Ugglor sprider glädje på barnsjukhuset i Odense
Melina är förväntansfull. Idag ska hon ge en present till sin bästa vän. Presenten är mjuk, har gröna kortbyxor och runda glasögon. Melinda har döpt den till Milo. Den har näbb och klor och med lite god vilja kan man säga att den liknar sin mottagare.
– Melina insisterade på att My denna gång skulle få en present som kan bli hennes bästa vän, berättar Melinas mamma, Mie Brøndby, som liksom sin dotter har sett fram emot att än en gång få hälsa på My och hennes fjäderklädda kamrater.
Den 4-åriga sparvugglan My besöker med jämna mellanrum barnavdelningen på universitetssjukhuset i Odense på Fyn, Danmark, tillsammans med sina vänner dvärguven Hans, 2 år, och hornugglan Ullu, 5 år.
– Jag har hälsat på många gånger med mina ugglor, berättar Joan Dusi som för fem år sedan kom på idén att låta de tama ugglorna sprida glädje bland barn på sjukhuset.
– Det började egentligen med att jag för fem år sedan tog med Ullu till Harry Potter-dagarna som äger rum varje år här i Odense. Folk fick hålla och klappa honom för en liten slant som jag sedan donerade till cancerforskning.
I början var de nog lite rädda men när de märkte hur tama ugglorna är visste glädjen inga gränser
Första året samlade de in 9 000 kronor, andra året 13 000 kronor och året därpå landade summan på 17 000 kronor.
– Redan från början undrade folk om jag brukade besöka förskolor och skolor. Då kom jag att tänka på att barn på sjukhus inte hade möjlighet att se och klappa ugglorna.
Barnen blev överlyckliga
Hon kontaktade arbetsterapeuten Mette Sorang Kjær på sjukhuset och frågade om det fanns något intresse av besök och fick klartecken. Joan och ugglorna var hjärtligt välkomna.
– Första gången vi var där var fantastisk! Alla barnen var överlyckliga. I början var de nog lite rädda men när de märkte hur tama ugglorna är visste glädjen inga gränser.
Ugglorna kom att betyda något särskilt för en av flickorna.
– Melina har en sjukdom som läkarna inte har kunnat diagnosticera, berättar Melinas pappa Daniel.
Han och hustrun har varit med Melina otaliga gånger på sjukhuset i Odense.
– Hon var en dag gammal när hon blev opererad för första gången. Bukspottskörteln hade vuxit runt tarmen och efter det var vi inlagda på sjukhuset i Holbæck där hon fick genomgå massor av tester eftersom hon inte gick upp i vikt.
Läkarna kunde inte hitta någon förklaring till viktminskningen och familjen skickades vidare till Odense.
– Här började hon äntligen gå upp i vikt eftersom hon fick en fet mjölk som man vanligtvis ger till hjärtsjuka barn. När hon var ett halvt år gammal vägde hon fyra kilo.
Det känns fint att jag för ett kort ögonblick kan glädja barnen vars liv är fullt av sjukdomar
Hemma i Hørve på Själland där familjen bor gick livet vidare ända tills att Melina fick svåra magsmärtor.
– Man upptäckte att magsyra läckte ner till tarmarna och när hon var två och ett halvt år opererades hon i Odense. 30 centimeter tarm togs bort i operationen.
Efter operationen mådde Melina lyckligtvis bättre. Men för tre månader sedan förändrades det.
– Hon började få ont igen och genomgick undersökningar med titthålsteknik, magnetkamera och datortomografi. De visade att tolvfingertarmen var så utspänd att det nästan såg ut som om hon hade två magsäckar. När kirurgen skulle åtgärda det upptäckte han något som läkarna aldrig hade sett förut. Melinas tarm var som hopklistrad till en stor klump som han måste skära upp, räta ut och lägga på plats igen.
Som om det inte var nog upptäckte läkaren tre dagar efter operationen att Melina hade ett hål i tarmen som gjorde att hennes bukhåla blev vätskefylld och som till slut kunnat leda till att hon inte längre fick luft.
– Hon fick opereras akut för detta. Vi har varit inne på sjukhus väldigt många gånger.
Fick tillbaka livslusten
Av förståeliga skäl tappade Melina lusten att göra någonting. Men det vände när hennes lilla fjäderprydda vän kom på besök. Då fick Melina tillbaka livslusten.
Mamma Mie och pappa Dannie blev överlyckliga av att se sin lilla flicka bli glad igen.
– Det var som om hon vaknade till – och plötsligt kunde hon göra saker som hon inte orkade tidigare. Hon föll pladask för lilla My. Och både My och de andra ugglorna är otroligt tama och keliga, berättar Mie som njuter av att se hur Melina tar hand om sin nya bästa vän.
Även ugglemamman Joan är glad.
– Det känns fint att jag för ett kort ögonblick kan glädja barnen vars liv är fullt av sjukdomar. Och när ugglorna och jag har åkt hem har barnen glädje av att prata om djuren och titta på bilderna från mötet. Det är ett härligt avbrott från sjukdomen och trevlig förströelse. För en stund får de något annat att tänka på.
Det är dags för Melina och de andra barnen att säga hejdå till de vackra fåglarna. Melina får hjälpa till att få in dem i sina transportburar.
– My ska inte glömma att ta med sin nye vän Milo i buren, utbrister Melina.
Hon stryker ugglan ömt över fjäderdräkten en sista gång och mamma Mie lovar att hon får träffa sin vän nästa gång som Joan och ugglorna kommer till sjukhuset.
Av Mary Steengaard
Svensk bearbetning: Lisa Södergren
Foto: Alex Tran