Zahra fick sitt livs chock: ”Min mamma var egentligen min syster”

Porträtt av Zahra som berättar om chocken hon fick när hon upptäckte att hennes mamma egentligen var hennes syster.
Foto: Emma Norbäck
Trots sina unga år har 18-åriga Zahra varit med om tillräckligt mycket för att fylla en hel en roman. När hon var åtta år fick hon veta att hennes mamma inte var hennes mamma och några år senare blev hon placerad i familjehem. Det blev starten på en mardröm som pågick i flera år.

Att skriva är inte bara en konstform, det kan också vara terapi. Det var så Zahra Ali Hashem, 18, började sin bok. En trasig barndom och en förlorad mamma har satt livslånga spår i själen, och en kväll förra hösten skrev hon av sig smärtan inombords.

– Jag satt hemma i mitt rum och mådde dåligt. Plötsligt öppnade jag bara min dator och ett word-dokument och började skriva rakt ut från hjärtat. Efter någon timma hade jag skrivit en sida, och det var då som jag kom på att det skulle bli en bok, säger Zahra Ali Hashem.

Hon bor tillsammans med sin storasyster och hennes familj i en lägenhet i Gävle. Drygt ett år har gått sedan den där kvällen, och många timmar framför datorn har gett resultat. I Zarahs rum står lådor med färska exemplar av hennes bok Mörka ljuset – en roman baserad på verkliga händelser ur hennes liv. Zahra har gett ut boken på egen hand genom ett UF-företag (Ung företagsamhet) på sin skola.

Huvudkaraktären är tonårsflickan Sara, som berövas sin familj och får sin barndom förstörd då hon blir omhändertagen av socialtjänsten. I en kringflackande och osäker tillvaro slussas hon runt på olika familjehem och tillfälliga boenden, där hon blir misshandlad och mordhotad. Samtidigt brottas hon ständigt med frågan om vem som är hennes mamma.

– Det enda som skiljer mellan karaktären och mig själv är stavningen på namnet. Allting som står nedskrivet har hänt i verkligheten, det är bara vissa detaljer som har ändrats. När jag tänker tillbaka på vad jag har gått igenom är det inte konstigt att jag har mått så dåligt, säger Zahra.

Alltid känt sig sorgsen

Så länge Zahra kan minnas har hon känt en smärta och sorg inombords. Som ett ständigt närvarande hål i själen.

– När jag var liten kunde jag ofta börja gråta utan anledning. Ena stunden kunde jag sitta hemma och leka, men plötsligt kom tårarna. Jag kunde inte hjälpa det, jag kände bara att något gjorde ont i hjärtat, berättar Zahra.

Så småningom förstod att min riktiga mamma var död

Men det var inte utan orsak, visade det sig några år senare. Det som Zahra hade känt på sig intuitivt kom upp till ytan en dag när hon var åtta år gammal. Hon var hemma i lägenheten i Gävle tillsammans med sina fyra syskon, tre äldre systrar och en bror, och den kvinna som hon trodde var hennes mamma. Men snart skulle hon få veta att hon egentligen hade fem syskon. Zahra glömmer aldrig orden som plötsligt skar genom luften, från en av hennes storasystrar: ”Hon som du kallar för din mamma är egentligen din storasyster.”

Porträtt av Zahra som sitter på en bänk och berättar om sin tuffa bakgrund.
”När jag tänker tillbaka på vad jag har gått igenom är det inte konstigt att jag har mått så dåligt”, konstaterar Zahra. Foto: Emma Norbäck

– Jag trodde först att min syster skojade med mig. Men sedan sa mina andra syskon samma sak, att min mamma var min äldsta storasyster och graven som vi brukade åka till var vår riktiga mammas. Jag bara skrattade och sa ”ni ljuger”, berättar Zahra.

Det tog flera månader innan hon kunde ta in orden.

– Jag var så liten och det var väldigt förvirrande. Jag fortsatte att kalla min äldsta storasyster för mamma, även om jag så småningom förstod att min riktiga mamma var död. Men för mig var min syster fortfarande min mamma.

Flydde från Irak

Zahras syskon berättade med tiden vidare om familjens bakgrund. De hade kommit till Sverige som flyktingar från Irak i början av 2000-talet, och Zahra var den enda av dem som var född i Sverige. Familjen hade bott i ett radhus i Härnösand, men när Zahra var nio månader gammal dog mamman plötsligt.

