Susanne lämnade ekorrhjulet och flyttade ut till en öde ö i älven

Foto: Niclas Vestefjell

Vassa yxor, kokhett vatten och en strömmande fors är tre saker som kan både hjälpa och stjälpa om man bor mitt i en älv. Det fick äventyrslystna Susanne Holmqvist erfara när hon bosatte sig på en öde ö i Jämtland.
– Det har varit ett utmanande men fantastiskt år, säger hon.

Termometern visar som en normalkall frysbox när vi går stigen ner mot Indalsälven. Kylan har tagit sitt fasta grepp om Jämtland och snön knarrar högt under våra redan småfrusna fötter. Vi väntar oss att Susanne, som strax möter oss vid isen, ska vara isande blåfrusen efter sina första riktigt kalla dagar och nätter i tältet på ön. Men inte då.

– Nej, jag har sovit jättegott, försäkrar hon. Jag var lite orolig för hur det skulle fungera att bo här på vintern, med vatten som fryser och kalla nätter och så vidare, men än så länge har det gått toppen. Inga problem alls.

Susanne Holmqvist från Sandviken ville komma närmare naturen och flyttade till en ö mitt i Indalsälven och bodde i vildmarken i ett år. Hon bodde i en stor tipi.

Susannes tipi står på ett trädäck för att skyddas mot väta.

Foto: Niclas Vestefjell

Över den smala passagen från land till ön där Susanne bor hänger en vajerkonstruktion mellan träden. Det är en zipline som tjänar som bro över vattnet när isen inte bär. Älven är lurig, vattenståndet förändras hela tiden, och det är, trots kylan, inte säkert att det som var stenhårt i går bär oss i dag.

– Men kom och prova här borta, här är det i alla fall grunt under om vi skulle gå igenom, hojtar Susanne.

Vi blir lite blöta om fötterna när vi trampar igenom dubbelisen, men slipper som tur är några mer avancerade simturer.

Höll på att hamna i vattenfallet

Det är januari 2021 när vi hälsar på Susanne på den lilla ön i Indalsälven, där hon fått markägarens tillstånd att sätta upp sitt stora tipi-tält. Det hela började med att Susanne flyttade från Sandviken till en lägenhet i Duved väster om Åre, men för att komma ännu närmare naturen flyttade hon hit med hunden Jason och katten Fjällan våren 2020.

Susanne berättar om när vårfloden i maj fick vattnet att stiga, snabbt och högt, till sällan skådade nivåer. Hon visar ett märke hon gjort på en björk, i dag i huvudhöjd. Dit gick vattnet när det var som högst. Då fick hon göra fast roddbåten i vajern och dra sig över det häftigt strömmande vattnet, metodiskt och koncentrerat.

– Det var verkligen inte riskfritt. Hade båten lossnat hade jag hamnat i det stora vattenfallet här nedanför.

Susanne Holmqvist från Sandviken ville komma närmare naturen och flyttade till en ö mitt i Indalsälven och bodde i vildmarken i ett år. För att ta sig över vattnet hade hon en vajer som hon drog sig fram i.

– På ön levde jag på naturens villkor. Och det är ingen idé att fajtas emot, jag förlorar alltid! säger Susanne.

Foto: Niclas Vestefjell

När vi närmar oss platsen för Susannes bostad pekar hon ut hur lite av ön som då stack upp ur vattenmassorna. Det fanns en evakueringsplan – tältet skulle snabbt plockas ner av hjälpsamma vänner. Men just det dygnet vände vattennivåerna neråt och tältet fick stå kvar.

– Jag brukar säga att jag gillar äventyr – ”ge mig mer äventyr!” – men just då vände jag mig mot vem det nu är som bestämmer och sa lite försiktigt att, ”tack, det räcker med äventyr för en stund nu, jag har fått så jag är nöjd”, säger Susanne och skrattar.

Se också: Kim bor i ett minihus

3:03

Efter reklamen: Kim bor i ett minihus: Många skulle må bra av att bo så här

(3:03)

De dramatiska vårflodsdygnen inträffade när Susanne var alldeles nyinflyttad på ön. Och det är klart att det skapade lite funderingar på hur det skulle gå att bo där, ensam, utan el eller rinnande vatten, i ett tält, i ett helt år. Men Susanne säger att hon inte ägnat sig så mycket att oroa sig över saker som kan gå snett.

– Jag är ödmjuk inför eventuella svårigheter och har aldrig känt att ”det här måste gå”. Min känsla har snarare varit ”jag måste få prova”. Och det har gått över förväntan.

