Ann Söderlund var smal av sorg: Fick komplimang

Avslappnad i sin kropp och ganska fri från komplex. Killar som känt sig hotade av tv-profilen Ann Söderlunds självförtroende har försökt ta makten genom pikar om hennes utseende. Men bara en lyckades, och hon drogs in i en destruktiv relation..."Jag fick ett ultimatum av min chef. Om jag inte lämnade min sambo inom 24 timmar fick jag sparken", berättar Ann.

Tv-profilen Ann Söderlund blev bedömd på sin mammas begravning

Ann Söderlund kommer direkt från tennisträningen och ursäktar röran i hemmet. Familjen har levt i kappsäck i sju månader, efter ett husköp som gick snett.

– Vi är helt slut. Fattar du vilket projekt det är att bara byta hotellrum för sju personer?

Ann skrattar och slår uppgivet ut med armarna. Nu är de tillbaka i våningen, som byggts om för den stora familjen. Hon har lyckats hitta en låda med gamla foton på vinden. Glada, leende bilder på en ung Ann som tågluffar, solar och festar.

Ann har kallats för en svensk Goldie Hawn. En fin jämförelse. Hon har lätt till skratt, ett varmt hjärta och ett extremt skarpt huvud under det blonda hårburret. Hon har hunnit göra och vara mycket i sitt 46-åriga liv: programledare, journalist, chefredaktör, författare, föreläsare, designer och poddare. Just nu jobbar hon intensivt med podcasten Lillelördag tillsammans med Anitha Clemence (fd Schulman).

Så här har livet alltid varit för Ann, ständigt på väg. Precis som på tågluffarbilderna. Hon ser lika avslappnad ut då som nu i sin kropp.

Ann Söderlund hade bra självförtroende

Hade du några komplex som ung?

– Jag har uppfostrat mig själv i någon form av pojkflicksanda och varit ganska fri från komplex. Min mamma var väldigt naturligt slank och pratade aldrig om mat eller bantning. Hon vägde samma från det hon var fjorton tills hon dog när hon var femtio år. Jag har de mer söderlundska generna, bondgenerna, med mage och rumpa.

Det var aldrig något snack hemma om hur Ann såg ut. Föräldrarna tyckte mest det var kul att hon hade bra självförtroende och självkänsla och till exempel vågade starta ett eget fotbollslag.

Det pratades aldrig om utseende när Ann Söderlund växte upp.

Det pratades aldrig om utseende när Ann Söderlund växte upp.

– Jag tror inte jag tillät någon att granska mig med tjejögat. Men jag har en sorts eksem när jag jobbar mycket eller stressar. Atopiska eksem som blir som vita fläckar. Det var lite pinsamt i tonåren när jag träffat någon kille och kanske inte var så i harmoni i kroppen eller knoppen. Idag är människor mer artiga när de frågar, men på 80-talet sade de bara: ”vad är det där för äckligt?” Det har kanske bidragit till att jag inte varit så granskande av min kropp.

Avslappnat förhållande till sin kropp

Det är min känsla av dig, att du alltid har haft ett så avslappnat förhållande till din kropp.

– Det har jag haft. Men jag minns en sak som hände vid kaffet efter mammas begravning. Jag var förlorad i sorg och hade dålig aptit. Det hade väl runnit av mig 5-6 kilo. Då tittade en av mammas väninnor på mig och sade: ”men gud vad snygg du är, sådär borde du alltid se ut.” På begravningskaffet!

Pikar om utseendet handlar ofta om makt, härskarteknik, menar Ann.

– Killar har alltid försökt sätta dit mig med utseendet. Det har varit deras sista positionering när de inte kunnat komma åt min smartness, eller självkänsla eller självförtroende. ”Vilken stor näsa du har!” Eller: ”du ser ut som om du är finsk!” Det var tydligen ett skällsord, säger Ann förvånat. Men en kille kom åt mig både psykiskt och fysiskt kring hur jag skulle se ut, han jag levde med i 20-årsåldern när mamma gått bort. Han var själv besatt av utseende och väldigt kontrollerande.

