innan hon flyttade till demensboendet. Du betydde allt för henne, sa Karina, torkade sig i ögonen, log och gick.

Mina händer skakade när jag öppande brevet. Jag vek upp de fyra arken och såg farmors mjuka handstil och saknaden drabbade mig igen. Jag kunde inte fatta att hon var borta.

Brevet var långt och jag höll det försiktigt. Farmor skrev om saker som vi upplevt tillsammans när jag var barn. Jag mindes det mesta men här fanns också nya upplysningar.

Innan jag glömmer allting är det något jag vill att du ska veta, skrev hon på sista sidan. Jag har haft en sådan fantastisk tur som har haft dig som barnbarn. Tänk att jag fått lov att vara en så stor del av ditt liv. Din tillit och din omsorg har varit av stort värde för mig. Jag har känt mig så älskad och jag hoppas att du vet att jag älskar dig över allt annat på jorden.

Jag höll brevet mot bröstet och lät tårarna rinna. ”Det vet jag”, viskade jag.

Brevet slutade med ett vackert hjärta och jag mindes att hon en gång lärde mig att rita hjärtan. Min farmor lärde mig så mycket och jag tänkte där att jag skulle sakna henne för evigt.