Amanda Lind möter Gud i naturen – fick tron genom pappa

23 viktiga politiska händelser för jämställdheten i Sverige

Ett vilsamt lugn ligger över Slottsträdgården i Ulriksdal. Sensommar­ljuset glittrar över de prunkande raderna av träd, buskar och perenner och doften av jord, lavendel och gran blandas i luften.

Det här en grön oas en kort bilfärd norr om Stockholm och här har Miljöpartiets språkrör Amanda Lind, 45, bestämt att vi ska ses för en personlig intervju.

I växthuset står rader av solhattar, rosenskära och salvia i all sin prakt.

– Det här är en underbar miljö, väldigt inspirerande, säger Amanda och ser sig omkring.

Hon berättar att hon älskar att gå bland växterna, särskilt nu när hon och maken bygger upp en egen gård utanför Härnösand. Hon har också läst naturmedicin på folkhögskola.

– Mina favoritblommor är klassiska allmogeväxter som tigerlilja och stormhatt, jag tycker också om lavendel och salvia – sådant som både är vackert och kan användas, säger hon.

Lite längre bort, vid skogsbrynet, växer höga brännässlor i täta ruggar. Amanda strosar dit, nästan som på autopilot.

– Nässelsoppa med ägg är ju bland det godaste man kan äta, säger hon.

Iförd grönsvartblommig klänning och med sin hårturban smälter hon likt ett skogsrå nästan ihop med den bakomliggande skogen.

Fotografen Theresia gör tummen upp.

Älskar sitt Härnösand

När fotograferingen är klar går vi in till handelsträdgårdens populära café. Rusningen till den vegetariska lunchbuffén är precis avslutad och Amanda beställer en kopp kaffe och äppelpaj. Just kaffe är viktigt för henne.

– Jag minns de första åren med min man, då höll vi på att mala bönor, koka kaffe och krydda det för att göra det lite extra gott, men sedan fick man ju barn och det hanns inte längre med. Nu blir det presskaffe, säger hon och ler.

Den 17 år äldre maken, konst­nären Björn Ola Lind, träffade Amanda genom gemensammavänner när hon jobbade som guide och stugvärd på Länsmuseet i Härnösand sommaren 2005.

– Jag förälskade mig först i Härnösand, som är en fantastisk småstad med mycket natur och kultur – och sedan i Ola. Så det blev en väldigt bra match, säger hon och skrattar.

Tjugo år har gått sedan dess.

– Tiden går fort. Det känns både länge sedan och väldigt nyligt, säger Amanda.

Ola hade redan två barn när de träffades och det blev naturligt för Amanda att flytta hem till honom. Hon lämnade Umeå och studentlivet, men slutförde psykologutbildningen genom att veckopendla.

– Ola är en fantastisk person. Han är kreativ, trygg, kärleksfull – och en väldigt fin pappa. Han är också mitt största stöd i livet. Vi har en förtroendefull relation och pratar mycket med varandra, vilket är viktigt när man reser och jobbar borta så mycket som jag gör.

Hon beskriver deras relation som ett partnerskap i ordets djupaste mening.

– Vi driver mycket av livet som ett gemensamt familjeprojekt, men vi försöker också vårda det som är bortom det – vår egen relation. Att se varandra och fortsätta vara ett kärlekspar.

Fick en sladdis sent i livet

Amanda och Ola har i dag tre gemensamma barn – två pojkar, 17 och 19 år, och en liten dotter som föddes i augusti 2019.

– Ja, hon blev en riktig sladdis! Vi är faktiskt födda på samma dag, så jag brukar säga att jag fick den bästa födelsedagspresenten man kan tänka sig, säger Amanda och ler.

Hon berättar att de alltid har blivit uppvaktade samtidigt på morgonen, men att dottern på senare år har velat ha sin egen stund.

– Nu har vi separerat firandet – först sjunger vi för henne, och sedan får jag mitt, säger hon.

