Dina och Jovan: ”Nazisterna dödade våra släktingar”

Porträtt av Jovan och Dina som överlevde förintelsen

I Jovans och Dinas lägenhet på Södermalm bevarar de några få minnessaker från en lycklig barndom före kriget. Tingen ska gå i arv till barn och barnbarn. Foto: Theresia Köhlin.

Dina och Jovan bär på fruktansvärda minnen. Båda överlevde mot alla odds nazisternas judeutrotningar under andra världskriget.
Sedan dess har de samlat ihop skärvorna av ett söndertrasat liv – och vet värdet av ett älskat örngott, en bit tegelsten och ett slitet schackspel.

I bok efter bok, i föredrag efter föredrag vittnar de om nazisternas utplåning av ”misshagliga människor” under andra världskriget då miljontals judar gasades ihjäl i nazisternas dödsläger. De tycker det är viktigt att hålla minnet levande så att världen aldrig glömmer.

– Vi gör en mitzwah, en god gärning för samhället men också för oss själva, säger Dina Rajs.

Dina om känslosamma mötet med pappan efter krigsslutet:

I boken Ting som bär våra minnen berättar de om föremål som deras familjer lyckades gömma undan nazisternas plundringar. Som en fin shabbatljusstake, en kuglofform, ett älskat örngott, en bit tegelsten.

Jovan skrev dagbok när han var i elva år i lägret i Bergen-Belsen och har använt delar av sina minnesanteckningar i sina böcker. Foto: TT

Ting som de tvingades lämna i all hast när tyskarna marscherade in i deras respektive hembygder Petrovgrad och Ruma i forna Jugoslavien.

Familjen mördades

Nästan hela Jovans familj mördades av nazisterna – hans mamma, pappa och älskade storebror.

Dina och hennes föräldrar överlevde mirakulöst, tack vare mamma Lea som lyckades skaffa falska identiteter till sig själv och sin dotter. De tog sig till Ungern där de levde i exil under krigsåren medan Dinas pappa Misha deporterades till Tyskland som krigsfånge.

Hon minns med förtvivlan den dagen hennes mamma kom in och berättade att hon inte längre fick använda sitt vackra bibliska namn. Maria fick hon heta fram till befrielsen i januari 1945.

– Jag var också tvungen att bära ett halsband med kors. Åh, vad jag grät, berättar Dina. Den pensionerade rättsläkaren Jovan Rajs var åtta år när kriget år 1941 nådde Jugoslavien och då hade Dina nyss fyllt tre.

Bokomslag Tingen som bär våra minnen.

I nya boken berättar Jovan och Dina om de enkla saker de lyckades rädda och som i dag ger dem styrka och mod. Bokomslag: Bonniers.

Tio år efter krigsslutet, 1955, träffades de på ett kollo för ungdomar som överlevt Förintelsen. Jovan minns Dina som om det var igår. Dina, den en mörklockiga skönheten i vit bikini föll också för den vältränade ynglingen.

– Jovan var så snygg, honom ville jag ha, säger Dina och skrattar gott åt minnet. 1968 kom läkaren Jovan och arkitekten Dina till Sverige tillsammans med sina döttrar, Elizabet och Maja, idag 58 respektive 54.

Viktiga minnessaker

Parets lägenhet på Södermalm avslöjar små detaljer från lycklig barndom – före kriget söndrade familjer. Minnen som Jovan, 86, och Dina, 81, vårdar ömt. När de inte längre finns i livet ska tingen som bär deras minnen gå i arv till barn och de fem barnbarnen.

Den sjätte april 1941, när Jovan var knappt åtta år, marscherade tyskarna in i hans hemstad.

– Vi var tvungna att överlämna alla kontanter och värdesaker till nazisterna. Männen fördes ut i skogen och sköts ihjäl, berättar Jovan. Det känns tydligt att hans och Dinas detaljerade minnesbilder från den dag kriget kom inte bara dödade många av deras släktingar och vänner utan även deras barndom.

– Den sjätte april lekte jag och min bror med mamma och pappa i deras säng när vi hörde på radion att tyska plan bombade Belgrad. Från det ögonblicket har jag knivskarpa minnen, berättar Jovan.

Förberedda inför det värsta

Dina återger en händelse som ger kalla kårar 75 år efter krigsslutet och som måste ha tett sig fullkomligt fasansfullt för en femårig liten judisk flicka.

– Den 19 mars 1944 kom tyskarna in i Ungern och judar började deporteras till koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Ungerska fascisterna, de så kallade pilkorsarna, gick från hus till hus för att leta upp judar som gömde sig. Jag minns det som det var igår.

Förintelsens minnesdag:

Mamma tog fram två små tabletter, en till mig och en till henne och varsitt glas vatten. Vi satte oss vid bordet och mamma sa till mig med tårarna rinnande utmed kinderna ”du ska svälja tabletten snabbt när jag säger till” och jag svarade ”men mamma, vi är ju inte sjuka”, berättar Dina. Men de klarade sig från pilkorsarna.

Den gången tog de istället en annan judisk familj som gömde sig i huset. I boken Ting som bär våra minnen får läsarna bland annat stifta bekantskap med det fina mikroskopet som tillhört en släkting till Dina, som studerade medicin.

När kriget bröt ut slogs mikroskopet i all hast in i en vaxduk innan det grävdes ner i trädgården. Efter krigsslutet grävdes mikroskopet upp och är än idag i skick som nytt och har en hedersplats på en hylla inne i Jovans arbetsrum.

Hand i hand på promenad i Stockholm: Dina och Jovan

Dina och Jovan Rajs, 81 och 86 år, fortsätter att vittna om nazisternas utplåning av ”misshagliga människor” under andra världskriget. Foto: Theresia Köhlin.

