Jag lyckades sälja min sladdsamling – så mycket tjänade jag
Jag har alltid tyckt att slöseri är det värsta som finns. Både på stor skala, som när det slösas på naturresurser, och på liten skala, som matsvinn och att slänga sådant som går att laga. Därför är det bästa jag vet när något som jag inte längre vill ha, eller inte kan laga, hittar hem till någon annan som blir glad över fyndet. Min tanke när det gäller det mesta är ”den enes skräp, den andres fynd”, vilket är en ganska bra devis att ha när man älskar loppis.
I min familj skrattar vi åt att jag kan sälja allt. Jag är den som säger app-app-app! när grannarna ska köra iväg med något till tippen. En gammal domkraft eller ett lock utan kastrull? Ge det till Jessica. Allting har en marknad, det gäller bara att hitta den! ”Tjugo kronor är bättre än noll” är en annan bra devis.
Att ha barn är en köpruljangs som pågår i ungefär 18 år. Det finns få saker som är så tillfredsställande att köpa begagnat som barnkläder och barnprylar, och mycket håller både andra-, tredje- och fjärdehandsvärdet. På en halvtimme är spjälsängen hämtad och man står med 400 kronor på kontot i stället för en nedmonterad säng i hallen.
Så barnprylar är ingen utmaning.
En kasse med diverse sladdar som inget vet vad de hör till – det är däremot en utmaning. Jag städade nyligen i ”elektronikskåpet” och komponerade ihop en liten samling som jag hoppades skulle locka i alla fall någon. Efter några ratade skambud hörde en man av sig och kom sedan stjärnögd och plockade upp vad han själv döpt till “fyndlådan”. När vi rotat runt lite i kassen gav han mig trehundra kronor och gick gnolande därifrån.
Jag tror att min man skäms lite för mig när jag gör sånt där. Kanske inte skäms inför någon speciell person, bara att han tycker det är liiite jobbigt att jag alltid ska hålla på. Han tror kanske till och med då och då att jag är girig, men det är faktiskt inte det. Jag hittar en enorm tillfredsställelse i att veta att saker går vidare, och slöseri är som sagt det värsta jag vet.
Det är något av det mest udda jag sålt
När min farmor gick bort för några år sedan gick jag igenom alla spännande saker som hon samlat på sig efter att ha bott i bland annat Etiopien under 60-talet. Ibland kändes det som att varenda pryl hade en egen liten värld som jag aldrig satt min fot i. Två uppstoppade färgglada fåglar hade alltid hängt på väggen i ett av rummen hos farmor, och inte utom räckhåll så där som det brukar vara för en längtande femåring, utan precis i barnahöjd. På nära håll kunde jag titta och ibland till och med våga känna på de mjuka fjädrarna. (Säkert har jag vid något tillfälle även gråtit en skvätt för att det varit synd om de stackars liven också, men det minns jag i alla fall inte.)
Det är ju så med vissa saker, att de har sin tid och de har sin plats. Nu skulle alltså de här två mjukisarna gå vidare och jag fick i uppdrag att sälja dem och lite annat. Det kändes först som ett vanligt Blocket-uppdrag, men ganska snart insåg jag att det här är en helt annan femma. Eller femhundring, om man har tur.
Jag chansade på en myndighet och ringde till Naturvårdsverket för att ställa några frågor, man vill ju inte plötsligt stå där åtalad för något obskyrt handelsbrott. Jag trodde att de skulle tycka det var konstigt, skicka runt mig några varv och sedan slunga tillbaka mig samma väg jag kom ifrån, men till min förvåning sa redan växeltelefonisten “ok, jag kopplar dig till xx, som har hand om uppstoppade fåglar”. Inte bara finns det folk som jobbar med att stoppa upp djur, det finns dessutom en myndighet som tar hand om frågor som uppstår kring att stoppa upp djur och sälja dem!
Kvinnan i andra änden upplyste mig snabbt om vilka regler som gäller för att sälja uppstoppade fåglar från Etiopiens 60-tal och önskade mig lycka till. Fåglarna var snart på väg till en annan del av Sverige.
Min nästa säljutmaning är lådor och hyllor från kylen som gick sönder, en trasig CD-växlare från 90-talet och en tio meter lång slang till centraldammsugare. Hoppas att en hel armé av fyndletare ringer på min dörr!