Lästips:RelationsproblemVänner för livetVår familjSkilsmässaFöräldraskap

Viveka: Jag var fast i ett medberoende

15 jun, 2024 
Anonym läsarberättelse
Jag var medberoende.
Shutterstock/TT (arrangerad bild)
Aldrig skulle mina barn behöva växa upp som jag gjort, med en pappa som söp och en mamma som sopade allt under mattan. Det intalade jag mig – och blundade för sanningen...
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons
Se också: Så påverkar alkohol din kroppBrand logo
Se också: Så påverkar alkohol din kropp

Jag växte upp i en familj där alkoholen var ständigt närvarande. Det var inte misär på något sätt, men min pappa drack alldeles för mycket, och allteftersom han drack blev han dels elak, dels obehaglig. Nästan varje helg snubblade han omkull, välte möbler och hade sönder saker i sin berusning. På morgonen hade han ångest och på kvällen var det sedan dags igen.

Vi hade det relativt gott ställt och pappa skötte sitt jobb, även om det var allmänt känt att han hade problem med spriten. Jag och min bror tog aldrig hem kompisar, särskilt inte på helgerna. I stället valde vi ofta att sova borta när vi blev tillräckligt stora.

Mamma försökte hålla ihop familjen och mörkade pappas alkoholproblem. Jag minns hur hon skällde på honom och hotade att gå, men aldrig förmådde. Hon hade ingen egen ekonomisk trygghet, och var nog också ganska bekväm med att leva och bo som vi gjorde. För min del blev det tidigt självklart att jag aldrig skulle utsätta mina barn för samma sak som jag själv fick gå igenom – och definitivt inte bli som min mamma.

Annons

Ignorerade tendenser som liknande min pappas missbruk

När jag flyttat hemifrån jobbade jag en tid som barnflicka i London innan jag återvände hem och började studera på Socialhögskolan. En kväll träffade jag Peter och vi blev handlöst förälskade.

Inom loppet av några veckor hade vi flyttat ihop i hans tvåa, och snart var vi förlovade. Livet lekte och jag var strålande lycklig. Det gick några år, jag och Peter pluggade färdigt, fick jobb, flyttade och köpte hus. En kväll, när vi bestämt oss för att det var dags att bilda familj, berättade jag om min uppväxt och om alkoholismen som präglat min barndom.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Det oroade mig lite att jag tyckte mig se samma tendenser hos Peter. Han drack inte som min pappa, han var inte elak, men hade svårt att begränsa sig i sammanhang när det fanns alkohol.

Annons

Peter lovade mig dyrt och heligt att han kunde hantera sitt drickande. Om det kändes bättre för mig skulle han sluta helt. Med det lät jag mig nöja. Dumt, kan man tycka. Å andra sidan var det där samtalet startskottet för att våra döttrar Josefin och Lovisa så småningom föddes, och jag ångrar aldrig mina barn.

Det gick som det gick. Det är nästan ironiskt. I dag kan jag tydligt se att Peter redan då var alkoholist, men att jag var lika förnekande och blind som mamma varit. Jag älskade honom, älskade livet vi levde och ville inte se sanningen i vitögat.

Josefin och Lovisa växte upp och Peters drickande eskalerade. När vi varit gifta i drygt tio år kom insikterna ikapp mig en efter en. Först som ett svar på frågan varför Josefin inte ville ha något kalas när hon fyllde år. Det skulle ju vara på en helg och då kunde pappa vara full. Vi slutade bli bjudna på fester och middagar. Jag förstår det, Peter kunde inte behärska sig.

Jag minns precis när poletten slutligen trillade ner. Jag tog en promenad till jobbet i stället för att hoppa på bussen, och gick förbi ett äldre par som var ute med sin hund. De höll ömt om varandra, hjälpte varandra fram, och jag insåg att det nog inte skulle bli så för mig och Peter. Han skulle antagligen supa ihjäl sig först.

Annons

Den dagen fortsatte jag inte till jobbet. I stället vände jag hem och började söka på nätet. Jag fick tag på en förening som ägnade sig åt anhöriga. Medberoende, som de kallade det. Sådana som jag, även om jag då inte skulle ha använt det ordet om mig själv.

Vill inte lämna honom

Med darr på handen slog jag numret, som gick till ett slags jour. Direkt när rösten på andra sidan svarade började jag gråta. Hejdlöst och okontrollerbart grät jag i örat på främlingen i andra änden av telefonen. Det var så olikt mig.

I dag vet jag att det inte är ovanligt, jag har själv haft jour och tagit emot gråtande anhöriga. Men då kände jag mig ensammast i världen och tog tacksamt emot erbjudandet att träffa Marianne, som var den som svarade. Vi sågs redan samma dag och hon lyssnade på vad jag hade att säga. För första gången kunde jag öppna mitt hjärta för någon.

Marianne bjöd med mig på föreningens möten. Det kändes som att hitta hem. Jag fick en förklaring till allt jag upplevt, inte minst det faktum att det inte alls var konstigt att jag valt en precis likadan man som min pappa, med samma beroendesjukdom.

Annons

Trots Peters beroende älskar jag honom och vill inte lämna honom. Men jag har lärt mig att älska mig själv och inte minst att ställa krav. Vi har aldrig sprit hemma och han vet att jag kan gå när som helst.

Innerst inne vet jag att det förmodligen är så det kommer att sluta. Peter vill fortfarande inte erkänna sina alkoholproblem, han kan inte se att han är sjuk. Och är det något jag lärt mig så är det att jag inte kan lösa problemen åt honom. Tvärtom kan jag bara ta ansvar för mig själv och våra barn.

Men jag har inte tappat hoppet, inte riktigt än i alla fall. Och jag går med högt huvud och ett fantastiskt stöd från andra som genomlider och har genomlidit precis samma sak

Berätta din historia!

Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.

Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]

Annons