Modellen Charlotte: ”Jag har undvikit simhallen i 20 år”
Charlotte Olsson har en historia som dansare och modell. Trots att hon utifrån betraktas som en eftersträvansvärt vacker kvinna så är hennes självbild en annan. I själva verket har hon sådana komplex för sin kropp att hon undvikit simhallar hela sitt vuxna liv. Om somrarna badar hon helst på den privata, lilla stranden på landet. Hon skyler sig med en handduk på väg ned till vattnet och sen snabbt på med handduken igen.
Så har det inte alltid varit.
Som liten älskade Charlotte att bada. Varma sommardagar rusade hon ned till bryggan, det första hon gjorde. Men i skolåldern förändrades något som gjorde att hon för alltid skulle förknippa bad med ångest. Plötsligt var hon övertygad om att hennes kropp inte kunde visas upp.
Jag blev kallad fläskberg, det har stannat kvar
I Charlottes skolklass var många flickor gymnaster och friidrottare. De var väldigt smala. Charlotte hade en annan slags kropp med lite barnahull kvar och blev därför betraktad som ”knubbisen”.
– Jag minns att min killkompis en gång kallade mig för ”fläskberg”. Han menade säkert inget illa med det men det har stannat kvar, säger hon.
En annan gång satt hon och en tjej i klassen och väntade på bussen. Skolkamraten mätte sitt lår med händerna, och sen mätte hon Charlottes lår och konstaterade ”Oj, du har mycket större lår än mig”. Det fastnade också.
I efterhand kan hon själv inte förstå att hon fick stämpeln som tjock bara för att hon inte var pinnsmal som många andra tjejer i klassen. Men där och då blev det sanning. Och obehaget inför att visa sin kropp och bli bedömd blev så stort att hon inte ville vara med på simproven i skolan.
– Jag fick stöd hemifrån och hjälp med att komma på ursäkter för att jag inte kunde vara med, och istället skulle ta simproven privat en annan gång.
Minnen om att vara otillräcklig
I dag är Charlotte 29 år gammal och vid sidan av modellandet har hon utbildat sig till fritidshemslärare. Som en del av utbildningen ingick att universitetsklassen skulle gå till simhallen och göra ett simprov.
Nej! var Charlottes första reaktion. Inte kunde hon visa sin kropp inför en hel grupp människor? Charlotte slungades 20 år tillbaka i tiden och blev en liten flicka igen.
Tack och lov var det fler tjejer i klassen som av religiösa eller kroppsliga skäl ville undvika att bada i en stor grupp. Charlotte sällade sig till den gruppen och slapp undan det värsta tänkbara scenariot.
Men det räckte bara att vistas i en simhall för att alla minnen och tankar om att vara otillräcklig, annorlunda och fel skulle skaka om henne på ett sätt som hon inte var beredd på.
– Det var en så stor grej att vara där. Jag bröt ihop i simhallen och började gråta efter simprovet, berättar Charlotte.
Jag bröt ihop i simhallen och började gråta
För andra människor är det kanske svårt att förstå att Charlotte, som trots allt har en kropp som faller inom ramen för en normativ kurvig kropp – och faktiskt säljer sitt utseende – kan ha ett sådant motstånd till att visa sig i baddräkt eller bikini.
– Det har blivit en vana, jag visar mig inte i badkläder offentligt. Det sitter så starkt.
Vad är det du känner som är fel med din kropp?
– Jag nojar nog över det mesta; helheten, bikinilinjen… Jag får lätt myggbett och har bleka ben, så alla sår på benen syns väldigt tydligt. Har jag inte tränat ser mina armar slappa ut, jag kommer på nya grejer hela tiden. Men mage och lår är det som jag främst tänker på. Jag har gärna shorts när jag badar för att täcka mina lår.
Varför vill du täcka dina lår?
– Ja, jag har bristningar och… Egentligen så är min kropp ganska proportionerlig, jag kan inte på rak arm säga att mina lår är fula. Det bara finns där, att de inte är bra. Men jag vet att det inte spelar någon roll om jag väger 45 eller 85 kilo, jag känner mig otillräcklig ändå. Jag inser att det är nåt som sitter i huvudet. Jag ser ju andra på stranden och bryr mig inte det minsta om hur de ser ut men ändå ser jag ner på mig själv. Jag kan inte riktigt greppa det. Varför hittar jag de här felen, vad har jag att klaga på? Jag blir trött på mig själv för att jag inte bara kan släppa det.
Drabbades av tvångssyndrom
Det enda Charlotte kände till i yngre ålder var att hennes kropp var fel, lite för stor. Det fick hon också bekräftat av en danslärare som under en träning påpekade att ”bleka människor har en tendens att se breda ut”. Charlotte som är rödhårig och har ljusa pigment tog genast åt sig och började smörja in kroppen med brun utan sol för glatta livet. Vid det laget hade hon redan utvecklat anorexi. Hon tävlade i dans på elitnivå och hade samtidigt inlett en modellkarriär. Ätstörningen blev ett sätt att ha kontroll och hon utvecklade också OCD – tvångssyndrom.