Kokar sitt dricksvattet

Vid den omsorgsfullt uppbyggda eldplatsen ligger renfällarna utlagda och björkveden sprakar hemtrevligt. Kaffepannan står på gallret och puttrar inbjudande. Uteköket under den uppspända segelduken intill står dock oanvänt.

– Hur man än gör fryser vattnet i avloppsrören nu, men på sommaren och hösten är det trevligt att pyssla där, säger Susanne.

Våga välja en ny väg i livet – byt jobb, bostad eller sällskap

Alldeles intill står den stora tipin uppställd på en träplattform Susanne byggde innan hon flyttade hit. Att få upp tältet en bit från marken hjälper mycket mot både fukt och kyla, berättar hon.

– Det var det enda jag visste säkert när jag flyttade hit, att jag skulle bygga ett trädäck att ställa upp tältet på. Resten, säger hon och ser sig omkring, har fått växa fram.

Bakom uteköket finns ett vackert litet bås byggt av handkapat virke. Där inne ryms utedass och dusch som faktiskt funkar väl även i de 18 minusgraderna. Lagar mat gör hon inne i tältet, på kaminen. Eller ute över elden. Nere vid älven har hon också en badplats, som hon visar oss.

– Här sitter jag ofta och bara njuter. Att titta på strömmande vatten är som att sitta framför en eld, så väldigt rofyllt.

Susanne Holmqvist från Sandviken ville komma närmare naturen och flyttade till en ö mitt i Indalsälven och bodde i vildmarken i ett år. Maten lagade hon ofta på kaminen inne i sitt tipi-tält.

Mysfaktorn får man på köpet när maten måste lagas på en kamin med levande eld undertill.

Foto: Niclas Vestefjell

Dricksvatten hämtar hon i älven, på andra sidan ön.

– Men jag är nedströms Åre, där reningen av utsläppsvattnet är erkänt dålig, så jag kokar allt vatten jag dricker.

Hittade likasinnade i Naturfrämjandet

Med en van rörelse drar Susanne upp dragkedjan till det rejäla tältet och bjuder oss att stiga in. Spontant skrattar vi till när vi tar ett steg in – här är ju varmt!

– 17 grader just nu, säger Susanne med en blick på termometern. Kaminen fungerar fint!

Det här är Susanne Holmqvist

Ålder: 51 år.

Familj: Tre vuxna barn.

Bor: Efter ett år i tält utanför Åre bor Susanne nu i en camper på sin bil, en slags husbil.

Gör: Guidar vandringar och städar efter skidturister.

Älskar att: Vandra på fjället.

Drömmar om: Att fortsätta vara fri.

Sociala medier: Följ Susannes äventyr på Facebook, Instagram och YouTube.

Vi slår oss ner på sängen där ett stort, ylleklätt duntäcke vittnar om att det inte är lika varmt på natten.

– Jag eldar på ordentligt innan jag kryper ner, men jag går inte upp och eldar på natten. När jag vaknar är det därför alldeles utkylt, men under täcket är det varmt och gott. Det kan bli lite kallt mot ansiktet, som vanligt när man sover ute, men det är inget jag störs av. Jag sover supergott här.

Susanne var ingen novis på att sova i tält när hon bestämde sig för att flytta ut på heltid, men hon är inte uppvuxen i friluftslivet. Intresset har blommat ut i vuxen ålder, under en period som privat krävde mycket av henne och där hon fann både lugn och inspiration i naturen.

– Jag började vandra runt Sandviken där jag då bodde och kände genast att wow, det här gillar jag, det här är bra för mig. Men jag hade inte vänner eller familj som ägnade sig åt liknande saker. Så jag sökte mig till Friluftsfrämjandet för att hitta sällskap. Och där har jag blivit kvar.

Susanne Holmqvist från Sandviken ville komma närmare naturen och flyttade till en ö mitt i Indalsälven och bodde i vildmarken i ett år.

Under året i tipin lagade Susanne gärna mat utomhus vid eldplatsen. Lille Jason vill att matte ska kasta den roliga pinnen.

Foto: Niclas Vestefjell

– När det yngsta barnet tog studenten och flög ut förra året bestämde jag mig för att flytta till Åre för att komma närmare fjällen, som jag älskar att vistas i. Men jag märkte att det, trots närheten, var svårt att hinna ut. För att ha råd att bo här måste man jobba så mycket. Då började tanken på att flytta ut på heltid få fäste.

Tanken var att flytta ut först till våren 2021, men corona kom och restaurangen där Susanne jobbade var tvungen att stänga i brist på besökare. Plötsligt var hon arbetslös och det kändes självklart vad hon skulle göra härnäst.