Att få barn lite senare i livet beskriver Amanda som en gåva.

– Jag kan verkligen rekommendera det. Det är något speciellt med att få ett barn när man har mer perspektiv och livet har landat lite. Det blir på ett annat sätt – lugnare, och väldigt roligt.

Renoverar en gård

Familjen bor i ett sekelskifteshus mitt i Härnösand, med närhet till skolor och barnens fritidsaktiviteter. Men drömmen om ett mer naturnära liv har alltid funnits där. För några år sedan köpte de därför en liten gård utanför stan – med ladugård, odlingsmöjligheter och mark att ta hand om.

– Tiden räcker inte riktigt tillför allt nu när jag veckopendlar. Men jag försöker vara hemma i Härnösand med familjen så mycket som möjligt när jag är ledig. Vi renoverar gården i lagom takt, berättar Amanda.

Just nu pågår arbetet med att räta upp en gammal ladugård som behöver stabiliseras.

– Det är mest min man som är den händige, men jag hjälper till med markservicen, säger hon på sin mjuka norrländska.

Tanken är att de på sikt ska kunna odla, förvalta gården och skapa utrymme för både arbete och återhämtning. Ola kan ha en större ateljé och hela familjen får naturen runt knuten.

Många syskon

För Amanda är det norra Sverige som är hemma. Hon föddes i Uppsala 1980, men flyttade redan som treåring med sin familj till Luleå. Föräldrarna kommer från Västerbotten.

Hon växte upp i en stor och livlig syskonskara – fyra barn som bodde hemma, och en halvbror som de träffade på loven. Som äldst i gänget tog hon naturligt på sig rollen som storasyster.

– Jag var nog ganska klassisk i det, säger Amanda med ett leende. Jag gillade att ta hand om mina småsyskon, leka och spela med dem.

Pappan präst

I familjen stod man varandra nära och de har fortsatt att värna gemenskapen. Än i dag försöker syskonen resa tillsammans, nu med respektive och barn.

– Det är fantastiskt att vi alla kan mötas som vuxna, det känns verkligen som en rikedom att ha en stor familj.

Amanda var en aktiv och ansvarstagande flicka som tidigt visade både drivkraft och nyfikenhet. Hon älskade skolan, pluggade flitigt och såg redan som barn fram emot att läsa vidare på universitetet. På fritiden spelade hon tennis, sjöng i kör och deltog i kyrkans barn- och juniorverksamhet.

– Min pappa är präst, så kyrkan var en naturlig del av livet. I kyrkan fanns ett självklart engagemang för internationell solidaritet, vilket jag också engagerade mig i, säger hon.

Pappa var dessutom samhälls­engagerad och hade som ung varit politiskt aktiv i Folkpartiet. En farbror var folkpartistiskt kommunalråd i Uppsala, men hemma talade man sällan om politik i partipolitiska termer.

– Det fanns ett samhällsintresse, absolut, men mer på ett mänskligt plan. Hemma pratade vi ofta om att vara schyssta mot varandra, att inte döma människor, utan se att alla har något att bidra med. Men också kring miljöfrågor, att vi alla måste ta ett ansvar. Jag har också alltid haft en glöd för villkoren i norra Sverige och att hela Sverige ska leva.

Mamma Eva arbetade som apotekare – flera somrar hjälpte Amanda till på apoteket – men hennes allra första sommarjobb var att rensa ogräs för kommunen när hon var fjorton. Innan dess var det jultidningsförsäljning och reklamutdelning som gällde.

– Jag ville gärna tjäna egna pengar och vara självständig, berättar hon.

Det aktiva föreningslivet i Luleå satte också sina spår.

– Vi var med i olika föreningar, var aktiva i idrottsrörelsen, och det där att göra saker tillsammans har präglat mig mycket. Det har gett mig en stark känsla för gemenskap och ansvar, säger Amanda.

