Ulla: Dagen då jag fångade statsminister Tage Erlander på bild – misstog mig för en annan

Efter reklamen: Nostalgi – det här kostade bio, kaffe och mjölk förr i tiden

Den 24 februari 2025 var det hundra år sedan Hjalmar Branting, Sveriges första socialdemokratiska statsminister, gick ur tiden.

För 50 år sedan, den 24 februari 1975, läste jag i morgontidningen att Tage Erlander skulle hålla ett minnestal med anledning av Brantingdagen. Jag hade varit sjuk i lunginflammation och efter lång konvalescens hade jag långtråkigt och beslöt mig därför för att lyssna på Erlander.

Vid tolvtiden efter lunch gav jag mig iväg i snöslasket till ABF-huset på Sveavägen. Föreläsningssalen var möblerad med bord för två. För att höra bra och inte somna satte jag mig näst längst fram. Rummet fylldes långsamt på med ålderstigna män och någon enstaka ungdom längst bak. En äldre herre satte sig bredvid mig. I väntan på föredragshållaren roade han folk omkring sig med lustigheter. Jag tyckte att jag kände igen hans röst men kunde inte placera den.

En gänglig Tage Erlander med tjocka glasögon gick upp i talarstolen. Han höll ett långt tal som jag inte minns något av. Däremot var det underhållande att se hans minspel och kroppsspråk.

Efter föredraget fanns det möjlighet till frågor. När någon av de äldre åhörarna fick ordet reste den sig upp. Därefter följde en långdragen inledning där frågeställaren trasslade in sig i krystade formuleringar och konstiga ord. Då frågan äntligen ställdes, om den ställdes, var den oftast obegriplig för mig men även för Erlander. Han svarade på somliga frågor, andra slog han bort.

Läkaren gav mig två år kvar att leva

relationerBengt: Jag överlevde den fruktade sjukdomen

En känd profil

Märkbart irriterad avbröt han frågestunden med en egen fråga till publiken angående Brantings bibliotek. En äldre man i rullstol upplyste oss om att Karl Marx böcker fanns där, fast på tyska.

Uppbrottet närmade sig. Min bänkkamrat vände sig då till mig och frågade:

– Kan du se vad klockan visar på mitt armbandsur? Jag är blind på ena ögat och ser mycket dåligt på det andra.

På handleden bar han en liten fyrkantig guldklocka. Med stor svårighet kunde jag se visarna.

– Kvart i tre, svarade jag och kastade en blick på honom.

Det var skådespelaren Edvin Adolphson.

Erlander samlade ihop sitt manuskript och var på väg att lämna podiet. Då reste sig Adolphson upp och tog till orda med hög och stadig röst.

– Jag var i Lund 1924 och spelade in en film med överliggare. Då studerade du på universitetet där, Tage, men framför allt höll du redan då brinnande politiska tal. I dag tycker jag att du har pratat med samma gnista som på den tiden, inte olikt Hjalmar Branting. Däremot bär du inte svart begravningshatt som Branting alltid gjorde under sina tal. Visste ni förresten att Branting gick i samma klass i skolan som Gustaf V? I dag har vi firat Branting. I morgon kan ni gratulera mig, för då fyller jag år!

Planen som aldrig hann genomföras

samhälleMördaren i Almedalen ville döda fler

Applåder följde och plötsligt var stämningen på topp. Erlander sträckte på sig, tackade med små bugningar och återtog talarstolen och ordet.

– Abraham Lincoln bar alltid cylinderhatt när han inspekterade sina trupper. Vid dessa tillfällen hade han för ovana att rida på en häst som var så liten att hans fötter släpade i marken. Nu ska vi väl inte avsluta mötet här utan en god historia?

Så slog Erlander om till värmländska, en dialekt han var väl förtrogen med sedan sina uppväxtår i Ransäter.

– Jo, det är prästen i kyrkan som uppe från predikstolen ropar till sin församling: ”De som icke ansluter sig till djävulens anhängare reser sig upp!” Alla reser sig upp utom en sjöman som hade nickat till. Prästen fortsätter i barsk ton: ”De som ansluter sig till djävulen och hans gelikar reser sig!” Sjömannen reser sig genast upp. Prästen rusar då rasande ner från predikstolen och banar väg till sjömannen. ”Är det här en fråga om någon slags missuppfattning?” ryter prästen högröd i ansiktet. ”Nej”, svarar sjömannen lugnt. ”Jag tycker det är synd att prästen skall stå ensam.”

Efter reklamen: Magdalena Andersson är Sveriges första kvinnliga statsminister – så har vägen dit sett ut

Räckte mig handen

Efter skratt och applåder klev Erlander ner från podiet och skakade hand med skådespelaren och de bytte några vänskapliga ord. I tron att jag var i Adolphsons sällskap räckte Erlander även mig handen.

Strax trängde sig en pressfotograf fram och bad Tage Erlander och Edvin Adolphson att stiga upp på podiet för att bli förevigade på bild. Ur väskan smög jag upp min enkla kamera och knäppte av ett foto. Då ilsknade fotografen till och fräste åt mig:

– Den här bilden vill jag verkligen vara ensam om!

Jag svarade med ett leende och tog ett foto till.