Korridorslivet satte klorna i Staffan –på 70-talet
– Jag gillar ju korridorslivet.
Staffan Ahlner var runt 20 när han lämnade Stockholm och Lidingö för att läsa i Uppsala. Inriktningen var matte och astronomi. Idag har Staffan kvar en stjärnkikare i rummet men det finns inga nebulosor som bär hans namn.
– Jag läste ett uttalande av en astronom. Han tyckte att mänskligheten var mer betjänt av en nyupptäckt maträtt än av en nyupptäckt stjärna. Han slog om från astronomi till gastronomi kan man säga. Jag gjorde typ samma sak på 70-talet, säger Staffan som precis vaknat efter ett arbetspass.
Han har lagat pumpasås och bakat injerabröd
– Jag kör mellan 19 på kvällen och 5 på morgonen, då kan folk beställa mat, säger han.
Den dygnsrytmen är inget märkligt för hans stadsdel i Uppsala.
– Flogstabor har väldigt sena vanor. Och jag är värst vad det gäller sena vanor.
Beställningarna lagar han på rummet med ”proffsprylar” från de restauranger han drivit.
– Jag huserar ju på 10 kvadratmeter så det är compactliving, japp. När coronan kom var jag extremt förberedd på att jobba hemifrån. Jag hade kört så redan ett år innan.
Staffan menar att han har korridorslivet att tacka för sitt gastronomiska uppvaknande.
– I slutet av 70-talet och början av 80-talet var det en väldigt intressant korridorsperiod. Här var folk som doktorerat från Sri lanka, Indien, Mexiko, alla möjliga länder. Jag var den enda svensken. Jag lärde mig från deras matlagning, i synnerhet de kvinnliga studenterna.
– På korridorsfesterna då var det tävling om vem som lagade bäst mat, inte vem som blev fullast. Det var en jävla skillnad.
Tredje generationens vegetarian
Men det verkar som att Staffan hade en grund att stå på redan innan han fick lära sig att baka injerabröd av en eritreansk gäststudent.
– Tack vare min mormor är jag är tredje generationens vegetarian och det innebär ett visst kvalitetstänk. Det är inte bara att utesluta blodpudding. Man ska inte äta skit helt enkelt. Det är det som är min mission, säger Staffan med hetta i rösten.
Och temperaturen stiger när han talar om hoten mot god matkultur. Det verkar som att Skogaholmslimpan är och har varit det största hotet mot folkhälsan sedan tuberkulos. Socker och tomma kalorier. Vidrigt.
– Den borde stå på kaffebrödshyllan, säger Staffan.
– Vi har socker i allt. Till och med fiskinläggningar! Jag tänker på de stackars utländska studenter som har bjudits på sillunch här i korridoren den siste april. Alltså jag blir förbannad bara jag tänker på det.
Men intresset för mat ledde alltså bort från stjärnorna. Staffan började driva krog och boka band. Han hade ju, som sagt, en mission. Och eftersom han alltid drivit krog nära hemmet så har han inte sett någon poäng i att lämna lägenheten.
För på den tiden han tecknade kontrakt med bostadsföretaget Heimstaden, innan 1988, så var det ett tills vidare kontrakt. Det fanns inga krav på att hyresgästen skulle vara inskriven på någon institution. Så sedan dess har Staffan varit en civil ”överliggare”.
Själv ser han det som att han dammat av den gamla tjänstebostaden. Alltså att han i princip bor på jobbet som gamla tiders portvakt.
– Jag har kunnat vara där när som helst på dygnet. Det är krypavstånd. Men istället ska folk pendla en timme med bil till sina jobb med allt vad det innebär.
Dessutom bor hans flickvän sedan 20 år, Maria, i grannhuset. Om han behöver mer ”space” kan han gå över till henne och de har bott tillsammans från och till. Jag frågar om de varit intresserade av villa och vovve men det låter inte speciellt aktuellt. Jag följer inte upp tråden.
Annorlunda korridorsliv idag
Korridorslivet har förändrats med åren. Det är en högre omsättning på de boende (utom Staffan då) än tidigare. De flesta stannar bara en eller två terminer. Åtminstone i Flogsta.
– Det är knappt så man hinner lära känna dom. Speciellt under coronan. Nu har det flyttat in ett gäng indier och en fritös, De tillverkar puris och samosas. Jag gillar inte riktigt doften av fritös men de lagar bra mat. Det är inte McDonalds
Har ni haft nåt utbyte med varandra?