På väggarna hänger vackra broderier som Jovans mamma Enci broderade när hon på 30-talet vårdades på sanatorium för sin tuberkulos. Broderierna låg, tillsammans med några vackra perfekt pressade örngott med Encis sirligt broderade monogram på, i hennes brudkista som stått undangömd i ett stall hos Jovans moster och hennes serbiske man under kriget.

– De var i samma skick som mamma lämnade dem i 1941, berättar Jovan och tar fram ett av örngotten som aldrig varit använt. Man anar en tår i ögonvrån.

– Det ska vikas upp först på min dödsbädd, då ska jag vila mitt huvud på det. Då kommer mamma och jag äntligen att återförenas, säger Jovan vars mamma, mormor och storebror gasades till döds i bussarna som gick under namnet ”Själsdödaren” – dušegupka – som var en större buss som saknade fönster, hermetiskt tillsluten med plats för åttio personer.

Gasades ihjäl i buss

– Jag minns ett tillfälle då min moster och jag skulle gå till sjukhuset för att mamma skulle göra en hälsokontroll och det var då jag såg den här stora gröna bussen utan fönster som stod parkerad med baksidan mot entrén, omringad av tyska soldater och hur läkare och sköterskor bar ombord bårar med patienter och hur vi vinkade till dem. Då visste vi inte vad det var för ett fordon, säger Jovan.

 I spelet lärde pappa mig att aldrig ge upp, med tiden förstod jag att det gällde allt här i livet

Det var först senare de fick höra att bussen inte alls var sjuktransport utan snarare likbil.

– Kan du tänka dig, utbrister Jovan, kvinnor och barn gasades ihjäl i dessa bussar. Schackspelet är en annan av Jovans verkliga favoriter. Det fanns kvar hos hans moster efter kriget.

– Min pappa lärde mig att spela schack och att aldrig ge upp, säger Jovan och visar det fint bevarade men något kantstötta portabla schackspelet, märkt av tidens tand. ”När jag hösten 1945 kom tillbaka från lägren i Tyskland till moster Juci i Petrovgrad hittade jag min pappas schackspel hemma hos henne. Jag kände igen den enkla, oansenliga schackbrädan som nu var i ganska sjabbigt skick.

En vit häst hade slarvats bort redan före kriget och ersatts med en från ett annat spel som var lite större och inte hade några räfflor på manen. Hur pappas schackspel hade hamnat här hos Juci frågade jag inte, det kändes bara naturligt att saker från mitt föräldrahem skulle finnas i mitt nya hem, nu när jag var tillbaka i Petrovgrad”, skriver Jovan i boken.

– Med spelet lärde pappa mig att aldrig ge upp, med tiden förstod jag att det inte enbart gällde schackspel utan allt här i livet, säger Jovan.

Tackar goda människor

Tegelstensbit i handen från barndomshemsgolvet

Biten av golvplattan i tegel är det enda jag har kvar av mitt barndomshem, berättar Dina. Foto: Theresia Köhlin

fina vita örngott med monogram.

Några vackra och perfekt pressade örngott med Jovans mammas sirligt broderade monogram på fanns i hennes brudkista som stått undangömd i ett stall. Foto: Theresia Köhlin.

Vart han och Dina än slagit ner sina bopålar har schackspelet hängt med. I dag har det en hedersplats på Jovans bokhylla, strax till vänster om hans dator, ständigt i hans blickfång.

– När jag tittar på det tänker jag på min pappa. Och jag ger aldrig upp, säger han. I köket plockar Dina fram den fantastiskt vackra kuglofformen, som Jovan hittade i morföräldrarnas trädgård.

– Långt nere i soptippen hittade vi formen inbäddad i massor av stelnat hönsbajs. När vi grävde vidare hittade vi även mormors shabbatljusstake, berättar Jovan. Det tog dagar av tvätt och puts för att lyckas få tillbaka den forna glansen på formen och ljusstaken.

– Jag använder den för att baka kuglof, säger Dina. Kakan med insprängda kakaoskikt och russin brukade serveras med en kopp varm kakao med en stor klick vispad grädde på. En av Dinas finaste ägodelar är en tegelfärgad golvplatta som kommer från hennes barndomshus i Ruma, varifrån hon och hennes mamma tvingades fly hals över huvud när tyskarna intog staden 1941.

En bild från lägret i lägret i Bergen-Belsen, dit Jovan deporterats. Foto: TT

Den står idag i bokhyllan i hennes arbetsrum. I boken skriver hon: ”Vårt gamla hus stod tomt och såg övergivet ut. Den avlånga husfasaden med fönster mot gatan stämde, men annars kändes allt mindre än vad jag mindes. Jag gick ut till trädgården. Där det tidigare funnits doftande blomsterrabatter syntes nu bara ogräs och intorkad, sprucken jord. Altangolvet var fortfarande tegelrött, jag kunde knappt tro mina ögon. Men allt var i dåligt skick och huset skulle rivas, fick jag veta. Jag tog upp en lös golvplatta och tog den med mig hem. Den tegelröda golvplattan i min bokhylla är det enda jag har kvar av mitt barndomshem. Den får mig att minnas hur vi i all hast fick lämna Ruma”.

– Vi lyckades fly i tid tack vare att en tysk ortskommendant varnade oss för vad som var på väg att ske. Han var en av de goda tyskarna. De fanns också, säger Dina och Jovan fyller i:

– Utan de goda människorna som vågade hjälpa oss med fara för sina egna liv hade vi inte suttit här idag, säger han.

I boken Att återvända till livet, 2018, berättar paret om sina förfärliga upplevelser och om hur de lyckats leva vidare. Bokomslag: Natur & Kultur.

Mer samhällsinnehåll hos allas.se: