Wendela: Vi fick skjuta upp vårt bröllop flera gånger
Jag minns tydligt dagen då jag träffade min man. Det var den 22 juni 1992 under fotbolls-EM och Danmark skulle spela semifinal mot Nederländerna.
Jag hade bara några veckor innan flyttat till Danmark och var nu äntligen klar med att packa upp alla mina ägodelar.
Jag låg på soffan och tittade på matchen och hade planerat att gå och lägga mig direkt efteråt, men matchen var som bekant allt annat än tråkig. Så när Danmark vann med 7-6 på straffar visste jag att det var fest i Köpenhamn – och jag ville vara med på festen.
Publiken vällde in på Rådhuspladsen, där det var livemusik. Vid ett tillfälle blev vi uppmuntrade att lägga armarna om varandras axlar och sjunga nationalsången tillsammans.
Jag stod bredvid en kille i min egen ålder och vi gjorde som vi blev tillsagda. Efter det började vi dansa med varandra och vid ett tillfälle sa han att han behövde gå på toaletten, men att han skulle komma tillbaka.
Ja, ja, eller hur, tänkte jag. För hur skulle han hitta mig bland 10 000 människor? Vi skulle aldrig ses igen, det var jag säker på.
Jag hade fel.
Kärlek direkt
En kvart senare stod han där igen. Hur Kenneth, som han hette, hittade mig i den där folkmängden förstår jag inte, men han gjorde det och det slutade med att vi åkte hem till mig.
Dagen därpå skulle han till familjens sommarstuga och tillbringa midsommar med sin mamma så vi skildes åt efter frukosten.
Jag fick hans nummer och han sa att jag kunde ringa om jag ville.
Själv skulle jag skulle fira midsommar ensam eftersom jag ännu inte hade några vänner i min nya stad. Jag la mig tidigt men så fort jag somnat knackade det på min dörr.
Jag vände mig över till andra sidan för att fortsätta sova, men det fortsatte knacka. Till slut reste jag mig och öppnade dörren. Där var Kenneth.
– Åkte du inte till sommarstugan med din mamma?
– Nej, jag vill hellre se en eld med dig, svarade han.
Det blev ingen sömn för oss den natten. I Danmark tänder man brasor på midsommar, och vi åkte för att se på en. Sedan var jag och Kenneth tillsammans hela helgen.
Vår pojke föddes
Tiden gick och vi fortsatte ses. Efter ett år flyttade jag in i hans lägenhet och två år senare förlovade vi oss.
1996 hade vi turen att få en lägenhet söder om Köpenhamn. När vi precis kommit i ordning i lägenheten fick vi reda på att jag var gravid.
Vi var lyckliga och pratade om att gifta oss. Först funderade vi på att göra det innan bebisen föddes, men jag ville kunna dricka ett glas vin och ett glas champagne när jag gifte mig. Därför bestämde vi oss för att vänta.
I februari 1998 fick vi en pojke, men under första året hade vi inte råd med ett bröllop och redan året efter blev jag gravid igen.
Då bestämde vi oss för att spara pengar och ha ett dop för vårt kommande barn och bröllop samtidigt.
Det var i alla fall planen, men tyvärr var vår lilla flicka dödfödd. Det blev förstås inte något bröllop, så det sköts återigen upp på obestämd tid medan vi kämpade för att komma på fötter igen.
Som tur var hade vi vår underbara son som krävde vår uppmärksamhet och det hjälpte till att få oss tillbaka till livet.
Vi ville fortfarande ha ett barn till, men allt eftersom tiden gick utan att jag blev gravid, planerade vi så småningom att ha ett sommarbröllop året efter.
Vi hade pratat med kyrkan och prästen, lokalerna var hyrda, musiken och limousinen var beställd och inbjudningskorten skrivna. Vi behövde bara sätta frimärken på kuverten.
Men eftersom det var ett tag kvar till vår planerade bröllopsdag tyckte vi att det var lite för tidigt att skicka ut inbjudningarna, så de låg på bordet när vi åkte på en kort semester.
Olycka i rutschkana
Dagen efter vår ankomst åkte vi till ett sommarland. Vädret var grått och det hade regnat lite men vi tog på oss regnställ och gav oss iväg.
