Anna hittade hem på nakenstranden
Anna Suvanna Davidsson, också känd som Apan satt i granen, minns första gången hon förstod att det var något med hennes kropp som var ”fel”.
– Det var i förskolan och jag skulle hänga i ringarna, jag var väl inte så smidig och då fick jag höra ”det är för att du är så tjock”.
Hon fortsätter:
– Det blev min självbild, man är så sårbar i den åldern. Jag trodde på det.
Nakna kvinnokroppar har alltid trollbundit mig
Samtidigt har Anna alltid varit fascinerad av kvinnokroppen. Redan som liten älskade hon att följa med sin mamma och bastubada.
I den kommande boken Stor och stark (Mima förlag) beskriver hon det såhär: Jag minns att jag högtidligt betraktade mammas hängiga bröst, bristningarna på magen och de starka låren. Hennes kropp var vacker och typiskt mammig. Nakna kvinnokroppar av alla former har alltid trollbundit mig och har för mig kommit att bli en symbol för styrka, skönhet och kamp.
För Anna har fysisk aktivitet varit en viktig del av livet, men i träningssammanhang har hon haft svårt att finna sin plats – som en stor och stark kvinna.
Vill ändra syftet med träning
– Jag har fajtats med självkänslan och känt att jag inte är lika bra som alla andra. Det har varit en levande process att komma till ro i sin egen kropp. Det är inget man gör över en natt.
I boken Stor och stark (reklamlänk)som hon skrivit ihop med Elin Junsjö Bjärkstedt (som hon för övrigt träffade i bastun) ges träningstips till motvilliga.
Det är vi själva som är våra värsta fiender menar Anna. Eftersom alla vill höra till normen blir det eftersträvansvärda att ha en speciell form.
– Många har en föreställning om vad det innebär att träna och målbilden är ofta att bli smal. Det finns ett stigma kring att träna och man tappar syftet med att komma igång. Det handlar ju om att må bra och att känna sig stor och stark inte bara fysiskt, utan också i sinnet och själen.
Hur lyckades du själv landa i kroppskärlek?
– För mig handlar det om att vara fri i alla former, och jag känner mig som mest fri när jag får bada naken. Jag hittade en naturiststrand i Ågesta för fem år sen. Jag ville bada men hade inga badkläder och det var ett wake up moment för mig. Där ligger människor som är nakna, alla ser olika ut, tjocka, smala, stomipåsar, fysiska handikapp… Det tar bort stigmat och man kan bara vara ett med naturen. Det har varit jättestärkande för mig. Nakenhet är inte en så stor grej – det är ett jättebra sätt att få bättre självkänsla att vistas bland olika kroppar.
Anna blir ofta omtalad som kroppsaktivist, men hon är inte helt bekväm med det epitetet.
– För mig är det en definition av mig som ”tjock och modig”. Jag tycker att alla som bidrar till mångfald, oavsett tjock eller smal, ska vara med i den kroppspositiva världen.
Annas önskan är att vi når till den punkt då kroppen är en ickefråga.
Började hetsäta
Som 20-åring drabbades hon av en ätstörning som gjorde att hon började hetsäta och gick upp i vikt.
– Min hjärna har inte hängt med i den processen, i mitt huvud är jag fortfarande den vältränade personen, inte överviktig, säger hon.
Själv upplever hon att det mest är andra kvinnor som har åsikter om hennes kropp. För kommentarer – det får hon.
– Ja, oh ja, i alla sorters sammanhang. Det är många tips som ”du som är så snygg skulle bli en 10-poängare om du gick ner i vikt eller ”ska du inte testa lchf?”
Varför tror du andra kvinnor har behov av att säga så till dig?
– Jag tror att det handlar om makt, vi vill alltid vara lite bättre än andra. Kvinnor är mer drillade i att se om någon har gått upp i vikt, det är så hemskt.
Vad vill du säga till de som år efter år undviker stranden?
– Mitt statement är att strunta i alla andra! Själv mår jag bra av att vara naken på naturiststränder. Det är lugnt och skönt och man slipper blöta badkläder.
Anna tycker att vi har mycket att vinna på att omfamna nakenheten i större utsträckning. Till exempel är det för många ett invant beteende från att vi är små att vi ska skyla oss bakom en handduk när vi byter om. Hon är orolig för att vi går mot ett samhälle där vi skyler oss mer och mer.
– Jag har varit på en del parklubbar och jag ser att kvinnor även där täcker sig med kläder och verkar ha kroppskomplex. Trots att man är där för att ha sex så är folk inte bekväma med att vara nakna. Att bli bekväm med nakenhet gör att man också blir mer bekväm med kroppen, då kan man också få ut mer av den, som sexuell njutning. Varför ska man skämmas för sin kropp? Den är som en lerklump som hela tiden förändras. Den är här och nu.
Följ Anna här:
Foto: Jenny Brandt Grönberg