– Min ena syster hade hittat henne kall och död i badrummet en natt. Ambulansen hade kommit och alla grät och det var totalt kaos. Mina syskon sa att jag hade gråtit och varit upprörd och inte velat ha min välling, men jag var för liten för att komma ihåg någonting. Jag har inte några minnen från huset alls, säger Zahra.

Madeleine förväxlades som bebis – hamnade i Sverige

Mammans dödsorsak fastställdes som plötsligt hjärtstopp.

– Vår mamma hade haft hjärtproblem länge och hon var gravid i andra månaden när hon dog. Det var antagligen det som hade orsakat hjärtstoppet berättade mina syskon. Hennes kropp klarade inte av att bära ett till barn.

Två månader efter mammans död försvann pappan. Han lämnade barnen ensamma åt sitt öde i radhuset, och de sociala myndigheterna kopplades in. De hade planer på att placera syskonen i olika familjehem, men vid samma tidpunkt fyllde Zahras äldsta syster arton år. Tack vare det kunde familjen hålla ihop.

– Vår syster valde att ta ansvaret för oss andra syskon och blev som vår mamma. Hon studerade och ville bli advokat, men hon gjorde allt för att vi skulle vara tillsammans, säger Zahra.

Syskonen startade ett nytt liv i en lägenhet i Gävle, där många av mammans vänner bodde och ett socialt nätverk fanns till hands. Men deras tragiska förflutna förföljde dem. Familjehemligheterna läckte ut, och Zahra blev mobbad och utstött i skolan.

– När de andra barnen fick reda på att min mamma var död och att jag levde med min storasyster började de mobba mig och skratta åt mig. Ibland slog de mig också men lärarna gjorde ingenting. Jag grät varje dag och hade jobbiga tankar.

Förlorade sin trygghet

Det var som att vara fången i en mardröm

Hemmet och storasystern, som Zahra fortfarande såg som sin mamma, var hennes trygghet och fasta punkt i tillvaron. Men en dag när hon var 11 år rycktes allt bort från henne.

– Jag kommer inte ihåg hur det gick till, men plötsligt befann jag mig i ett familjehem i Sandviken. Jag ville bara hem och skrek efter min syster, eller mamma som jag fortfarande kallade henne. Men socialsekreteraren sa bara åt mig att skärpa mig och ta det lugnt, att jag var en stor tjej och att det var där jag skulle sova nu. Det var som att vara fången i en mardröm.

Det var bara början på mardrömmen. Efter några veckor på det tillfälliga familjehemmet flyttades Zahra till ett annat familjehem i Dalarna, utan att få ha någon kontakt med sina syskon. Det enda undantaget var på hennes födelsedag några veckor senare.

– Socialsekreteraren ringde och sa att min ena syster ville gratta mig. Jag blev tårögd när jag hörde min systers röst, jag saknade henne och mina andra syskon så mycket, berättar Zahra.

Kontaktförbud rådde och var Zahra befann sig var sekretessbelagt. Men genom ett spel på telefonen lyckades Zahra en tid därefter få kontakt med en av sina systrar, utan familjehemmets och socialsekreterarens vetskap.

Jessicas bror, pappa och man dog inom några månader

– Min syster dök upp som en gubbe i spelet och det var så vi började chatta. Hon skrev och berättade vad som hade hänt dagen då socialtjänsten hade tagit mig.

Socialtjänsten misstänkte att Zahra blev misshandlad i hemmet och omhändertog henne. Senare avskrevs dessa misstankar, men storasystern som Zahra sett som sin mamma tog så illa vid sig att hon inte längre orkade vara kvar i Sverige utan åkte tillbaka till Irak.

Det blir tyst en stund. Zahra får gråten i halsen när hon tänker tillbaka på tiden. Hon avfärdar anklagelserna om misshandeln helt. Zahra hade blivit slagen, men det var hennes skolkamrater som var gärningsmännen, berättar hon.

– En gång hade jag gått till skolsköterskan och bett om hjälp efter att en skolkamrat hade tagit stryptag på mig. Efter det började lärarna bli misstänksamma och ställa frågor till mig om hur jag hade det med min familj. De vände skolans historia om att jag inte mådde bra till att det var fel hemma. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur de svenska myndigheterna behandlade min syster och splittrade vår familj.