– Det blev så tydligt att det är ju nu jag har chansen. Det är nu jag ska göra det.

Agerade i chock när hon brände sig på kokhett vatten

Genom sitt jobb, där hon dagligen serverade lunch åt många fastboende i bygden, hade hon fått kontakt med markägaren som ägde en ö, lagom stor och lagom långt bort, som hon kunde få låna. Planen kunde börja ta form ordentligt. I maj flyttade hon ut, lagom till den extrema vårfloden. Men det är inte det enda äventyr hon drabbats av.

– I juli högg jag mig i benet. Eller, snarare skar jag upp benet på yxan när jag använde baksidan till att slå med. Jag är oerhört glad att jag inte högg mig ordentligt, de stygnen som ändå behövde sys räckte gott för mig. Och smärtan också, säger Susanne med ett skratt.

Susanne Holmqvist från Sandviken ville komma närmare naturen och flyttade till en ö mitt i Indalsälven och bodde i vildmarken i ett år. Här hugger hon ved.

Förra sommaren råkade Susanne skada sig med den vassa yxan.

Foto: Niclas Vestefjell

Lite mindre skrattar hon när hon berättar om brännskadan som hon fick i oktober. Den var läskig på riktigt och hade kunnat sluta så mycket värre. En liter kokande vatten välte över Susannes lår, där hon satt och förberedde maten vid det lilla köksbordet. Jason, som annars gärna ligger i knät eller under bordet, var i närheten, men bara Susannes lår skadades. Smärtan var ändå närmast overklig, berättar hon.

– Jag fick av mig byxorna och satte mig i älven. Där satt jag tills jag frös så jag skakade. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa att jag måste till sjukhuset i Östersund. Men hur skulle jag ta mig dit? Jag hade ju så ont att jag knappt kunde stå. Jag ringde till hälsocentralen här i Åre i stället och som tur var fanns en läkare på plats, fast det var kväll, och han stannade och väntade på mig.

Susanne packade metodiskt ihop hundens tillbehör, tog sig över älven och körde sin bil, trots att hon knappt kunde sitta, in till Åre och den väntade läkaren som stod redo med smärtstillande.

– I efterhand är det helt obegripligt att jag gjorde det. Jag bara handlade i chock och helt mekaniskt.

Fick bo hos vänner och ta covidtest

Låret fick läggas om varannan dag i en hel månad, men har läkt jättefint.

– Men tankarna på allt som kunde ha hänt, var vattnet hade kunnat träffa i stället, kommer ibland. Usch, säger Susanne och ryser.

I december fick hon också en rejäl influensa med hög, hög feber och hon fick snabbt svårt att ta hand om sig själv.

– Då fick jag flytta in i källaren hos vänner i Åre. Det är ju inte alls självklart i covidtider, de var ju också tvungna att isolera sig i väntan på mitt test, som var negativt, och jag är dem så tacksam. När jag låg där och var som sjukast funderade jag faktiskt en del på hur klokt det här tältboendet är egentligen, om det var dags att avbryta nu. Men när febern väl var borta och jag kände mig stark igen så var de tankarna som bortblåsta. Då längtade jag bara tillbaka!

Susanne Holmqvist från Sandviken ville komma närmare naturen och flyttade till en ö mitt i Indalsälven och bodde i vildmarken i ett år. Hon lagade ofta mat i sitt utekök.

Att bo i naturen krävde mindre omkostnader och Susanne behövde bara lönearbeta ett par, tre dagar i veckan.

Niclas Vestefjell

Två, tre dagar i veckan har Susanne åkt in till jobbet i Åre. Med minskade boendekostnader kan hon jobba mycket mindre och har tid för så mycket mer av det hon tycker mest om – att vara ute.

– Jag ger mig iväg på vandringar förstås, men jag älskar också att gå och pyssla här på ön. Jag får aldrig långtråkigt!

Hon kastar ännu en pinne åt Jason, som outtröttligt jagar den i snön.

– Också han har ett så mycket bättre liv här på ön! utbrister Susanne. Tänk dig honom i en lägenhet nu, det skulle ju vara så mycket tråkigare.

När vi ses igen framåt sommaren har Susanne dock tagit ner tältet och flyttat in i en camper, en slags husbil som sitter på hennes pickup-bil.

– Det har varit ett utmanande men fantastiskt år. Men nu funderar jag i stället på vad nästa äventyr blir. Och det ser jag fram emot!

Relaterade artiklar

Christina lämnade stan för att leva nära naturen

Jorunn och Jens sålde allt och köpte en husbåt