Väl på plats ville Kenneth och vår son Mårten prova en rutschkana som innehöll tre små hopp och som man åkte sittandes på en matta.
Morten var inte stor nog att åka själv så de åkte tillsammans medan jag stod redo med videokameran.
Kenneth satte sig ner med Mårten i knät och sedan gick det fort, väldigt fort. På första hoppet hoppade de lite, på andra hoppet ännu mer och på tredje hoppet flög Kenneth och landade på kanten mellan två rutschkanor.
Han lyckades precis släppa av Mårten på kanan bredvid, men åkte sedan själv helt av banan och stannade först när han kraschade.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag såg att det var allvarligt och kastade kameran och sprang fram för att möta Mårten, som inte alls förstod vad som hade hänt.
Två andra besökare hade också sett olyckan och kom springande för att hjälpa Kenneth som hade mycket ont.
Jag frågade om vi skulle åka till akuten men han ville bara hem och lägga sig en stund. Jag körde mot huset, men vid varje litet gupp på vägen hörde jag Kenneth kvida.
Så när jag såg en skylt som visade vägen till sjukhuset svängde jag av och följde den trots Kenneths protester från baksätet. En skanning visade att två ryggkotor hade tryckts ihop. Kenneth skulle få gå med kryckor i tre månader och vara sängliggande första veckan.
För det skulle han föras med ambulans till ett större sjukhus dagen efter, för att få vidare behandling och en ryggkorsett där.
Inställt bröllop
Nästa morgon packade jag bilen och körde hem ensam med Mårten. Det var definitivt inte den semester vi hade förväntat oss. Det slutade tvärt, ja, nästan innan den hade börjat.
Kenneth fördes som utlovat till sjukhuset dagen efter och låg där i en vecka. Han kom hem med korsetten på och med instruktioner att inte lyfta för mycket och även att bara ta av korsetten när han skulle sova.
Han hade fruktansvärt ont och kunde inte ta upp saker från golvet eller lyfta upp Mårten på armen. Det kunde ta upp till en timme för honom att klä på sig och många gånger fick jag hjälpa honom med strumpor och skor.
På jobbet fick han sitta på kontoret, eftersom han inte kunde sköta sitt jobb som fastighetsskötare.
Inbjudningarna till bröllopet kastades bort. Det var andra gången vi ställde in ett planerat bröllop, men vi visste inte hur framtiden skulle se ut.
Vi har i efterhand skämtat om att han bara kunde ha sagt att han inte ville gifta sig, i stället för att förstöra ryggen.
Kenneth gick på rehab och i dag är ryggen stabil, men han måste fortfarande vara försiktig med tunga lyft.
Tiden gick och jag blev fortfarande inte gravid. Jag tror att det var något psykologiskt efter att vi förlorat ett barn. Jag sa till Kenneth att jag skulle fortsätta försöka tills jag fyllde 30 och sedan skulle jag inte tänka på det längre.
Jag tänkte att jag skulle vara för gammal då och att Mårten vid det laget skulle vara fyra år.
Vi sa till familjen att vi inte ville ha fler barn. De frågade hela tiden om vi inte skulle försöka igen, och det började gradvis bli väldigt stressigt att lyssna på.
Vi närmade oss tvåårsdagen av förlusten av vår lilla flicka. Bara för skojs skull frågade jag Kenneth om vi inte skulle gifta oss just den här dagen och bara smyga upp till kommunhuset utan att låta familjen veta något?
Det var menat som ett skämt, men Kenneth tyckte att det var en bra idé.
Vi bokade en tid på kommunhuset och som vittnen bjöd vi in min moster och farbror. Det var inget stort bröllop, men å andra sidan var det väldigt mysigt.
Vi åt utsökt mat, drack vin och champagne och hade en riktigt trevlig dag. Däremot var jag väldigt trött och illamående.
När jag hade kört hem min moster och farbror satt jag i bilen och tänkte att det faktiskt var länge sedan jag hade mens. Jag åkte direkt hem och tog ett graviditetstest utan att Kenneth visste. Det visade två streck.
Äntligen var jag gravid. Vi fick den bästa bröllopspresent vi kunde önska oss.
Nio månader senare fick vi en härlig liten tjej och Mårten var glad, för nu hade han äntligen blivit storebror.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]