Charlotte minns när hon jobbade en sommar i Milano och en modellkollega som hon delade lägenhet med började ifrågasätta hennes beteende. Samtidigt hade den italienska modellagenturen börjat lägga till några centimeter gällande hennes mått, eftersom hon blivit alltför smal. Då gick det upp för henne att det var nåt som inte stod rätt till.
Missbrukade laxermedel
Efter många års kamp mot ätstörningar är Charlotte i dag frisk. Och tacksam över att kroppen fungerar. Hon missbrukade laxermedel under en lång period och skattar sig lycklig att tarmarna fortfarande är intakta och att mensen kom igång igen, eftersom tanken på att inte kunna få barn skrämde henne.
Ett stort steg i rätt riktning var också att besluta sig för att fortsätta arbeta som modell men att inte anpassa sig, utan att istället få vara precis så kurvig som hon är.
– Visst, jag får inte lika många jobb nu men det känns bra att bevisa för mig själv att jag är bra som jag är nu. Och att media visar upp fler typer av kroppar.
Kan vara provocerande för andra
Charlotte erkänner att genom att låta sig avbildas som modell får hon på något sätt bekräftat att hon är okej. Hon kan se att bilderna blir fina, att hon är fin. Är det däremot någon som tar fram kameran på en fest duckar hon ofta. Reaktionen blir då ”Men hallå det är ju du som är modell!”. För Charlotte finns en stor skillnad. En modellbild är tagen av ett proffs som ser ens bästa vinklar. Den andra bilden har hon ingen kontroll över. Det kan bli vilken vinkel som helst.
Att inse att hon är samma person, oavsett vinkel är något hon försöker jobba på.
En sån här kampanj är fantastisk! Jag hoppas det blir en ändring.
– Jag får många kommentarer som ”skärp dig, du är jättefin” men det hjälper ju inte om inte jag själv är nöjd. Jag tror att många kan tycka att det är provocerande att någon som enligt andra ser bra ut klagar. Jag kan också bli provocerad när andra gör det. Men man vet ju inget om hur den andra personen har det och det behövs mer än att höra ”du är bra som det är”. En större förändring i samhället. Och just nu händer det ju mycket, en sån här kampanj är fantastisk! Jag hoppas det blir en ändring.
Victoria’s secret-modeller – ouppnåeliga ideal
Hon har själv fått frågan: ”Du som har varit både tjock och smal, vilket var bäst?” Charlottes första reaktion var att bli förbannad, men i efterhand så förstår hon att den personen själv hade komplex över att vara för smal. Att inse att kroppar har olika normalstorlekar är det viktigaste, menar hon, och att inkludera alla typer av kroppar, även de som är smala och har komplex. Hon tillägger att det är livsfarligt att jämföra sig med exempelvis Victoria’s secret-modeller.
– Det är väldigt få som kan vara så smala och ändå behålla en stor byst. Det är ouppnåeligt för de flesta kvinnor att se ut så, förklarar hon.
”Det är nu jag tar steget och visar mig i baddräkt”
Som nyutbildad fritidshemslärare befinner hon sig i ännu en vändpunkt i sitt liv. En del i uppdraget att arbeta med barn är att vara en bra förebild och att arbeta förebyggande. Hon om någon vet hur mycket skada en ynka kommentar i unga år kan göra.
Men att bli av med sina egna invanda tankemönster och föreställningar är svårt.
– Någonstans vill jag vara en kroppspositiv person som visar hur jag ser ut och att jag mår bra. Jag kommer aldrig mer ställa mig på en våg, min kropp är nöjd och balanserad. Jag vill undvika siffror så långt det går, nu när jag äntligen har accepterat min kropp. Ser jag mig själv i ett skyltfönster på stan så kan jag tänka ”gud vad bra jag ser ut”. Men när det kommer till att klä av sig så tappar jag mycket av självförtroendet, säger Charlotte och tillägger:
– Det är nu jag tar steget. Kanske är det det här som behövs. Jag vill så gärna ta en bild och bara stå där i baddräkt. Min kropp är helt fantastisk, att den överlevt allt är helt galet och magiskt.
Hur känns det att ta det steget?
– Det är både superläskigt och spännande. Det känns som en välbehövlig push för att en gång för alla kunna trycka undan mina negativa tankar om min ”strandkropp”.
Vem är Charlotte Olsson?
Ålder: 29.
Bor: Göteborg.
Gör: Modell och nyexaminerad grundlärare i fritidshem.
Familj: Sambo, mamma, pappa, bror, syster, katt.