Samlaren Kens fru ställde ett ultimatum: ”Det var hon eller fiskargubbarna”

5 saker att tänka på när du går på loppis

Gubbar, gubbar och gubbar – överallt. Hemma hos Ken Håkansson finns ett av Sveriges minsta museer, kanske det minsta? Allt är byggt kring hans helt galna samling av fiskargubbar.

Han har nämligen hittat gubbar i alla olika material, en del mer allvarsamma, andra humoristiska. Det finns oljemålningar, täljda trägubbar, byster i gips, vävda gubbar och mycket mer.

Alla med inspiration av originalfiskargubben, tavlan som heter Den gamle sjöbjörnen och målades av den tyska konstnären Harry Haerendel. De flesta har sett den någon gång, den väderbitna sjömannen i sydväst med pipa i munnen.

Personen fanns också i verkligheten. Konstnären Harry mötte honom i tyska stadsdelen Finkenwerder i Hamburg, innan han bestämde sig för att göra honom till den legend som sedan dess prytt många svenska hem. De enda tavlor som kan konkurrera är kanske verket Grindslanten av August Malmström eller gråtande barn-tavlorna av Bruno Amadio.

För Ken var det en gradvis upptrappning av samlandet och från början hade han inte en aning om vilka proportioner det skulle ta även om han var medveten om sin samlarådra sedan tidigare.

– Men den här gången gick jag helt bananas. Det var nära en skilsmässa. Min fru ville inte ha dem i huset och hon ställde ett ultimatum till slut. Det var hon eller gubbarna, säger Ken.

Han satte sig ner och förhandlade fram en lösning.

– Det var en livlig diskussion kan jag säga och det handlade mycket om ifall jag skulle flytta och ta med gubbarna. Jag erbjöd mig till slut att flytta in dem på utedasset i stället och det gick hon med på, ler han.

– Då kunde jag behålla alla.

Looken går i arv

Han hittade sitt första klassiska sjöbjörnsporträtt av en slump 2020 och vet inte riktigt varför han fastnade så starkt för figuren. Kanske för att han själv har en viss likhet med det rejäla skägget och det faktum att Ken också är fiskare.

– Tidigare har jag samlat på rakblad, rakhyvlar och andra rakgrejer så logiken kanske inte stämmer helt, skrattar han.

Fiskandet är däremot en del av hans identitet och det är hummer som han alltid återkommer till. Att lägga ut tinor är nästan en ritual som återkommer varje år.

– Det finns några heliga datum i kalendern och det är bland annat när man får börja lägga ut hummertinor. Det gör jag varje år den första måndagen efter första september. Då är man redo sju på morgonen. Det är bättre än julafton. Sedan fryser jag in det som vi inte äter upp direkt.

– Vi brukar ha hummer fram till april med lite tur här hemma. Det är alltid roligt att bjuda på, konstaterar han.

Kens gammelmorfar var också fiskare och hans mormors bror såg precis ut som fiskargubben med stort vitt skägg. Looken verkar gå i arv.

I dag bor Ken och familjen, bestående av fru och fem barn, mitt ute i naturen, med skog runt omkring och plats för några höns och lite odlingar. Tanken är inte att bygga parkering och få mängder av besökare till museet, men om någon hittar dit visar han gärna sin samling.

Han har fyra privata fiskargubbar som hänger i matrummet i huset också. Det gick frun med på och de tar inte så stor plats.

När utedasset var fullt av gubbar fick han dessutom börja fundera på var han skulle placera alla nya han köpte. Till slut beslöt han sig för att garaget, som fram till dess använts till fyrhjulingen, skulle bli perfekt. Det var där muséet fick sin perfekta plats och väggarna fylldes snabbt av nya inköp.

– Jag hittar det mesta på loppisar, älskar att åka iväg på det. Men det är inte helt lätt att hitta just de här fiskargubbarna. Jag har till och med bett några säljare att höra av sig om de får in något intressant. De är populära och faktiskt lite ovanliga numera.

Utökat samlingen av fiskargubbar

Ken är ursprungligen skåning, men hamnade i Onsala eftersom familjen delade sommarstugan här. När sedan stugan skulle säljas löste han och hustrun ut de andra för en överkomlig summa. Att få jobb var inga problem visade det sig och båda två trivdes redan i omgivningarna.

– Fast vi fick hyra ett hus under tiden vi byggde om. Det behövdes en hel del ombyggnad för att här skulle fungera att bo i året runt. Isolering naturligtvis och riktig toalett, förklarar Ken.

Att få samla är en viktig del av livet. Dessutom har han i smyg utökat sin fiskargubbesamling med passande sällskap, som andra föremål med anknytning till havet, skalet av en enorm hummer, bilder av båtar och olika fiskar.

Det gäller att behålla stämningen av saltvatten.

– Fast nu börjar det bli trångt igen med prylar och gubbar. Jag är nog på loppis en gång i veckan och köper nästan varje gång. Hummern är ett av mina senaste fynd och jag lyckades få ner priset också, säger Ken med ett nöjt leende.

Sönerna håller på och hugger ved under tiden och det kivas lite i bakgrunden. Ken försöker få dem att bli sams, men lyckas inte riktigt.

– Vad kan jag säga. Det är tufft med fem barn.

Förutom de tre killarna har han två äldre döttrar, men det är en av sönerna som visar lite intresse för att samla. Fiske däremot är inget intresse än. Vedklyvningen är en del av familjeföretaget och veden säljs runt omkring.

– Jag samlade på stenar ett tag, men inte längre. Klyva ved är roligare, och att spela Roblox, säger Söwe.

Han sitter på kanten av ingången till utedasset tillsammans med sin pappa och vet inte riktigt säkert vad han ska säga om gubbarna.

En sak är säker, man har ögonen på sig överallt, framförallt på utedasset.

– Det kanske inte passar alla, men man känner sig aldrig ensam i alla fall. För mig är det den bästa toaletten, skrattar Ken.

Otäcka skadan i handen

Alla avbildningar av gubben är inte heller smickrande, en del har stirriga ögon man inte vill stanna till vid för länge, andra ser sömniga ut eller förvånade. Långt från alla amatörkonstnärer har lyckats fånga den bistra blicken ut mot havet som man förknippar med originalet.

Sedan finns figurer som medvetet driver lite med gubben.

– Den här är något ekivok, ler han och visar träfiguren som gömmer något utstickande undertill.

Populär bland besökarna, men också den enda med den typen av överraskning. Den kommer han att behålla.

– Enda gången jag sålt en tavla med gubbe var en som var för stor för att få plats hos mig. Annars har jag kvar allt jag köpt.

Han letar redan efter nya platser där han kan ha sina gubbar. Kanske går det att rensa förrådet och använda det. Eftersom han ofta går på loppis behöver han mer plats.

Ken vet att det behövs om han ska kunna behålla allt. Han vill också att tavlorna och figurerna ska synas ordentligt. De ska inte ligga nerpackade i lådor. En sådan samlare är han inte.

Ken jobbar annars som gårdskarl på en hästgård som används som grön rehab med olika program. Grön rehab är en rehabiliteringsmetod som kombinerar natur och trädgård med traditionella vårdinsatser.

Först hade han varit där själv efter att ha gått in i väggen och han märkte direkt att han trivdes mycket bra. Nu har det förvandlats till ett fantastiskt roligt jobb som fungerar trots hans långvariga nervskada, som han tyvärr har en fisk att skylla på.

– Det var en fjärsing som stack mig i handen, så att huden slets loss ända in till benet och det har gjort att jag har haft smärtor varje dag sedan dess. Det finns inte mycket att göra, avslutar Ken.