Här är svenskbyn i Thailand – Douglas vill aldrig åka hem igen: Tappat gnistan för Sverige

5 saker flygpersonalen stör sig på att du gör

Utmed Thailands västkust, inklämd mellan Myanmar och Siam­buktens kristallklara
vatten, ligger Ban Huay Yang. Den pittoreska byn med ­betande kossor och färgsprakande blommor i gult och rosa längs vägarna har ett eget tempo – som om världen utanför inte hunnit ikapp.

Här finns ingen stress. Vardags­besluten består av vad man ska äta. Blir det pannbiff hos Bengt eller nudlar på Soppköket, den lilla lunchrestaurangen där du får en måltid för bara 50 baht, cirka 15 kronor?

Bengt Hansson, 72, från Göteborg, kom till Ban Huay Yang första gången 2004.

– Efter tre års pendlande mellan Sverige och Thailand sa jag upp mig från jobbet som försäljare på ett bensinbolag. Jag flyttade hit på heltid och öppnade min första restaurang. Jag lever hellre ett rikt liv med en tunn plånbok.

Utan erfarenhet från restaurang­branschen öppnade han Bengans – två bord och fyra stolar på stranden, en islåda och en kokplatta med två brännare.

– Då fanns ingen konkurrens, säger han.

Får inte jobba

Men som utländsk medborgare i Thailand, får han enligt lag inte utföra arbete som en thailändare kan göra. Bengt behövde hjälp.

Han lärde sin thailändska fru att laga husmanskost och anställde kvinnor från byn att göra detsamma. Livet som pionjär lekte. Bengans blev en succé och Bengt öppnade sin andra restaurang. Men bara några år senare var oturen framme.

– Stolparna vek sig. Allt imploderade. Termiter hade gett sig på huset. Restaurangen gick inte att rädda, berättar Bengt och lutar sig tillbaka i stolen på Bengts Restaurang och Rökeri, hans tredje krog i ordningen.

Här dukar de upp tacobuffé på fredagar, och säljer allt från hem­gjord leverpastej och dillkokta havsräkor till skagenröra som går som smör i solsken.

Just solskenet är det som lockar många av byns svenskar. Men inte Veronica Zetterberg, 56, från Varberg:

– Jag ville göra något av värde. Inte bara ligga på stranden. Min man och jag letade hus där jag kunde volontärarbeta med hemlösa djur. Men vi fastnade direkt för charmen här. Vi kom aldrig längre. Det kändes rätt i kroppen, förklarar hon.

Veronicas erfarenhet som tandsköterska har blivit en stor tillgång för Ban Huay Yang Dog and Cat Rescue. Förutom att ta bort tänder och tandsten, hjälper hon till vid kastreringar.

Gatudjuren är ett problem som svenskar och thailändare kämpar med sida vid sida i samband med veckans loppis nere vid stranden. Loppisens intäkter går till utgifter för regelbundna veterinärbesök där hundar och katter kastreras för att minska antalet gatudjur.

Alla hejar glatt när hundgodis och Fjällrävenryggsäckar byter ägare. Nästan alla svenska landskap finns representerade på loppisen. Många kommer från Söder­tälje och Eskilstuna, och adresser som Södertäljevägen och Eskils­tunavägen har uppstått i den thailändska fiskebyn.

Väljer enkelheten på ett risfält

Men alla vill inte bo i ett modernt hus med svenskt gatunamn. Douglas Jonsson, 73, från Västerås, och hans fru föredrar sitt modesta egenbyggda hus ute på risfältet.

– Det enkla duger gott. Vi behöver inte mycket. Bara jag kan komma och gå som jag vill i ett par shorts och en t-shirt är det perfekt. Byn är så trygg att man knappt låser dörren. Jag har inte ens någon dörr. Bara ett myggnät, skrattar han.

Douglas väg till Ban Huay Yang var inte spikrak. Jobbet inom byggbranschen tog honom mellan Sverige, Vietnam och Australien. Men en bostadsannons i Dagens Nyheter förändrade allt – Douglas köpte hus i ett främmande land utan att ens ha sett det först.

Han visste det inte då. Men det skulle bli platsen han aldrig ville lämna.

– Gnistan att bo i Sverige har försvunnit. Jag hälsade på i somras när barnbarnet tog studenten. Det var nog sista gången. Men hela familjen, barn och barnbarn är alltid välkomna till min thailändska idyll. Jag föredrar mitt risfält – Huay Yang blir min sista viloplats, konstaterar Douglas.

Under sina 20 år här har han sett byn växa från två till 20 bostadsområden och tre lägenhetskomplex – allt byggt under svenskt flagg. Förutom ett fåtal norrmän och danskar, är alla svenskar.

Kilometerlånga stränder fria från försäljare, låga levnadskostnader och en genomsnittlig dagstemperatur på 30 grader under årets kallaste månader, trumfar svensk vinter. Vissa stannar året runt, andra nöjer sig med några månader av sol och värme.

Offrar familjelivet

Men att ha sitt liv i vitt skilda delar av världen kräver uppoffringar. Att prioritera bort familjemedlemmar hör till vardagen för de som vill vara i paradiset en längre tid.

– Mamma tycker att det är tråkigt att jag inte är hemma, men barnen förstår att vi mår bra av att leva så här, säger Veronica.

Thailändarna har välkomnat svenskarna med öppna armar – inte minst Douglas nya kärlek som han träffade efter en golfrunda. Vissa har till och med lärt sig svenska.

Restauranger erbjuder pyttipanna från svenska menyer och butikernas skyltar frestar med ord som ”knäckebröd”.

Kalorierna från kanelbullen på kafé Nyfiket svettas bort i gruppträningar som yoga och tabata eller i ringen på thaiboxningsklubben. Slag och sparkar haglar innanför repen.

– Du kommer närmare lokal­befolkningen här än på en typisk turistort, säger Veronica.

Trodde att han fått nog av Thailand – men återvände

Kenneth Lindström, 69, före ­detta turistbusschaufför från Stockholm, trodde att han fått nog av svenskbyn – men kom tillbaka.

– Jag var klar med Thailand. Sålde huset och tog en kryssning till Amerika. Men grannarna insisterade på att jag skulle återvända. Innan jag visste ordet av var jag tillbaka, berättar han.

Trots att Kenneth inte har fått tillbaka pengarna från försäljningen – och trots att det finns tillfällen när Douglas kan sakna att gå ut i skogen och plocka svamp och bär, är det uppoffringar de är villiga att göra.

Välmående och livskvalitet är hårdvaluta. Och de mäts inte i kronor och ören.

– Jag kanske inte gjorde en vinst på försäljningen. Men att bo här ett par månader om året är en vinst i livet, ler Kenneth.