Wendela: Min hund och jag pratade inte på en vecka – så blev vi vänner igen

Efter reklamen: Den här personlighetstypen är mest stressande för din hund

Min älskade hund Unni och jag varit ett radarpar i tio år. Jag köpte henne som valp när jag var singel och 27 år. I dag är jag 37 år och har fått två små barn.

Även om Unni är min första "bebis" har vår relation förändrats en del sedan jag fick mina två människobarn – och jag har ibland dåligt samvete över det.

Blev annorlunda när jag fick barn

Jag har inte den tiden att ägna åt Unni som jag hade när det bara var hon och jag. Mina småbarn kräver mycket uppmärksamhet, dessutom kan de ibland vara rent av elaka mot Unni. Inte så att de gör det med flit så klart, men det har hänt att de dragit henne i svansen och varit jobbig mot henne.

Men eftersom de varit så små är det svårt för dem att förklara att man inte gör så mot hundar.

I dag är mina pojkar tre och fem år och det går tack och lov bättre, men ibland när jag går förbi vardagsrummet och ser Unni ligga i soffan, tycker jag mig se sorg i hennes ögon.

”Borde vara förbjudet”

relationerDetta är det största misstaget som nya hundägare gör

Visst var hon lyckligare förr?

Unni har blivit en gammal dam, i dag tio år, så i hundår blir det ju 70 år. Hon har inte samma tålamod längre, ibland kan hon faktiskt vara lite jobbig.

Som häromveckan när hon var inne i någon udda fas och skällde på allt och alla. Vi bor i en lägenhet och minst ljud utanför fick henne att gå igång.

– Tyst Unni! röt jag men det gjorde ingen skillnad.

Min pojkvän fick mig att tänka om

Hon har också börjat kissa inomhus på en av sönernas mattor. Hon har aldrig gjort det innan – hon var rumsren direkt från att hon var åtta veckor nästan. Därför hade jag svårt att tro min man när han sa att han såg henne sätta sig och urinera.

Skällandet och kissandet har gjort mig tokig och eftersom jag är stressad med barn och jobb, har jag inte haft samma tålamod. Förra veckan stod jag inte ut längre när hon gjorde utfall på en annan hund utanför mataffären.

– Unni, nu får du fan skärpa dig! skrek jag.

Orolig för sitt barnbarn

relationerIngrid: Jag ifrågasätter min svärdotters beslut

Jag ignorerade Unni i en vecka, jag orkade bara inte. Var hade min snälla hund tagit vägen? Det här vilddjuret kände jag inte igen.

– Men du, hon kanske gör det för att hon vill ha din uppmärksamhet? sa min kille en morgon när jag återigen röt åt Unni för att hon stod och skällde på mig.

– Ja, du har kanske rätt, svarade jag och tänkte på saken hela dagen. Visst kunde det vara så?

När jag kom hem den dagen från jobbet kramade jag om lilla Unni och tog henne sedan på en lång promenad, utan barnen, bara hon och jag.

Allt var som vanligt, hon var följsam och skötte sig exemplariskt.

Jag lovade mig själv att göra det oftare – kvalitetstid med min första bebis, min älskade hund, Unni.