– Ja. Jag lagar injera och de gör dosas, det ser ut surdegspannkaka . Vi har jämfört våra matkulturer och min teori är att Sydindien och Etiopien, Eritrea den kusten, har haft kontakt sjövägen sen urminnes tider. Dosan kan ha påverkat injeran eller tvärtom. Så vi har pratat mjölsorter och hej å hå.
– Men när jag träffar nya människor frågar jag inte vilket land de kommer från eller religion. Det är jag inte intresserad av. Jag frågar efter deras matkultur.
Det var 15 år sedan han arrangerade sin sista fest på korridoren. Då bjöd han på couscous. Sedan dess har restaurangerna och jobbet tagit tid från korridorliv även om han fortfarande känner sig som en del av det.
Även om utrymmet är begränsat har han plats för det viktigaste. Bland annat fynd från resor världen över. Tortillapressen från Mexiko tog han hem 2001. Han har många åsikter om hur taco bör och inte bör ätas.
En enda gång har jag ätit fredagsmystacos, det var halvvägs till Boden nånstans på E4. Det var ju oätligt.
– Jag gör riktig tortilla inte vetetacos. En enda gång har jag ätit fredagsmystacos, det var halvvägs till Boden nånstans på E4. Det var ju oätligt. Här är taco bara burkar man öppnar. Konserverad guacamole, va? Ja det är vacker grön färg men ingen smak.
Här på rummet har han också sin samling med öl från de länder han besökt. Bland annat från Östtyskland och Tjeckoslovakien från tiden då järnridån ännu existerade. Det har han också åsikter om.
– Jag brukar säga att det absolut enda som var bättre under kommunismen det var ölet i Tjeckoslovakien, säger Staffan och refererar till studiebesök på Pilsner Urquell både före och efter kommunismens fall.
– En otrolig skillnad. Ölet bryggdes i öppna ekfat under kommunismen, jättegott. Efter kommunismen skulle de öka kapaciteten med 300 procent. Det blev dåligt. Idag ägs det av japanskt idiotföretag.
Staffan är så där. Han tycker om det mesta från EU till chilli och nostalgi. Han är fylld folkpensionär men har aldrig varit på PRO-möte och är mer intresserad av att berätta om det isländska hardcoreband han upptäckte på Kulturhuset Femman häromsistens.
– Bland det bästa jag sett. Det kommer så otroligt mycket bra band hela tiden. Folk i min ålder brukar tycka att ”60-talet är det bästa”. Jag har alltid tyckt att det innevarande årtiondet är det bästa. Jag gillar utveckling.
Men Beatles då?
– Been there done that.
– Folk jag umgås med är normalt mellan 20 och 30 år. Jag är väldigt dålig på att ungås med min egen generation, babyboomers eller vad det heter.
– Folk jag umgås med är normalt mellan 20 och 30 år. Jag är väldigt dålig på att ungås med min egen generation, babyboomers eller vad det heter.
Är du medveten om att dina livsval sticker ut?
– Egentligen sticker jag ut mer idag än när jag gick i skolan. Jag var blyg, sa inte mycket och hade bra betyg. Tävlade i nutidskunskap. Där var jag bäst i klassen. Allmänbildning helt enkelt. En kunskap som inte är så uppskattad idag, säger Staffan som även har åsikter om den svenska skolan. Speciellt betygssystemet.
Men tror du att du missar något genom att inte umgås med generationskamrater?
– Nej. Men för fem år sedan var jag på återträff med min gamla gymnasieklass. Det var faktiskt roligare än vad jag trodde det skulle vara.
De kanske var lika pigga och hungriga som du verkar vara?
– Ja, Det enda jag märkte var att folk inte hade gått upp så mycket i vikt. De flesta var sådär normalviktiga. Men Lidingö är ju extremt kuperat med små fjäll. Så det kanske är normalt med bra grundkondition bara för att man bor där.
Vad sa de när du berättade att du fortfarande lever korridorsliv?
– Ja, dom var väl verkställande direktörer och you name it men det var inget speciellt. Men jag väckte i alla fall mer uppmärksamhet än vad jag gjorde i klassen på 60-talet.
Han blev inte astronom men intresset finns kvar. Genom stjärnkikaren kan han blicka långt bortom Flogstas takåsar.
– Man kan fota norrsken och även nattlysande moln Jag tog mitt livs första norrskensfoto i år. Man kan ta jättesnygga bilder med Iphone.