Han hade så mycket ångest varje gång han skulle äta något. Med honom gick jag ner jättemycket i vikt och fick skuldkänslor bara jag tog ett chips. Allt han sade kommer jag ihåg. Det är det som är så hemskt. Många av de fina grejer människor sagt till en fladdrar förbi som en tyllgardin. Men allt det elaka folk sagt det bevaras i en särskild plats i hjärtat, där det ligger och gråter.

Mammans död påverkade

Mammans död har påverkat Ann mycket.

– Jag var 20 när hon blev sjuk i livmoderhalscancer och 24 år när hon gick bort. Det är klart det satte sig i kroppen. Förutom att jag förlorade aptiten och tappade hår så tappade rösten. Men det pratades inte alls lika mycket om det här för tjugo år sedan, utan jag körde på i ullstrumporna.

Till slut var det mina tjejkompisar som sade att de bokat tid för mig hos en psykolog. Okej, men jag måste bara jobba klart först, sade jag. Jag trodde jag var ung och odödlig. Kanske ännu mer eftersom mamma gick bort så tidigt. Nu måste jag hinna med allt, liksom. Men när jag kom till psykologen sade hon att hon inte kunde ta emot mig, jag var alldeles för självmordsbenägen.

Var du det, självmordsbenägen?
– Jag levde ju väldigt destruktivt och hade ingen kroppsintegritet, ingen integritet gentemot män, alkohol, jobb. Lite Jim Morrison-stil. Jag levde som varje dag var den sista.

Vad tror du det var som gjorde att dina kompisar beställde en tid för dig hos psykologen? Det var väldigt fint gjort, men är ju ett rätt stort steg.

– Det var att jag levde med killen i den destruktiva relationen. Vi var ute mycket på krogen och de såg honom misshandla mig både fysiskt och psykiskt. Det var inget jag berättade och inget jag trodde de såg, men det gjorde ju alla såklart. De var helt enkelt oroliga för mitt liv. Det är lite historien om mitt liv, det upprepade lokomotivet, att någon får säga åt mig att jag har behov av hjälp. Det är fortfarande så, även om jag tycker att jag blivit bättre. Som anhörig eller medberoende är det ofta det första man gör, att ställa undan sina egna behov. För att hinna med alla andra.

Destruktiv relation

Tjejkompisarna berättade också för Anns chefer om den destruktiva relationen. Och cheferna ställde ett tufft ultimatum: ”vi älskar ju dig. Vi vill verkligen att du ska fortsätta på tidningen, men som det är nu funkar det inte. Du blir av med jobbet om du inte lämnar honom inom 24 timmar.”

– Då packade han själv och flyttade ut ur min lägenhet. Så är det ju med psykopater, de är alltid rädda att deras gloria ska hamna på sniskan.

Ann fortsatte må dåligt ett tag, men sedan träffade hon storbarnens pappa. Det blev tre barn väldigt snabbt.

– Vi var lite som två blinda som leder varandra genom mörkret till ljuset. Kanske hade jag bråttom att få barn för att mamma dog alldeles för tidigt. Jag tycker jag ser ett tydligt mönster bland mina vänner som fått många barn fort, att det ofta beror på en otrygghet, att man vill hitta ett sammanhang.

Har din syn på kroppen förändrats sedan du blev mamma?

– Min kropp har bevisligen varit väldigt lämpad både för graviditeter och förlossningen och efteråt. Det har blivit tio kilo hit och tio kilo dit och sedan är man tillbaka. Jag har inte haft några krämpor, inte mått illa, det har nästan varit för lätt.  Men det är klart att nu efter femte barnet, när det gäller magen och brösten, känner jag mig kanske inte som världens snyggaste kvinna. Samtidigt är det bara fem år sedan jag träffade Mathias och var i mitt livs form. Jag tänker att om jag ger järnet nu kommer jag att vara i form om en eller två månader, haha.

Kan du se vad du gjort på vägen till att må bra?

