16-åriga Felicia drabbades av en massiv hjärnblödning
När den då 16-åriga Felicia Johanssons föräldrar den 27 juni förra året åkte på semester till Gotland valde hon att stanna ensam hemma med hundarna i villan i Alunda utanför Uppsala.
En morgon några dagar senare vaknade hon av att det luktade pyton i köket. Hundarna hade troligen fått i sig något olämpligt och uträttat sina behov på golvet.
– Jag är otroligt känslig för den där lukten och började genast må illa och hulka över toan, jag kände att jag ville spy. Sedan minns jag ingenting förrän jag vaknade upp på sjukhuset, säger Felicia och tittar på sin bästa vän Amanda Bergkvist, som kommit för att berätta sin del av om vad som hände den där soliga sommardagen.
För det var hon som redan på morgonkvisten skickade iväg en bild till Felicia på Snapchat, så som hon brukade göra. Vanligtvis fick hon svar snabbt, men inte den här morgonen. Hon tänkte att det kanske berodde på att de hade tjafsat lite dagen innan och att Felicia var sur. Men när tiden gick och dagen övergick i eftermiddag och Felicia fortfarande inte visat något livstecken blev Amanda orolig.
Kände att något inte stämde
– Hela dagen gick, jag ringde och messade, men Felicia svarade inte. Jag bad min mamma ringa Felicias mamma, som bekräftade att hon borde vara hemma. Jag brukar känna på mig om något är fel och nu kände jag starkt att något inte stämde. Mina föräldrar lugnade mig, de trodde inte att det var någon fara. Men jag kände att jag behövde göra något, så jag satte mig på min moped och körde till huset i skogen där Felicias familj bodde, säger Amanda och berättar att hon var jätterädd och hade laddat med pepparsprej utifall att någon inkräktare hade tagit sig in och försökt skada hennes kompis.
– När jag kom fram knackade jag på dörren. Jag var helt panikslagen och grät av rädsla, men jag kunde inte svika Felicia, jag bara måste ta reda på vad som hänt. Jag trodde i någon sekund att hon skulle öppna och skratta åt mig. Men ingen öppnade. I stället hörde jag hundarna skälla. Det var ju jättekonstigt att de var inomhus …
Låg på golvet
När Amanda förstod att hennes magkänsla hade lett henne rätt ringde hon sin pappa. Hon ville inte ta sig in i huset själv, eftersom hon befarade det värsta.
– När pappa och min bror kom tog vi oss in genom en källardörr. Innanför dörren låg Felicia på golvet. Jag hade förberett mig på det värsta, men fick ändå en chock när jag insåg att det faktiskt hade hänt något. Sedan började jag gråta, säger Amanda.
Räddningstjänsten larmades och Amandas pappa såg till att lägga Felicia i framstupa sidoläge. När räddningspersonalen kom fick de upp henne på fötter och hon lyftes ut mellan två starka brandmän.
– Det är hemskt att tänka att det antagligen handlade om minuter. Om jag inte hade åkt till Felicia, om jag inte hade lyssnat till min intuition, så hade hon nog inte suttit här i dag, säger Amanda.
Upptäckte en massiv hjärnblödning
På Akademiska sjukhuset drog man slutsatsen att Felicia försökt begå självmord med tabletter och det var först efter att hon fått ett krampanfall som man röntgade hennes huvud. Då upptäcktes en massiv hjärnblödning, orsakat av ett aneurysm, en medfödd svaghet i ett blodkärl. Vid det laget hade Felicias föräldrar tagit sig från Gotland för att vara vid sin dotters sida.
– Det var ett fruktansvärt besked förstås, men samtidigt var det bra, pusselbitarna föll på plats. Jag trodde aldrig på att hon försökt begå självmord. Vi känner varandra sedan vi var små, jag hade vetat om hon gick i sådana tankar, säger Amanda.
När hjärnblödningen upptäckts opererades Felicia ganska omgående, eftersom man måste få ut blodet som samlats i hjärnan. Hennes hår rakades av inför ingreppet.
När hon vaknade upp begrep hon inte vad som hade hänt. Hon var förvirrad och pratade osammanhängande. Läkarna kunde inte ge några besked om hon skulle bli sig själv igen eller om hon skulle kunna gå, se, höra som innan. Men där och då var det inget som Felicia själv orkade fundera på.
