Maria: ”Pappa Mukwege” gör skäl för fredspriset 2018

När Maria Bard nåddes av beskedet att den 63-årige kongolesiske chefskirurgen och gynekologen Denis Mukwege fått Nobels fredspris stannade tiden under några ögonblick. Hon blev häpen och överlycklig på samma gång.

– Det var som att jorden slutade snurra, jag trodde knappt att det var sant. Sedan tänkte jag på jublet och lyckan som måste ha ljudit genom Panzisjukhuset där Denis Mukwege verkar. Priset har verkligen gått till rätt person.

– Sedan beskedet har jag pratat med honom och han är jätteglad, säger Maria, som för tio år sedan bodde och arbetade på Panzisjukhuset.

Hon känner Mukwege väl och reser i tjänsten regelbundet till Demokratiska Republiken Kongo, även om hon i dag är stationerad på PMU:s huvudkontor i Stockholm.

Hon hoppas att uppmärksamheten kring fredspristagaren ska sätta konflikten i DR Kongo i blixtbelysning och på så vis bana väg för en demokratiseringsprocess.

De som betalar det högsta priset i konflikten är kvinnor och barn, som systematiskt utsätts för sexualiserat våld – och det är för deras rättigheter och människovärde som Mukwege kämpar.

– Det som sker i Kongo är en humanitär katastrof och det är viktigt att problematisera för att kunna hitta lösningar, säger Maria och tillägger att det finns en stark kvinnorörelse och en vilja till förändring. Men mycket arbete återstår.

Våldet har blivit vardag

Det är svårt att ta in grymheterna som drabbar många kvinnor i Kongo. Vad är det för män som använder våldtäkter som ett vapen i krigsföringen?

Maria skakar sakta på huvudet. Hon har varit där på plats och mött offren. Hon håller med om att det är svårt att ta in. Och det finns inga enkla förklaringar.

– Det sexuella våldet är bara toppen av ett isberg i ett fattigt samhälle med många utmaningar. Kongo är ett land som haft väpnade konflikter i årtionden.

– Här finns en mycket svag infrastruktur, korruption är vardag och det förs en cynisk jakt på naturtillgångar, alla bara roffar åt sig. Det finns ett dåligt fungerande rättsväsende och kvinnans ställning är låg.

– De systematiska våldtäkterna kan fortgå bland annat för att sexuellt våld mot kvinnor är tabubelagt. På grund av det svaga rättsväsendet blir det väldigt få fällande domar. Och kvinnorna har svårt att prata om det som sker… det uppstår en normaliseringsprocess där våldet blir vardag.

Maria menar att fattigdomen förstärker strukturerna som möjliggör de systematiska våldtäkterna.

Men det finns ljus i mörkret. Ett av dem stavas Panzisjukhuset, ägt av den kongolesiska pingströrelsen och beläget i Kongos östra delar, nära den undersköna Kivusjön.

Sjukhuset stod klart i början av 2000-talet och byggdes upp under Mukweges ledning med hjälp av biståndspengar från bland annat Sida och PMU. Svenska pingströrelsen har länge verkat i Kongo och har starka band till landet.

Hit kom Maria 2008 för att under ett år arbeta med våldsutsatta kvinnor på plats i projektet ”Survivors of sexual violence”.

Maria minns sitt första möte med den kongolesiska vardagen.

– Jag hade varit där tidigare och tyckte om landet. Det är fattigt och har dålig infrastruktur, men naturen är oerhört vacker och grundinställningen hos befolkningen positiv, de har förmågan att skratta åt sitt elände.

– Men att leva där kunde vara en utmaning. Ofta försvinner el och internet. Vatten är en bristvara. Man får helt enkelt en annan sorts vardag, konstaterar Maria, som dock snabbt fann sig till rätta på det välorganiserade sjukhuset.

”Pappa Mukwege” röt till

”Pappa Mukwege” – som han kärleksfullt kallas – tog emot henne med öppna armar. Hon beskriver honom som en varm, empatisk och engagerad person som har förmågan att se varje individ.

– Han är trogen sitt uppdrag: Att ge kvinnor ett värdigt liv. Han är målinriktad, vet vad han gör och varför.

– Även om Panzi är ett allmänsjukhus så är avdelningarna för sexuellt våldsutsatta kvinnor och barn bland de viktigaste. Här utför man inte bara operationer och ger vård, utan tar ett helhetsgrepp om kvinnornas livssituation. De erbjuds psykosocialt stöd och får utbildning så att de kan försörja sig i framtiden.

– Det kan handla om datorkunskap eller sömnad, säger Maria, som beskriver stämningen på sjukhuset som familjär och djupt medmänsklig.

Men som medarbetare har man också krav på sig. Vid ett tillfälle missade Maria att gå på en middag för de kvinnor som var inskrivna på sjukhuset. Då blev Denis Mukwege arg och sa till på skarpen.

