Nu nylanseras Kåges klassiska drakvalpar – gamla exemplar stiger i värde

5 dyraste fynden: Chockerande summan!

Med sina drakvalpar i stengods kombinerade Wilhelm Kåge fantasi, humor och hantverksskicklighet. De visade på hans lekfulla, sociala sida. Kåges dagliga arbete som konstnärlig ledare på Gustavsberg var fyllt av ansvar och allvarliga uppgifter: formge säljande porslin, skapa dekorer och konstgods och samtidigt administration. Och till allt detta en väldig porslinsimport som hotade försäljningen. Drakfigurer blev ett utlopp för hans godmodiga, humoristiska sida, en keramisk avkoppling.

Inspirerades av sina pudlar

Han hittade motiven kring sina fötter. Kåge hade pudlar under många år och fångade dem i full fart: busande, lekande, tiggande godbitar eller i spänd väntan på att en boll ska kastas. I en återblick 1953 berättade Kåge om drakvalparna. ”Det var mina franska pudlar, Pushi och hans syskon, som inspirerade mej i sin hjälplösa valpighet.”

Att realistiskt formge keramikpudlar skulle vara att lägga sig alltför nära porslinspryttlarnas sentimentala värld. Kåge behövde hitta sitt eget kraftfulla tilltal. Därför lät han pudlarnas hyss och bus uttryckas med ett kinesiskt skulpturspråk. Wilhelm Kåge var väl bevandrad i den kinesiska konsthistorien och drakvalparna påminner om takryttare och bronsfigurer med sina runda markerade ögon och dramatiska flin.

Experimenterade med olika utföranden

Ateljéproduktionen av Kåges drakar tycks ha pågått sporadiskt under 1940-talet. Ett 15-tal olika modeller utvecklades, bland andra en drakvalp hållande ett cigarettställ och två olika valpar som ljusstakar. Figurerna glaserades av Kåge i hans glasyrrum där han experimenterade med olika utföranden: grönblå, bruna, vita, gula, knallblå. Drakarna gjordes som Argenta med silvermåleri och som Farstagods. Med sina spretiga tassar, tungor, ryggfenor och svansar var ­figurerna komplicerade att framställa.

Till Kåges retrospektiva utställning på Nationalmuseum 1953 hade han utvecklat majestätiska, rörformade ”drakfiskar” som fullbordade hans drakäventyr. I dag tillhör de den högsta prismässiga kasten i Kåges keramiska värld. ­Möjligen har ett litet antal Farstagods-drakar tillverkats under 50-talet. Signeringar och glasyrer tyder på det.

Valparna vaknar igen

Men nu har valparna återfötts. Modern Art Stockholm har tagit fram en licensierad, begränsad nylansering av Wilhelm Kåges drakvalpar, åter producerade i Gustavsberg.

– Drakvalparna är lekfulla och en blandning av orientaliskt och skandinaviskt. Det är fint med den brytningen, säger Ola Berge, som driver Modern Art Stockholm.

Att väcka upp drakarna var en spännande resa.

– Projektets svårhet har varit det roliga. Vi har hållit på i tre år med forskning där vi sökte upp såväl Kåges gamla glaserare, konstnärer och fabrikschefer för att lära oss allt.

En svårighet har varit modelleringen, att tillverka de komplicerade gipsformar där drakarna gjuts. Till en drakvalp behövs 5–6 olika gipsformar till kropp, ben och svans och tungan. Inga gamla gipsformar fanns bevarade. Turligt nog hittades modellören Harri Anttila som kunde göra formarna på traditionellt vis genom att utgå från Kåges original. Stor vikt och mycket tid har lagts på att hitta och utveckla samtida glasyrer som ­återspeglar Kåges konst.

Positivt mottagande

De nya drakarna tillverkas i Gustavsberg, på licens från Kooperativa förbundet. Den keramiska experten Franco Nicolosi, Lisa Larsons närmste man under många år, har översett produktionen. Nu när Wilhelm Kåges drakar har återfötts är många glada över att se dem igen.

– Vi har fått ett jättepositivt mottagande, särskilt över att de är så bra gjorda och att stengodstraditionen i Gustavsberg hålls vid liv. Det är vårt mål, säger Ola Berge som funderar på en ny kollektion av Surrea-gods.

Valparna tillverkas i fyra olika modeller, döpta efter Kåges pudlar, med tre olika glasyrer. Upplagan är 200 exemplar. Nästa år ska glasyrerna bytas ut.