Insikten om vad som faktiskt hänt henne kom när hon, i sin rullstol, av en slump gled förbi en spegel och såg sin rakade skalle med ett stort, korvigt ärr.
– Håret har alltid betytt massor för mig, så det var jättejobbigt när jag såg att det var borta. Det var först i det ögonblicket som jag förstod. Det var vidrigt att just jag drabbats så hårt, säger hon sakta.
Gjorde snabba framsteg
Amanda var, under de första veckorna som Felicia låg på sjukhus, skärrad, men ändå hoppfull. Hon såg hur snabba framsteg kompisen gjorde.
– Första gången jag kom upp på neurokirurgins intensivvårdsavdelning pratade Felicia konstigt och låg uppkopplad mot en massa maskiner. Men bara någon vecka senare kom hon springande emot mig! Jag hade hört att hon gick på rehabilitering och trodde att hon sakta hade börjat röra sig lite grann. Hon blev bättre jättefort.
På ytan finns det ingenting som avslöjar sjukdomen som drabbade Felicia förra sommaren. Hon är som vilken pigg 17-åring som helst. Men motoriskt och kognitivt har hon fortfarande vissa begränsningar. Talet är aningen långsamt, hon har ibland problem med att hitta ord och har svårt att minnas det hon lär sig. Hon har delvis synbortfall på höger öga, vilket innebär att hon inte längre får köra moppe – vilket hon tycker är jättetrist. Och hon har fortfarande smärtor på höger sida av kroppen.
Att börja på gymnasiet förra hösten fanns inte på kartan, men i år hoppas hon kunna börja i första ring.
Hon upplever att hon inte riktigt är densamma som hon var innan hjärnblödningen.
– Det är irriterande att hjärnblödningen delvis har gjort mig till en annan person. Jag hade gärna velat veta hur jag hade varit om det inte hade hänt, säger hon och får leende medhåll av Amanda.
– Men samtidigt har du fått mycket bättre självförtroende, det är positivt. Och du är mindre brydd om vad andra tycker. Nu har du börjat med dans till exempel. Det hade du inte vågat innan.
Stark vänskap
Så här ett år efter den dramatiska händelsen har både Amanda och Felicia hittat tillbaka till en vardag, var och en för sig och tillsammans. Men de är bägge märkta av det som hände – på gott och ont.
– Jag går inte längre och oroar mig för att jag ska få en ny hjärnblödning. Men i början var jag jätterädd och vågade inte vara ensam, säger Felicia.
– Och jag var också livrädd för att det skulle hända dig något. Jag ville vara med överallt, blev jätteorolig om du inte svarade direkt på mina meddelanden och kände stort ansvar för dig. I flera månader drömde jag mardrömmar om dig, säger Amanda och slår ner med blicken.
De är båda ense om att det som hände har fört dem närmare varandra och gjort deras vänskap ännu starkare. De upplever också en ny mognad, ett allvar och en insiktsfullhet som man sällan träffar på hos så unga människor.
– Jag har insett att man inte kan ta något för givet och att svåra saker inte bara händer andra. Det känns viktigt att försöka leva här och nu, för i morgon kan det vara för sent, säger Amanda och ler varmt mot Felicia.
Av Maria Rundgren Zaitzewsky
Det här är pulsåderbråck
Ett pulsåderbråck, aneurysm, på hjärnans kärlträd innebär att en del av en pulsåder har blivit försvagad och utvidgad. Om bråcket brister kan du få hjärnblödning inne eller utanför hjärnan, det vill säga en form av stroke.
De flesta som har pulsåderbråck har inga symtom och många av bråcken växer eller brister inte. Men om ett pulsåderbråck i hjärnans blodkärl växer kan det göra att känseln försvinner i delar av ansiktet och att synen försämras.
Andra symtom på pulsåderbråck i hjärnans blodkärl är:
- Plötslig och svår huvudvärk.
- Illamående.
- Krampanfall.
- Svimning och medvetslöshet.
- Försvagning i armar och ben.
Pulsåderbråck i hjärnans blodkärl är vanligast hos äldre kvinnor. Ålder, högt blodtryck, diabetes, ärftlighet för puls- åderbråck och rökning ökar risken att få en blödning.
Källa: Vårdguiden