Migrationsverkets expert om läget i Afghanistan: "Det går att leva där"
Afghanistan har plågats av väpnade konflikter i snart 40 år. Inbördes maktkamper mellan Sovjetvänliga kommunistiska grupper och mer traditionella grupper som värnade om gamla värderingar och stamsamhället präglade 1970-talet. Efter en tioårig sovjetisk ockupation av landet, följt av ett flera år långt inbördeskrig, tog talibanerna makten 1996.
Efter den USA-ledda invasionen i kölvattnet av terrorattackerna 2011, har en centralregering införts och allmänna val arrangerats. Men fortfarande är det inte fred, och den senaste tiden har konflikten i landet förvärrats. Bland annat har terrororganisationen IS fått fäste i regionen.
Läget i Afghanistan är jättesvårt på många olika sätt
Antalet civila offer i konflikten har ökat under 2010-talet, enligt statistik från FN-organet UNAMA. Mellan januari och april i år dödades 1 495 människor jämfört med 918 under samma period 2010. Under hela 2017 dödades 3 438 civila till följd av kriget och 7 015 personer skadades.
”Läget i Afghanistan är jättesvårt”
Trots protester på hemmaplan – både från allmänheten och människorättsorganisationer – fortsätter Sverige att återsända afghanska asylsökande som fått avslag. Många av dem är unga personer som aldrig ens varit i landet, utan i stället växt upp i exempelvis Iran eller Pakistan. 19-åriga Sha är bara ett av många exempel.
Men Kjell-Terje Torvik, som arbetar som verksamhetsexpert på Migrationsverket och som förra året fungerade som myndighetens sambandsman på plats i Afghanistan, säger att det går att återvända till och bygga upp ett liv i landet.
– Läget i Afghanistan är jättesvårt på många olika sätt – konflikten, fattigdom, hälsofrågor, undernäring och hedersproblematik till exempel. För mig är konflikten bara en del i det här. Samtidigt hade jag nog inte kunnat jobba där ett helt år om jag hade en diametralt annorlunda åsikt om situationen i landet jämfört med våra juridiska experter.
Ska få hjälp med återintegrering
Och de juridiska experterna på Migrationsverket bedömer att säkerhetsläget i landet visserligen är fortsatt mycket allvarligt, men att det ändå inte är så pass farligt att alla afghaner som söker asyl här automatiskt ska få rätt att stanna.
Sverige ingår i det europeiska samarbetsorganet ERIN (European Reintegration Network), som med bas i Nederländerna ska verka för återintegrering av personer som fått avslag på sin asylansökan och ska återvända till ursprungslandet.
En mix av bristande information från vår sida, och felaktiga förväntningar från individens sida
För 19-åriga Sha, som tvingades återvända till Afghanistan i april, fungerade inte samarbetet. Ingen mötte honom på flygplatsen som utlovat och när han försökte ta kontakt med samarbetspartnern i landet fick han en telefonlur i örat. Ensam i Kabul hade han ingen aning om vart han skulle vända sig eller ta vägen, något som familjen han bodde hos här i Sverige är väldigt kritisk till.
Kjell-Terje Torvik medger att det inte alltid fungerar smärtfritt.
– Jag upplever att i de fall det inte har fungerat har det berott på en mix av bristande information från vår sida, och felaktiga förväntningar från individens sida, säger han.
Måste ta kontakt innan avfärd från Sverige
Han poängterar att för att hjälpen ska fungera när man kommer fram till Kabul, måste allting vara noga förberett på förhand. Den som ska utvisas måste vara i kontakt med representanterna på plats redan innan han eller hon lämnar Sverige. Helst ska man skicka en uppdaterad bild på sig själv – annars är risken att man missar varandra på flygplatsen.
– Det är ett väldigt viktigt moment, att man innan haft kontakt innan. Har man haft det är riskerna mindre att det inte fungerar, säger Kjell-Terje Torvik.
Enligt honom är det en del återvändare som har för höga förväntningar på vad ERINs representanter kan hjälpa till med på plats.
– Man kan inte förvänta sig att allt ordnar sig så fort man landar i Kabul. Många hoppar av återintegreringsprogrammet eftersom de förväntat sig en färdig mall. Men man måste själv vara med och bestämma hur man ska lägga upp det.
”Inte en del av samhället”
Kjell-Terje Torvik kom till Afghanistan för första gången 2005. Den gången kunde han fritt gå runt på Kabuls gator. När han återvände förra året var situationen förändrad. Han bodde med ambassadpersonalen i ett skyddat boende och kunde inte längre röra sig som han ville.
– Jag brukar säga att jag bodde granne med Afghanistan, för jag var inte en del av samhället. Vi fick rapporter om säkerhetsläget varje vecka så att vi hade en någorlunda konkret bild.
Man kan inte förvänta sig att allt ordnar sig så fort man landar i Kabul
Trots att den svenska ambassadpersonalen alltså inte kunde röra sig fritt i Kabul och trots att säkerhetsläget förvärrats, fortsätter Migrationsverket att utvisa afghanska asylsökande dit. Och enligt Kjell-Terje Torvik är det fullt möjligt att bygga upp en fungerande tillvaro i landet.
– Man ska komma ihåg att det jag såg på plats var att hit kan människor återvända. Det går att leva där. Trots att många av de ensamkommande barn och ungdomar som fick återvända förra året hade vuxit upp i Iran, hade de ett nätverk som mötte dem på flygplatsen.
”Svikna gång på gång”
Samtidigt sticker han inte under stol med att ungdomarna som, liksom Sha, tvingas återvända står inför många svårigheter och som bär på extremt tunga erfarenheter.
– Det här är personer som har blivit svikna gång på gång. De har fått felaktig information från smugglare om vad som väntar dem, de har stora förväntningar på sig från släkten och kommer till Sverige i tron att de ska få uppehållstillstånd. Myndigheterna här säger att de ska få hjälp, men varför skulle de tro på dem med tanke på deras erfarenheter från myndigheter i hemlandet?
Det är inte bara den utdragna konflikten i landet återvändarna har att förhålla sig till. Det kan också innebära ett stigma och en stor skam att återvända till hemlandet, säger Kjell-Terje Torvik. Vissa av dem har inte ens vågat berätta att de inte beviljats uppehållstillstånd i Sverige.
– Många av de här unga killarna har ett stort ansvar för försörjningen av familjen och i Afghanistan finns det en tro om att man ska göra sig förtjänt av ett uppehållstillstånd, genom att göra bra ifrån sig i skolan och lära sig svenska till exempel. Så är det ju inte, men släktingar kan tro att man inte gjort bra ifrån sig här.