Rollspel i skogen

Familjen hade rötter i Västerbotten och tillbringade ofta loven i fjällen, där de åkte skidor och bodde i enkla stugor.

– Det var ett vilsamt varande i naturen som jag älskar. Det la också en grund för ett större miljöengagemang, att vi måste vårda den plats vi lever på.

Naturen har alltid varit hennes andningshål, en plats för stillhet och eftertanke. Under tonåren blev den också en lekplats – hon ägnade sig åt levande rollspel i skogarna kring Luleå. Någon tonårsrevolt blev det aldrig. Amanda var den där duktiga flickan som pluggade mycket, var kreativ och engagerad. Det var också då hon började engagera sig politiskt i Grön Ungdom.

Tron har följt henne genom livet. Hon går fortfarande regelbundet i kyrkan, men naturen är också en viktig plats för andliga upplevelser.

– När jag är i naturen är det lätt att komma i kontakt med både Gud, en större gemenskap och en andlig sida av mig själv. Som så många andra också gör.

Det andliga och religiösa livet har tagit olika stor plats i Amandas liv vid olika tidpunkter. Hon har bland annat läst religionspsykologi, varit med i samtalsgrupper om trosfrågor och när hon lämnade regeringen och posten som kultur- och demokratiminister 2021 läste hon teologi på universitetet under en termin.

– Det har varit viktigt för mig att ha det levande.

Mycket resande

Numera veckopendlar Amanda till jobbet i Stockholm.

– Det tar ungefär fem timmar med tåget från Härnösand. Jag åker ofta nattåg, det är faktiskt ganska skönt. Då får jag en kväll hemma, hinner natta lilltjejen och få den där lilla stunden innan jag kliver på, berättar hon.

Men att vara språkrör innebär också många resor runt om i landet, helgjobb och ett schema som snabbt kan ändras. Att sova på tåg har därför blivit något av en färdighet för Amanda, som vanligtvis åker långa sträckor varje vecka. Men under vardagarna i Stockholm bor hon i en av riksdagens övernattningslägenheter.

– Det är ju smart ordnat för oss riksdagsledamöter, eftersom många av oss pendlar långt för att man ska kunna representera alla delar av landet, säger hon.

Pendlingen fungerar numera bra, särskilt sedan digitala möten blivit en självklar del av arbetet efter pandemin.

– Det är en stor skillnad, man har vant sig och kan sköta mycket på distans. Samtidigt finns det inget som slår att ses på riktigt, säger Amanda.

Hittat ett lugn

Hon beskriver de första åren i rikspolitiken som intensiva, med långa veckor borta från familjen och en ständig jakt på balans. Efter att i flera år varit kommunalråd i Härnösand blev hon partisekreterare, en roll som innebar många dagar och nätter på tåg för att träffa miljöpartister i hela landet. Men med tiden har hon hittat ett större lugn.

– Jag tycker det blir enklare med åren. Jag har lärt mig att det är okej att säga nej ibland, även om min läggning är att säga ja. Jag tror mycket på att våga tacka ja till saker, men också att i vissa skeden våga välja bort. Det kommer alltid en ny tid framåt.

När hon ser tillbaka på sitt liv beskriver hon perioder av hårt arbete och högt tempo – men också hur pauserna har format henne.

– Jag har tagit några sådana där steg tillbaka, som när jag pausade psykologstudierna och gick på folkhögskola ett år. Det var viktigt för mig, jag behövde reflektera. Och det ledde till att jag hittade rätt väg framåt, säger hon.

I dag känner Amanda att hon funnit en bättre balans mellanarbete och privatliv. Hon pendlar mellan två världar – riksdagen i Stockholm och vardagen i Härnösand – men upplever att de kompletterar varandra.

– Jag är väldigt glad där jag är nu. Jag har nog aldrig varit så tillfreds med livet som jag är i dag, även om det är ett ständigt pusslande att få ihop det, säger hon med ett leende.