Familjen Hannu reser varje sommar 600 kilometer – på moppe: Vissa misstag gör vi aldrig om

8 härliga hemestertips

Till en början försökte Tobias Hannu övertala sina mc-kompisar att det vore en bra idé att åka moppe i Lofoten. När de inte nappade kollade han med familjen, som genast var med på noterna.

– Vi var alltså hans andrahandsalternativ, skrattar dottern Lovisa.

Tobias, som tidigare varit på mc-resa på Lofoten, var betagen av naturen men tyckte att han hann se så lite. Med en långsammare moped skulle man hinna uppleva omgivningarna bättre. Eftersom ett av hans intressen är att renovera mopeder så fanns det snart en moppe till alla i ­familjen.

– Jag brukar köpa ett renoveringsobjekt när sommarsäsongen är slut, sedan repar jag den på vintern. Jag köper bara lite annorlunda och ovanliga modeller. Då jag inte haft hjärta att sälja mina moppar så har det blivit en liten samling, skrattar Tobias.

Den samlingen kom väl till pass när familjen för några år sedan bestämde sig för att förverkliga pappa Tobias idé om ­moppesemester.

Mopparna lastades på ett bilflak och familjen styrde kosan mot Fauske. Där parkerades bil och släp och moppeäventyret med Lofoten som mål kunde börja.

Iklädda varsin nytryckt t-tröja gav de sig iväg.

– Jag fixade t-shirtarna i smyg. På pappas rygg står det president. Vi andra är bara crew members i Avokado knutters, skrattar Lovisa och förklarar att det var hennes kompis som för längesedan alltid var tacksam för avokadon i kylen.

– När hon hade det magert i slutet av månaden sa hon att hon i alla fall hade en avokado. Nu har vi myntat uttrycket att vi tar det avokado – vi tar resan lite som den kommer.

Kräver noggrann planering

Även om familjen tar det avokado när de väl ger sig iväg, så är förberedelserna minutiöst planerade. Tobias ägnar våren åt att fylla i excel-ark med packlistor och att planera resrutten, med spännande stopp längs vägen, för sommaren.

I Lofoten fanns det så mycket vackert att se att familjen upprättade ett tutsystem där två tut betyder att man måste stanna.

– När någon tutar en gång betyder det att vi behöver släppa förbi bilar som bildat kö bakom oss. Efter en färd med färja då alla blev lite åksjuka enades vi om att tre tut betyder ”stanna jag behöver spy”. Men trippeltutan har vi aldrig behövt använda.

Den första moppesemestern gav mersmak och det var självklart att detta nu var en ny tradition. Sonen David, som var bortrest på bröllop under den första sommaren, ville också haka på. Han fick bli ”prospect” innan han godkändes som fullvärdig medlem.

– Ja, haha, då fick jag också den sämsta sovplatsen när vi bodde på ett ställe på Luppioberget där ordinarie sängplatser bjöd på en jättefin vy. Jag fick bo i skrubben och såg ingenting.

Dillchips är obligatoriskt

I dag är hela familjen fullvärdiga medlemmar och då är det minstingen Alva, 23, som åker på de sämsta platserna.

– Som yngst i gänget är det jag som blir hackkycklingen, men under vår senaste resa kände jag att ”the bottom is nådd”. Jag fick sova med pappa och Kicki och pappa snarkade som ett sågverk. Då gick jag in till syskonen mitt i natten och frågade om de hade öronproppar. Jag var arg, men det är nog det enda bråket vi haft och i efterhand skrattar alla åt det och tycker att jag står för underhållningen, säger Alva.

Charmen med mopperesorna är att Tobias och hans sambo får umgås tajt med Tobias vuxna barn.

– Det är otroligt att alla vill hänga med surgubben, säger Tobias.

Men någon surgubbe är han inte. Lovisa, David och Alva intygar att de inte ens kan minnas när deras pappa senast var sur eller arg.

När det gäller Tobias gedigna packlista står numera öronproppar med i frivillig-­kolumnen. Något som alltid står i obligatoriska listan är dillchips!

– Vi äter massor av dillchips under våra resor. Chipsen får aldrig ta slut. Min viktigaste roll är att se till så att det finns dillchips till alla, säger Kristina och konstaterar att det går åt minst en påse om dagen. Ibland består lunchen av chips.

– Andra gånger kostar vi på oss en finare middag på restaurang. Vi blandar högt och lågt, precis som när det gäller boenden. Vi kan bo i enkla kojor eller på finare hotell.

När det gäller sevärdheter längs vägen kan det vara allt ifrån en brusande och skummande fors till ett bensinmuseum eller en sedan länge nedlagd och övervuxen flygplats. Om någon gärna vill stanna och se något så hakar alla på.

– Vi är lika nyfikna allihop och det man inte trodde skulle vara något kan bli jättespännande, säger Lovisa.

Körsträcka på över 60 mil

Apropå spänning så blev det andra årets resa lite extra spännande då David deltog i en budgivning för det hus han sedan köpte tillsammans med sin sambo. Hela familjen fick följa den rafflande budgivningen längs rutten vid Torneälven, som gick i Tobias pappas fotspår. På plats i Tobias pappas barndomshem i Kainulasjärvi var affären i hamn.

– Det blev extra känslosamt eftersom jag vann budgivningen på årsdagen av farfars död, säger David och berättar att han fick skriva en fullmakt, fota av den och skicka den till mäklaren. Sedan firade hela ­familjen!

Några större fadäser har familjen inte råkat ut för, men en gång råkade systrarna köra för tätt ihop så Alva ramlade och Lovisa nästan körde på henne.

En annan gång ledde den tänkta vägen in på något som närmast likande en lerig och blöt ko-stig.

– Det var ett ganska jobbigt äventyr, men är nu ett minne som vi skrattar gott åt, säger Alva.

Den tredje sommarens resa gick till Norrbottens inland med stopp bland annat i Storforsen, Älvsbyn, Jokkmokk och Stora Sjöfallet där tre modiga syskon tog ett dopp i fyrgradigt vatten.

Vart nästa resa går är ännu inte spikat. Det har pratats om allt ifrån Estland, Lettland och Litauen till Åland eller norra Finland. Det enda som är helt säkert är att det blir en resa som, liksom tidigare rutter, är ungefär fem dagar lång med en körsträcka på totalt 65-70 mil.

– Men vi gör aldrig om misstaget att köra 24 mil på en enda dag. Det gjorde vi en gång och då hade alla ont i baken, skrattar ­Tobias.

Oavsett vilket resmål det blir så blir det bra. Det är hela gänget överens om.

– Att vi gör det här tillsammans är det viktiga och det är själva resan som är målet, säger Lovisa.