Hanna föddes som både kvinna och man
Tre sällskapssjuka små hundar tar plats i soffan när Hanna Öberg, 46, dukar fram kaffe och fikabröd i finrummet som är hennes stolthet.
– Jag älskar inredning och gillar att inreda i shabby chic-stilen, säger Hanna och ler när hon bjuder oss till bords i villan i Boden, som hon delar med vovvarna och maken Magnus, 45.
Just idag är Hanna ledig från jobbet som undersköterska vid en medicinsk akutvårdsavdelning. Hon vill berätta om sitt liv. Ett liv som rymmer otroligt många svek, mycket mobbing, psykisk ohälsa men också kärlek och en stark barnatro som burit henne genom alla tuffa år.
Det är ingenting jag själv kunnat påverka, men det har påverkat hela mitt liv…
– Jag föddes som det tredje könet, som både kvinna och man. Det är ingenting jag själv kunnat påverka, men det har påverkat hela mitt liv och drivit mig till två självmordsförsök, säger Hanna – som länge levde som pojken och mannen Hendrik, helt ovetande om sin ovanliga kromosomuppsättning.
Kände sig som någon annan
Hendrik växte upp i Vetlanda med sin biologiska pappa och en styvmor. Hanna beskriver sin barndom som känslokall och förvirrad. Hon kände sig ju alltid som någon annan, men förstod aldrig vad det berodde på.
– Vi bodde på en lantgård och tog emot sommarbarn från städerna. Claes var en jämngammal pojke från Mölndal som blev min bästa vän. Vi lekte och hade jättekul men trots att vi var små så ville jag aldrig visa mitt kön för honom. Instinktivt kände jag att något inte stämde. Och jag tror att Claes uppfattade mig som en pojkflicka, precis som de flesta jag mött genom livet.
Oklar könsidentitet
Hanna minns hur hon älskade att rida och fick en egen häst och berättar att hon tyckte om att leka doktor och sjuksköterska. Hon önskade sig dockskåp och dockor och hon lånade klackskor och brudslöja av sin styvmor.
– Trots mina känslokalla föräldrar så förnekade de mig inte att leka typiska ”tjejlekar” och jag fick de barbiedockor jag önskade mig – trots att jag var Hendrik.
När Hendrik blev tonåring upptäckte han att alla pojkar – utom han – fick mörkare röst och större kön. Själv började han utveckla bröst och sökte förtvivlat hjälp hos skolsköterskan. Då rullade hans livs hemlighet upp! Föräldrarna hade hela tiden känt till den, men inte sagt ett enda ord till sin son. Deras barn hade fötts utan en tydlig könstillhörighet! Varken barnmorska eller läkare kunde avgöra om de fått en pojke eller en flicka.
Utredningar under Hendriks spädbarnstid visade att han hade fötts med både manliga och kvinnliga könskromosomer. Könstillhörigheten var oklar. Eftersom bebisen såg ut att ha något som liknade en penis, bestämdes det att barnet var mer pojke än flicka. Och barnet kom att kallas Hendrik och fostras som en pojke.
Jag skylde mig alltid inför andra och blev mobbad under hela skoltiden
– Jag upplevde det som ett enormt svek att jag inte hade fått veta något. Innerst inne har jag alltid känt mig som en tjej och jag har skämts över mitt kön. Jag skylde mig alltid inför andra och blev mobbad under hela skoltiden, de andra barnen var väldigt elaka med mig. Särskilt jobbigt var det i omklädningsrummet när vi skulle ha gympa. Till slut skolkade jag från alla gympalektioner, säger Hanna och berättar att hon som Hendrik lekte med flickor och blev kär i pojkar.
– Jag utgick ifrån att det betydde att jag var homosexuell, säger Hanna och berättar att tron betydde mycket för Hendrik men inte heller inom Pingstkyrkan blev han accepterad. Han fick sitta i stränga förhör och äldstebröderna ville avprogrammera honom från homosexualiteten genom att skicka honom till USA.
Blev utkastad
Efter avslöjandet om Hendriks ovanliga uppsättning av dubbla könskromosomer och det stora sveket av föräldrarna blev stämningen i hemmet spänd. Föräldrarna ville inte att det skulle pratas om saken och det slutade med att de tog avstånd från Hendrik och pojken blev utkastad hemifrån.
– Jag var 16 ½ år när min pappa skrek åt mig att jag skulle packa ihop mina grejer och försvinna från huset. Sedan dess har jag inte pratat med dem. Jag flydde hem till en vän, men gick tillbaka till min hemgård nästa dag för att ta hand om min häst. Det enda som fanns kvar av den var en blodfläck! Hästen hade gått till slakt och jag bröt ihop. Efter det gjorde jag mitt första självmordsförsök.
Hanna berättar om en svår tonårstid, Hendrik mådde så dåligt att han var inlagd på psyket i omgångar. Socialtjänsten ordnade en lägenhet åt honom och han fick klara sig själv, trots att han inte var mogen för det. Trots alla motgångar klarade Hendrik av att fullfölja utbildningen till undersköterska. Barndomens dröm om att jobba inom vården blev sann. Privat fortsatte Hendrik att leva som homosexuell och han flyttade med tiden till Stockholm, där en helt ny värld öppnade sig.
– Där fanns gayklubbar och många levde ganska promiskuösa liv. Dragshow var poppis och jag fick många vänner, men jag passade inte in där heller. Sedan kom AIDS-epidemin och många av mina vänner dog. Jag känner igen mycket av det som berättas i Jonas Gardells film Torka inga tårar utan handskar.
