Krukväxten som funnits i min släkt i hundra år – äntligen fick jag se den blomma
Det hade gått några veckor sedan jag var på landet. Krukorna var torra och medan jag gick runt och skvätte med vattenkannan i söderfönstret tittade jag upp – och där! En helt galen blomma hos Nattens drottning. I ensamt majestät. Stor som en tallrik. Finns det ens något sådant!?
Till vardags ser växten inte mycket ut för världen med sina platta stammar hängande snällt och småtråkigt i ampeln. Fast när jag tänker efter har alltfler fingertjocka hårda stamskott dramatiskt skjutit upp i taket. Nästan desperat. Så nånting har hon signalerat: ”Jag dööör av näringsbrist och törst, måste snabbt säkra kommande släkten!”
Plantan har gått i arv i minst hundra år
Plantan kom som skott från svärmor via hennes mor Brita och i sin tur från gammelmormor Hilma. I min vård har den varit ett par decennier och finns även hos mina barn. Så i minst hundra år har monarken spridit fägring i fönster med sin blomning under en enda magisk natt. Rena turen att jag var på plats just när min Nattens drottning behagade visa sin glans det här året.
Samma tur hade jag faktiskt för två år sedan, när drottningen blommade för allra första gången hos mig. Då messades både barn och gäster in från närliggande hus för att beskåda underverket. Så blomman är väl fotograferad.
Oväntade vändningen efter blomningen
När bilder på blomman ska läggas ut och den här texten skrivas, gör jag lite efterforskningar. Då ställs plötsligt allt på ändå. Ganska snabbt förstår jag att den växt jag vårdat så ömt kanske inte alls är en Nattens drottning trots allt.
Tydligen är den viltväxande Nattens drottning, Selenicereus grandiflorus, inte så vanlig i odling. Den med identiska blommor som vi istället oftast har inomhus heter Nattens prinsessa, Selenicerus pteranthus.
Båda majestäterna har runda stammar, drottningen med 7–8 åsar eller ryggar längs stammen och prinsessan bara 4–5 åsar. Det är så man skiljer ut rangen på dessa två kungligheter.
Senaste från Allas
Men min släktplanta stämmer inte riktigt in i någon av beskrivningarna. Den har nämligen platta stammar och får inte heller de där elaka taggarna som både drottningen och prinsessan har.
Alltså. Det står helt enkelt klart att i min gröna planta finns inte en gnutta blått blod. Det är "bara" en bladkaktus, Epiphyllum oxypetalum.
Men att en sån oansenlig ful ankunge kan bli den ljuvaste svan för en natt, det om något är väl majestätiskt? Så när drottningen nu abdikerat till en alldeles vanlig individ, blir hon än mer värd att hyllas av mig.