Livrädd i familjehemmet

Zahra förblev omhändertagen, och längtan efter syskonen var ständigt närvarande. En gång lyckades hon fly från familjehemmet i Dalarna.

– Jag grät av lycka när jag fick se mina syskon och krama om dem. Men jag hann bara vara hemma i tio minuter innan polisen kom och hämtade mig, säger Zahra.

Zahra visar upp sin roman Mörka ljuset.
Zahra har skrivit en roman utifrån sina upplevelser. Den heter Mörka ljuset. Foto: Emma Norbäck

Socialtjänsten omplacerade Zahra gång på gång. Efter en tid i ett familjehem i Norrköping flyttades hon till Nossebro i Västergötland. Men familjehemmet var långt ifrån en trygg famn.

– Jag var livrädd i huset i Nossebro. Två äldre tjejer som bodde där hatade mig och var på mig hela tiden. En dag när jag skulle elda i huset hade den ena tjejen bytt ut vattnet mot olja, och när jag tände på utbröt en jättestor brand. Jag klarade mig, men det var nära att jag brann inne.

Zahra gjorde flera flyktförsök, och efter två månader lyckades hon. Med hjälp av en vän gick hon under jorden och bodde på en hemlig ort. Mer än så vill hon inte avslöja.

– Jag var efterlyst i hela Sverige, ingen visste var jag var någonstans. Det enda jag ville var att komma hem till min familj. Jag ringde till min näst äldsta syster från ett privat nummer och sa saker som hon skulle förmedla till socialsekreteraren.

Efter tre månader lovade socialsekreteraren att Zahra skulle få komma hem och bo hos sin näst yngsta syster, som då hade fyllt 21 år.

– Men jag var noga med att få skriftligt bevis för jag litade inte på dem. Först när min syster hade fått papper på att jag hade blivit familjehemsplacerad hos henne vågade jag lämna mitt gömställe.

Efter tio månader på tillfälliga boenden och på flykt fick Zahra komma hem till sina syskon igen.

– Vi grät av lycka när vi återförenades. Jag var fortfarande rädd för att socialtjänsten skulle ta mig och jag vågade nästan inte tro att det var sant att jag hade fått komma hem.

Vill plugga vidare

Sju år har gått sedan dess. Hos sin systers familj har Zahra fått en trygg och stabil grund, och livet har gått vidare. Hon går tredje året på gymnasiet och siktar på att läsa vidare till apotekare.

När hon är här ligger jag och kramar om henne och sover i hennes famn. Jag saknar henne jättemycket varje dag

– Jag blir den första som tar studenten bland mina syskon till våren, det känns jättekul. Socialtjänsten trodde inte att min syster kunde ta hand om mig, men jag har bevisat att de hade fel, säger Zahra.

Pappan bor i en annan stad och de hälsar på honom ibland, men kontakten är sporadisk. Syskonen är Zahras familj, och hon ser fortfarande sin äldsta syster i Irak som sin mamma. Det enda som hon hade önskat är att hon kunde vara med henne i Sverige.

Sathima hittade okända syskon: ”Jag tittar alltid efter halvsyskon på stan”

– Min äldsta syster kommer alltid att vara min mamma för mig. Hon kommer hit och hälsar på oss andra ibland, men hon kan inte bo i Sverige för hon har för dåliga minnen härifrån. När hon är här ligger jag och kramar om henne och sover i hennes famn. Jag saknar henne jättemycket varje dag.

Zarah känner sig felbehandlad av socialtjänsten i kommunen, men hon har inte tagit steget att anmäla den för tjänstefel. Boken blir ett sätt att få upprättelse i efterhand.

– Jag var rädd för att socialtjänsten skulle omhänderta mig igen, därför bryter jag tystnaden först nu när jag är myndig. Förhoppningsvis kan min bok hjälpa andra i liknande situationer. Inget barn i Sverige ska behöva uppleva det som jag har gått igenom.

Fotnot: Vi har sökt Välfärd Gävle för en kommentar om hur Zahra har behandlats och har fått följande svar av Lena Hörnell, myndighetschef vid Välfärd Gävle, Gävle kommun: ”Från Välfärd Gävle har vi valt att inte uttala oss i ärendet”.

Mer intressant innehåll hos allas.se: