Ulrika: Jag älskade aldrig min man
Jag hade ett långt, struligt förhållande bakom mig när jag träffade Daniel. Han var en lugn bris i jämförelse med mitt ex, som ständigt gjorde mig orolig och frustrerad.
Daniel var pålitlig, snäll och ville väl. När han gick ut med kompisarna var jag aldrig orolig. Jag visste att han skulle komma hem, och att han skulle vara trogen. Den som levt med det motsatta i flera år förstår hur otroligt skönt det var i jämförelse. Så jag halkade in i ett förhållande som blev seriösare än jag egentligen tänkt mig. Men vi bråkade aldrig, kom överens om det praktiska och trivdes med varandras vänner. Det var ett komplikationsfritt liv, och jag ville inte se de bitar som fattades.
Efter ett år köpte vi lägenhet ihop och första kvällen i vårt nya hem överraskade Daniel mig med förlovningsringar. Jag kunde inte gärna säga nej. Visst var det tryggt att somna i hans famn den kvällen, men samtidigt fanns det en tomhet i alltihop som bara växte sig större med åren. Ändå gifte jag mig med honom. Och sedan kom barnen, Max och Sara. Jag försökte lägga locket på när tvivlen kom upp till ytan. Var det här allt? Jag skämdes över att tänka så. Jag hade ju fått så mycket, var så lyckligt lottad – hur hade jag mage att förvänta mig mer?
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Blev förälskad
Barnen var nio och sex när jag förälskade mig i en annan man. Rikard var en kollega och han var väldigt olik Daniel. Även Rikard var lojal, men han var också full av livslust och glöd.
Jag var så attraherad, så full av längtan att jag ofta inte kunde tänka på något annat, men vi inledde inte någon fysisk affär. Vi pratade mycket, och även om det mesta blev sagt mellan raderna så var det uppenbart att vi båda kände likadant. Det var så nära att det blivit något och jag förstår egentligen inte hur och varför vi stod emot. Kanske kände vi båda att det vore fel väg att gå. En kväll berättade jag alltihop för Daniel.
Jag orkade inte längre gå runt och grubbla över vad jag skulle göra. Jag var inte lycklig i äktenskapet, jag vet inte om jag någonsin varit det. Jag älskade honom inte. Samtidigt hade vi byggt upp ett bra liv tillsammans och vi hade ju barnen. Var det kanske trots allt värt att stanna? Var det min plikt? Det var därför jag berättade för Daniel. Kunde vi göra något bättre av det här, något som gjorde oss lyckligare? Men han förstod inte. Han menade att han var lycklig, att han trott att jag var detsamma. Trots att jag varit trogen tog han mina känslor för Rikard som ett svek och det är klart att jag förstår det.
– Men jag vill ju försöka, sa jag. Det är därför jag berättar det här.
Inte se verkligheten
Vi kom överens om att ägna mer tid åt varandra, att jobba på relationen. Vad nu det skulle betyda. Vi gick inte till någon rådgivning för det tyckte Daniel att vi inte behövde. Det hade varit detsamma som att säga att vi hade misslyckats och det höll han inte med om.
Det hela var egentligen lönlöst av två skäl. Han ville inte se verkligheten, och jag försökte hitta tillbaka till något som aldrig funnits. Jag hade aldrig haft samma känslor för Daniel som jag hade för Rikard. Daniel var snäll och uppmärksam vissa dagar, arg och frustrerad andra.
Bästa för barnen
Ingen av oss mådde bra, men jag var nog den som tog mest stryk. Jag försökte ignorera att jag egentligen inte ville leva med Daniel och tvinga mig själv att trivas med mitt liv. Jag var nära att bränna ut mig innan jag insåg att en skilsmässa var det bästa – även för barnen.
Vi separerade i februari. Jag hade fått tag i en fin trea. Det kändes lite småskakigt de första dagarna, men sedan kom en fantastisk frihetskänsla. Jag mådde bättre än på många år. Jag och Rikard började träffas, men det dröjde innan han fick träffa barnen. Nu har vi varit gifta i över tio år, barnen har fått en lillasyster som just fyllt fem. I dag vet jag hur det känns att leva med en man jag älskar.