Isadora hölls fången och våldtogs av pojkvännen– nu hjälper hon andra utsatta

År 2005 var Isadora Telford 19 år. Hon var ung och nyfiken på livet, och hade precis lämnat Sverige för att en praktikperiod i England. Väl där träffade hon snart en man. Han var 24 år äldre och oerhört charmig. Isadora blev blixtförälskad.

– Jag tyckte att han var underbar, men efter ett tag märkte jag att hans välvilja och ständiga närvaro egentligen handlade om ett makt- och kontrollbehov. Han började misshandla mig psykiskt, jag blev helt nedbruten och osäker i mig själv, säger hon.

Efter reklamen: Hör Isadora berätta om hur hon hölls fången och våldtogs av sin pojkvän:

Förhållandet blev stormigt och bråken avlöste varandra. En kväll började de bråka hetsigt på en bar. Isadora minns hur det slutade med att hennes dåvarande pojkvän släpade hem henne i armen. Sedan hände det som för alltid skulle förändra hennes liv och syn på tillvaron.

– När vi kom hem låste han in mig i sovrummet och våldtog mig. Så fortsatte det i en veckas tid, ända tills jag lyckades rymma. Hur det gick till minns jag inte, jag har bara en minnesbild av hur jag står ute på gatan och att han springer efter mig men att jag lyckas springa ifrån honom. Jag hade lite kläder och en mobiltelefon, men det var allt. Jag kände mig så ensam och utlämnad.

samhälleMy utsattes för våld och sexuella övergrepp: ”Kämpade med självmordstankar”

Behöll hemligheten för sig själv

På något sätt lyckades Isadora ta sig tillbaka till Sverige. Men att berätta för någon om det hon utsatts för kändes länge totalt uteslutet.

– Jag berättade inte för någon. Inte för min familj eller vänner och definitivt inte för polisen. Jag kände en sådan intensiv skam, jag kände mig äcklig ända in i märgen. Jag stod inte ut med mig själv, jag började hetsäta och gick upp väldigt mycket i vikt.

Att ensam bära på sitt trauma blev tungt och Isadora hade många mörka tankar under en lång tid framöver.

– Det var många existensiella frågor – vem är jag nu? Vem hade jag varit om det inte hade hänt? Vem kan jag bli efter det här? Det var som om en bit av mig hade dött.

Övergreppen återkom i mardrömmar och flashbacks

I ett försök att tränga undan sina känslor kastade sig Isadora med full kraft in i sina universitetsstudier. Snart hade hon tagit examen som logoped och tyckte att hennes strategi hade fungerat ganska bra. Men efter några år kom verkligheten i kapp. Isadora kunde konstatera att hon var i dåligt skick och bestämde sig för att till sist söka hjälp. Snart fick hon diagnoserna depression och posttraumatiskt stressyndrom.

– Minnena av det som hänt fanns hos mig hela tiden, de kom i form av flashbacks och mardrömmar och var oerhört påträngande. Men på något sätt hade jag accepterat att mitt liv såg ut så, jag hade normaliserat det. Men jag blev så otroligt deprimerad att det till slut inte gick längre.

Tog många år att hitta rätt psykolog

Under de kommande åren testade Isadora en rad olika behandlingar och terapiformer. Hon träffade många psykologer, men kände inte att hon hittade något som egentligen fungerade. Att kunna berätta och bearbeta allt det hon varit med om och kände under de 20 timmars psykologtid som beviljas av landstinget, blev en omöjlighet.

samhälleStorasyster hjälper personer utsatta för sexuellt våld: ”Får inte stöd någon annanstans”

– Jag behövde ha längre kontakt för att kunna känna tillit och sätta ord på det jag varit med om. Det tog 13 år innan jag träffade en psykolog som jag kände förtroende för och vågade berätta för. Han var bra på att lyssna och kunde möta mig där jag var i min sorg och förtvivlan.

Rädslan för förövaren levde kvar

Parallellt med ångesten över våldtäkterna, var Isadora dessutom fortfarande rädd för sin förövare. Efter övergreppen reste han till Sverige och försökte leta upp henne. Han hotade henne via telefonsamtal och sms och gjorde sitt bästa för att sätta skräck i Isadora. Under flera år stalkade han henne och själv gjorde hon sitt bästa för att ligga lågt och undkomma honom. Så småningom bytte hon också namn.