Jag var liksom både skönheten och odjuret
Hendrik hade flera långvariga relationer, men de tog slut varje gång som han började bejaka sin kvinnliga sida.
– Bögarna som jag levde med attraherades av min androgyna utstrålning, men när jag blev för kvinnlig lämnade de mig. Jag var liksom både skönheten och odjuret. Min känsla av att egentligen vara kvinna blev starkare och starkare. Jag började klä mig allt kvinnligare och övertygelsen växte för varje dag – man hade tagit fel när man valt att fostra mig till en pojke!
Genomgick könsutredning
Hendrik var besviken på människor. Han kände sig utnyttjad, oälskad och inte vatten värd. Alla bara lämnade honom. Samtidigt pockade kvinnan i honom på och han beslutade sig för att söka hjälp. Han genomgick en könsutredning, gjorde en bröstförstoring och ”snoppen”, som i själva verket var en förlängd klitoris, designades om för att bilda blygdläppar. Hendrik bytte namn till Hanna och fick, genom en rad operationer, en slida och extra tillskott av kvinnligt könshormon. Äntligen, vid nästan 35 års ålder, fick Hanna vara sitt rätta jag. Men med lyckan över att vara en riktig kvinna kom också olyckan.
– Jag drabbades av bröstcancer – och trodde att jag skulle dö! Man opererade bort en tårtbit och jag behandlades med både cellgifter och strålning, säger Hanna och berättar att det var under eftervården som hon kom i kontakt med Magnus.
– Vi hade chattat lite med varandra ett år tidigare, via en kristen dejtingsajt, men jag hade slagit honom ur hågen eftersom jag bodde i Stockholm och han i nordligaste Sverige. Men nu fick vi kontakt igen och vi började prata med varandra i telefonen. Till slut bestämde vi oss för att träffas. Jag tog tåget upp till Boden, och här blev jag kvar i tre månader. Det var kärlek vid första ögonkastet, ler Hanna och säger att hon sedan bara åkte hem och packade ihop sina saker för att flytta till Magnus för gott.
Av rädsla för att bli lämnad ännu en gång valde Hanna att inte berätta något om sin bakgrund för Magnus. Det var inte förrän efter två år, när Magnus hittade gamla anteckningar, som han förstod att Hanna var intersexuell.
Vi har varit så otroligt ledsna, men funnit styrkan i varandra och i vår gemensamma tro
– Han tyckte att det var ett svek att jag inte sagt något, men när jag förklarade att jag varit rädd att han skulle överge mig förstod han. Det gjorde inte omgivningen. När min bakgrund sipprade ut började skvallret och vi skulle gömmas undan. Folk började spekulera ”hon är ingen vanlig kvinna”, ”Är hon en man?”, ”Är de bögar, de där två?” Jag fick inte längre vara med i församlingskören och vissa släktingar tog helt avstånd från oss. Vi har varit så otroligt ledsna, men funnit styrkan i varandra och i vår gemensamma tro, säger Hanna och påpekar att trots att många församlingsmedlemmar gjort henne ont så har gudstron fortsatt att bära henne.
Lever öppet
Hon har nu bestämt sig för att vara helt öppen med sin bakgrund, för att stötta andra som föds i det tredje könet och för att hon vill förebygga prat bakom ryggen. Dessutom föreläser Hanna om sitt liv och har börjat skriva en bok om allt hon varit med om.
– Det svåraste med att jag föddes som intersexuell? Det är känslan att aldrig bli accepterad och älskad. Jag blev inte accepterad som pojke, inte som homosexuell och inte som Hanna heller! Det är som om jag vore ett missfoster. Jag och Magnus har fått fasansfulla hotbrev och vår brevlåda har sprängts sönder flera gånger. Jag känner mig också diskriminerad i yrkeslivet. Trots att jag har jobbat i vården nästan 30 år så blir jag sällan ens kallad till intervju när jag söker nya tjänster, säger Hanna och visar en lång lista på jobb som hon sökt men inte fått.
Men det finns även ljusglimtar i livet! Den viktigaste är förstås Hannas älskade make Magnus, som hon gifte sig med den 18 juni 2016. Hon visar ett filmklipp där de håller varsitt tal, som handlar om kärleksbudskapet och allas lika värde. Det är något som genomsyrar parets gemensamma liv.
Även Magnus och Hannas tre små hundar betyder mycket för henne.
– Mitt livs stora sorg är att jag inte kan få barn. Om jag hade fötts med livmoder och äggstockar hade jag haft en stor familj. Nu är Molly, Skorpan och Elza våra barn, säger hon med en kärleksfull blick på de små vovvarna som följer henne vart hon än går.
Text: Birgitta Lindvall Wiik
Foto: Petra Älvstrand
Detta är intersexuellt syndrom
Att vara intersexuell innebär att man föds med inre system eller yttre könsdelar som inte är enbart manliga eller kvinnliga. Ordet intersexuell är en översättning av det engelska ordet intersex där sex betyder kön.
Ordagrant skulle ordet kunna översättas till ungefär mellankönslig, det vill säga någon som är född med könsorgan som bär spår av både man och kvinna.
En del föds exempelvis med både äggstockar och testiklar, andra helt utan inre könsorgan men med en mikropenis eller en klitorisförstoring. Det föds ungefär ett intersexuellt barn per 1 500.
Källa: Hjälpföreningen INIS