– Dels separerade jag från storbarnens pappa. Det gjorde att jag började må bättre. Ganska mycket hände när jag träffade Sanna Lundell, min bästis. Med henne kan jag berätta om något dåligt och skamligt som hänt utan att vara skamsen.

Inre och yttre skam är intimt sammanlänkade, menar Ann.

Samarbete med Sanna Lundell

– Om du mår dåligt för att du tycker att du förlorat din integritet eller lever i en relation du inte är stolt över, om du inte tycker att du gjort det bästa av det du ändå har fått till buds. Då är du inte nöjd med dina yttre egenskaper heller, hur snygg du än är.

Samarbetet med bästisen Sanna Lundell och deras tv-serier om medberoende och psykisk ohälsa, ”Djävulsdansen”, har betytt mycket.

– När man kämpat och slagits för något så länge var det magiskt att det blev en sådan tittarsuccé. Vi pratar mycket och kan spegla oss i varandra. Sanna har alltid haft sina hästar som hon tror är avgörande för hennes mående. Ibland kan det vara så enkelt som att man får en liten puss från en häst som räddar en. Jag tror mycket det är därför jag skaffat så många barn. Jag hatar att vara ensam, vet inte hur jag ska hantera det, för då vet jag att jag måste ta tag i sorg och bearbeta allt. Jag är inte riktigt där än, känner jag. Jag måste stå lite mer på solid grund och barnen måste vara lite större, för jag kan falla hårt.

Barnen har varit Anns lisa för själen. Hon har velat ha barnen väldigt nära sig.

– Ärligt talat tror jag att jag använder barnen lite som en ursäkt för att slippa ta tag i allt det svarta som står och knackar på. Det är min största utmaning, sorgen efter mamma. Men man kanske kan behandla sorg olika. Mitt sätt kanske är de fem gulliga pojkisarna jag omger mig med. Och allt härligt jag gör. Lika stor skit man får i sitt liv, så är det som om det faller undan för allt härligt som också finns. Allt kan inte vara enkelt, men i det fula kommer det fina alltid upp till slut. Och då får man vänta in det ibland.

Fakta Ann Söderlund

Ålder: 46
Bor: Stockholm.
Familj: Barnen Ossian, 16, Ilon, 14, Dante, 12, Bobo, 4 och Frans ”Frallan”, 2 år. Sambo med designern Mathias Johansson, 42, pappa till de två minsta.
Gör: Programledare, författare och poddare. Bland mycket annat.
Aktuell med: Podcasterna Lillelördag och Djävuls- podden.

Text: Hillevi Wahl Foto: Jessica Lund, privatbilder, IBL.

Ann Söderlund och Hillevi Wahl i Kroppspodden.

Det blev ett spännande samtal mellan Ann Söderlund och Hillevi Wahl i Kroppspodden.

Lyssna på Ann i Kroppspodden

I vår podcast Kroppspodden kan du höra Hillevi Wahl prata med Ann om bland annat:
”Mina kompisar säger: ”Ska du inte raka benen?” Och jag säger: ”Jag har känt er sedan jag var femton. Förstår ni hur mycket kul jag haft när ni sminkat er och rakat benen och tänkt på era jävla killar, jag har sluppit så mycket.”
”Jag märker mer och att jag blir lik min mamma, men framför allt ser jag henne i min äldste son. Hela hans väsen är som en reinkarnation av min mor. Det är en sådan lycka för mig.”

Lyssna på och läs mer om Kroppspodden här!

#minkroppminkompis

Strunt samma om kroppen är tjock eller smal, eller vad andra tycker om hur den ”borde” se ut. Du har bara en kropp och den är fantastisk! Därför drar vi igång en kampanj där vi samlar reportage, filmer och annat kroppspositivt material under hashtaggen #minkroppminkompis.

Vill du vara med och peppa andra kvinnor? Gör ett inlägg (en film eller bild eller text) om varför du är kompis med din kropp. Märk det med #minkroppminkompis och lägg upp det på sociala medier. Så syns det att vi tillsammans är många som vill sprida kroppsglädje!

Häng med i kampanjen #minkroppminkompis på Instagram och Facebook – tillsammans kan vi peppa varandra!