– Det var jätteskönt, för jag hade så svårt att känna att jag var densamma som innan. Den personen jag var hade dött och när jag bytte namn kunde jag bli mig själv igen, det som var mitt nya jag. Så egentligen var anledningen inte att det skulle bli svårare för honom att hitta mig, men det var såklart en sak som gjorde det lättare att ta det steget. Även om han har slutat stalka mig nu, finns rädslan alltid kvar. Den är väldigt svår att komma över.

Tidslinjen hjälpte läkningen

Vid sidan av terapin har skrivandet fungerat som en viktig ventil i bearbetningen. Isadora har skrivit dagboksanteckningar om sina känslor och tankar, men också sett till att skriva ner alla de undanträngda minnen som fragmentariskt bubblat upp till ytan vid olika tidpunkter.

– Till slut fick jag ett kronologiskt sammanhang och kunde sätta ihop en någorlunda tidslinje över det som hänt. Och det har faktiskt hjälpt mig jättemycket. Det är fortfarande många minnen som är borta, men nu behöver jag inte längre vara rädd för att obehagliga minnen plötsligt ska dyka upp utan förvarning, för nu vet jag vad som hände.

Lättnad att slippa skammen och skulden

Det kanske allra viktigaste som terapin har hjälpt Isadora med, är att bli fri från skammen och skulden. Båda känslorna är vanligt förekommande hos våldtäktsoffer och att komma förbi dem har varit avgörande för Isadoras och många andras välmående efteråt.

– Den dagen skulden och skammen försvunnit och jag för första gången kunde säga att jag är en överlevare, kände jag också att jag äntligen hade kommit över våldtäkterna. Att kunna berätta öppet om det som hänt var en oerhörd frihetskänsla. Nu har jag öppnat upp för nära och kära och det har gjort att min ångestnivå har sjunkit rejält. Det har varit så skönt att dela med sig och få stöd från anhöriga och att också se att de faktiskt stod kvar efteråt.

Har aldrig polisanmält våldtäkterna

Men även om Isadora i dag känner att hon har kommit över våldtäkterna, lever rädslan för förövaren fortfarande kvar. Hon anmälde honom flera gånger för hot och stalking, men utredningarna lades alltid ner ganska omgående. Våldtäkterna har hon aldrig anmält.

samhälleEnkät visar: 90 procent polisanmäler aldrig att de utsatts för sexuellt våld

– Jag kände någonstans att jag inte behövde göra det, det är inte viktigt för mig. För många är det viktigt, det blir en stor sak när man äntligen kan gå till polisen. Men för mig har det aldrig varit så. Jag hoppas såklart att ingen annan blir utsatt av honom, men samtidigt kan jag inte ta det ansvaret på mig.

Stöttar andra som utsatts via Storasyster

Sedan ett tag tillbaka arbetar Isadora som volontär i organisationen Storasyster, som stöttar och hjälper offer för sexuellt våld. Några kvällar i månaden har hon samtal med personer som blivit utsatta via Storasysters chatt.

– Min viktigaste roll som volontär är att lyssna och stötta. Att låta dem berätta och visa att jag tror på dem. Många är så rädda att inte bli trodda, så jag försöker visa dem att jag står ut i det svåra samtalet och inte lämnar dem.

För Isadora är det betydelsefullt på flera sätt att få stötta andra som råkat ut för liknande övergrepp som hon själv.

– Det gör att jag kan använda mina erfarenheter till något positivt och det är verkligen jättestort för mig. Även om jag inte delar med mig av det som hände mig, känner jag att jag på en viss nivå kan förstå vad de har gått igenom och vad de behöver höra. Om jag tänker mig själv som 19-åring hade jag verkligen behövt någon som stod kvar och lyssna och det känns fint att kunna vara den personen för andra nu.

Rådet till andra: ”Våga berätta för någon”

I dag kan Isadora äntligen säga att livet är bra igen, även om det tog många år att komma till den punkten.

– Jag lever ett bra liv med min man, jag har ett jobb jag trivs med och jag känner mig lycklig. Jag är lycklig över att ha överlevt och tagit mig igenom allt det här. Det fanns en tid då jag inte kände mig glad över att ha överlevt för jag mådde så otroligt dåligt, men i dag gör jag det. I dag känner jag att jag har ett värde igen.

Isadoras främsta råd till andra som utsatts för sexuellt våld är att våga prata om det som hänt.

– Att våga berätta för någon är det första steget. Det är en tröskel man måste komma över. Genom att sätta ord på det kan man få en egen förståelse för det man varit med om och hur fel det var. Då kanske man också inser att det inte är ens egen skuld och skam att bära. Det viktigaste att komma ihåg är att man inte är ensam, att det finns stöd och hjälp längs vägen.