– Han sa till mig: Maria, du måste förstå att när vi äter och dansar tillsammans så ger vi kvinnorna deras människovärde tillbaka. Det är mycket viktigt att du deltar, säger Maria med ett leende.

Men lika krävande som han kunde vara, lika tillmötesgående kunde han också vara. Vid ett annat tillfälle när Maria var på besök satt hon under ett möte och klappade på sin gravida mage.

Denis Mukwege såg hennes rörelse och avbröt mötet genom att fråga henne om hon hade ont. Maria svarade att nej, inte direkt ont, men …

– Då reste han sig och tog med mig för att göra ett ultraljud på studs, det allra första faktiskt. Han var mån om att jag skulle må bra. Han fick slå några gånger på den trilskande ultraljudsmaskinen för att få upp bilden på min baby, som mådde fint i magen!

Starka och kompetenta kvinnor

Hon menar att Denis Mukwege ser det friska och möjligheterna som varje kvinna bär inom sig, oavsett vad som drabbat henne. De kvinnor som kommer till Panzi har i vissa fall svåra förlossningsskador och i andra fall allvarliga underlivsskador från grova våldtäkter.

Det kan resultera i fistlar – en onormal förbindelse mellan slida, ändtarm och urinblåsa som ger inkontinens. Genom avancerade operationer kan kvinnornas tillstånd förbättras och ge dem ett fungerande liv.

– På ett av våra dagliga möten diskuterade vi en kvinna som matvägrade, troligen som en konsekvens av svåra underlivsskador. Då reste sig Denis Mukwege och vi gick tillsammans bort till hennes säng.

Han förklarade mjukt att hon måste försöka äta och att han skulle be sin fru laga riktigt god mat till henne. Kunde hon då tänka sig att smaka lite?

Maria ler och konstaterar att det är så typiskt Denis Mukwege att göra så. I stället för att prata om kvinnan, ville han prata med henne och ge henne ett personligt, varmt bemötande där hon var.

Hon återkommer gång på gång under samtalet till vikten av att se människan bakom traumat.

– Det är lätt att förminska människor i konflikter till stereotyper. Men de är inte bara våldsoffer, de är kompetenta kvinnor som i hög grad klarar att stå på egna ben om de bara får chansen. Det är en jätteviktig insikt. Att människan är stark och kan komma igen även efter svåra upplevelser!

En del orkar inte

Maria drar sig till minnes en kvinna på sjukhuset vars hoppfulla historia berörde henne djupt och som fick henne att uppvärdera sin syn på människans förmågor.

– Som flicka blev hon tidigt föräldralös och togs omhand av en granne som skulle hjälpa henne. Men i stället våldtog han henne. Hon blev gravid och fick en depression som en följd av våldet. Hon födde barnet, men det dog. Så kom hon till Panzisjukhuset där hon träffade andra våldtagna kvinnor och plötsligt förstod hon att hon inte var ensam och att skulden inte låg hos henne.

Maria berättar hur kvinnan började bearbeta sitt trauma och må bättre.

– Hon har funnit hopp och en väg framåt och menar att det värsta ju redan har hänt, så nu klarar hon allt. Hon är en överlevare, säger Maria, men understryker att det är viktigt att inte bara försköna utsatta människors förmåga att bygga upp sina liv ur spillrorna. Många reser sig förvisso ur askan, starkare än innan. Men en del orkar inte. Tragiken är ständigt närvarande.

Maria tystnar när det kommer på tal. Alla fruktansvärda livsöden hon har mött. Kvinnor som fött barn efter en våldtäkt och hur dessa barn en handfull år senare kommer in till sjukhuset, också de våldtagna. Omfattningen av grymheterna är överväldigande.

– Det är svårt att hålla en professionell fasad, att inte bli berörd och upprörd. Det kryper under huden, särskilt sedan jag själv blev mamma. Jag tog en bild på en liten flicka som dansade runt i en fin, färgglad klänning på sjukhuset. Hon var ett våldtäktsoffer. Senare tog jag en liknande bild på min egen dotter. När jag såg bilderna bredvid varandra blev det så tydligt. Det hade kunnat vara min egen dotter… samma ålder, samma lycka över sina fina klänningar. Men så totalt olika öden.

Maria ser tillbaka på tiden på Panzisjukhuset som en gåva och en erfarenhet som har förändrat henne på djupet.

– När allt ställs på sin spets blir livet på något sätt i sin essens. Man ser mänsklighetens styrka och det inger hopp om framtiden.

Fotnot: Vill du veta mer om Mukweges arbete kan du titta på dokumentärfilmen Mukwege – att läka kvinnor i Kongo, på Utbildningsradion, urplay.se

Av Maria Zaitzewsky Rundgren
Foto: Mikael Jägerskog, PMU, Torleif Svensson, Pellevision, Annelie Edsmyr